Så var det dags för årets topp tio-lista. Det har varit ett svårt år att bedöma, mest för att det kommit oerhört mycket bra musik. Juryns överläggningar har varit segdragna och inte utan personliga konflikter, men efter att en medlem permanent uteslutits (vill alltid ha Thåström på första plats, ovillkorligen) och två självmant avstått från att rösta (Winnerbäck- respektive Kentfans) så ser listan ut så här:
10.
LCD Soundsystem, Sound of Silver
...för att detta på sätt och vis var årets roligaste platta, Kraftwerk med dansbeats för samtiden.
9.
The Raveonettes, Lust Lust Lust
...för de grymma distade gitarrerna som glatt kastade en minst tio år tillbaka i tiden.
8.
Sophie Zelmani, Memory Loves You
...för att det som vanligt är så välproducerat och så... vackert...
7.
Kent, Tillbaka till samtiden
...för att Kent gör det nästintill omöjliga: de förnyar sig men förblir ändå Kent så som vi älskar dem. Att de hamnar på sjunde plats är en hommage till musikåret som sådant.
6.
Radiohead, In Rainbows
...för att det var årets mediala grej i musikvärlden, såklart, men också för att det är Radioheads kanske tightaste alster sedan OK Computer.
5.
Manu Chao, La Radiolina
...för spelglädjen, och för att Manu Chao låter gitarrerna spela en större roll än vanligt.
4.
Säkert!, Säkert!
...för att detta var den platta som på nåt sätt berörde mest med texterna. En underbar och skum kväll i Östersund lyfter betyget ytterligare.
3.
Sällskapet, Sällskapet
...på tredje plats trots att det är Thåström; det mest förvånande är kanske att den inte kommer på första plats. Lysande svart platta från ett ödsligt Europa. (Pretentiöst uttryckt, jag vet.)
2.
Burial, Untrue
...för att det är så mörkt och ändå så hoppfullt, och för att dubstep är så gött.
1.
Rufus Wainwright, Release the Stars
...för att det inte behövs någon motivering.
Gott nytt år, och låt oss hoppas på ett lika bra musikår 2008. Senast den 18 februari drar det igång...
PS
Jag skäms för att en del plattor inte fick plats. Hedersomnämnanden till: Lars Winnerbäck, Daugava; The Arcade Fire, Neon Bible; Babyshambles, Shotter's Nation; Stars of the Lid, And Their Refinement of the Decline; Grinderman, Grinderman; Kaiser Chiefs, Yours Truly, Angry Mob; The White Stripes, Icky Thump; samt, i linje med förstaplatsen: Rufus Wainwright does Judy at Carnegie Hall.
måndag 31 december 2007
onsdag 19 december 2007
Post panoptikon
Möjligheterna att övervaka oss ökar ständigt. Kamerorna blir fler, våra spår på nätet och i teletrafiken loggas minutiöst, varje transaktion vi gör med våra betalkort analyseras.
Ibland jämförs situationen med Jeremy Benthams Panoptikon, ett fängelsesystem för total övervakning (kankse för samtiden främst känt genom Foucaults användning av det som fixeringsbild i Övervakning och straff). Men jag är inte säker på att den metaforen riktigt fångar det samhälle vi är på väg in i.
Idag får vi veta att våra idrottsstjärnor är för ökad övervakning av sig själva och sina kollegor, kanske genom att man opererar in ett chip under huden som man kan spåra via GPS. Detta för att möjliggöra ökade dopingkontroller. Den ständig övervakningen är inte något som tvingas på den eller som finns där vare sig de vill eller inte: de efterfrågar den.
Samma sak är det med övervakningskameror: Vi vill ha dem, eftersom de gör att våra vägar, parker, torg, gränder och källare känns säkrare. "Om jag inte har något att dölja har jag inget att förlora", typ. Men i långa loppet har vi nog det.
Vi måste arbeta fram en ny metafor för att förstå detta möjliga samhälle. Det har teknologin från 1984 multiplicerat med ideologin från Du sköna nya värld; frågan är vad produkten blir.
Ibland jämförs situationen med Jeremy Benthams Panoptikon, ett fängelsesystem för total övervakning (kankse för samtiden främst känt genom Foucaults användning av det som fixeringsbild i Övervakning och straff). Men jag är inte säker på att den metaforen riktigt fångar det samhälle vi är på väg in i.
Idag får vi veta att våra idrottsstjärnor är för ökad övervakning av sig själva och sina kollegor, kanske genom att man opererar in ett chip under huden som man kan spåra via GPS. Detta för att möjliggöra ökade dopingkontroller. Den ständig övervakningen är inte något som tvingas på den eller som finns där vare sig de vill eller inte: de efterfrågar den.
Samma sak är det med övervakningskameror: Vi vill ha dem, eftersom de gör att våra vägar, parker, torg, gränder och källare känns säkrare. "Om jag inte har något att dölja har jag inget att förlora", typ. Men i långa loppet har vi nog det.
Vi måste arbeta fram en ny metafor för att förstå detta möjliga samhälle. Det har teknologin från 1984 multiplicerat med ideologin från Du sköna nya värld; frågan är vad produkten blir.
söndag 16 december 2007
Homo oeconomicus
Idag får vi i DN lära oss att schimpanser är mer Homo oeconomicus än Homo sapiens själva. Som ändå, i vissa sammanhang i alla fall, förväntas vara det. Och det är ju trevligt att man kommer till insikt om att den sterila, egennytteoptimerande människomodellen är just en... modell. Det är ju bara synd att "vissa" (läs nationalekonomer och andra ultrarationalister) ska behöva så förtvivlat lång tid att fatta det.
Dessutom kommer man till insikt om att man måste förändra modellen, och det är ju för väl. Naturligtvis genom att ge sig in i hjärnans minsta skrymslen och vrår; vi får se vad neuroekonomerna kommer fram till. Stora insikter verkar vara i faggorna. En anhängare säger (samma länk som ovan): "För vanligt folk är det självklart att människor bryr sig om rättvisa och kan göra goda saker för andra utan egen vinning, men det har inte varit uppenbart för nationalekonomer." Välkomna till verkligheten då! frestas man utstöta.
Den verkliga vetenskapliga revolutionen inom nationalekonomin blir när de inser att ekonomi bara är en förståelseform bland flera, och att livet inte kan reduceras till enkla nyttokalkyler (med eller utan altruistiska variabler). Tyvärr innebär väl den revolutionen också att paradigmet tvingas lägga ner sina imperialistiska anspråk på att förklara allt mänskligt handlande. Och det vore väl synd; tänk om ekonomi skulle förbli just ekonomi och inte allt annat? Tänk om det rent av skulle visa sig att vi är sociala varelser och inte bara några små neurobiologiska maskiner...?
Dessutom kommer man till insikt om att man måste förändra modellen, och det är ju för väl. Naturligtvis genom att ge sig in i hjärnans minsta skrymslen och vrår; vi får se vad neuroekonomerna kommer fram till. Stora insikter verkar vara i faggorna. En anhängare säger (samma länk som ovan): "För vanligt folk är det självklart att människor bryr sig om rättvisa och kan göra goda saker för andra utan egen vinning, men det har inte varit uppenbart för nationalekonomer." Välkomna till verkligheten då! frestas man utstöta.
Den verkliga vetenskapliga revolutionen inom nationalekonomin blir när de inser att ekonomi bara är en förståelseform bland flera, och att livet inte kan reduceras till enkla nyttokalkyler (med eller utan altruistiska variabler). Tyvärr innebär väl den revolutionen också att paradigmet tvingas lägga ner sina imperialistiska anspråk på att förklara allt mänskligt handlande. Och det vore väl synd; tänk om ekonomi skulle förbli just ekonomi och inte allt annat? Tänk om det rent av skulle visa sig att vi är sociala varelser och inte bara några små neurobiologiska maskiner...?
onsdag 12 december 2007
The Riches
DN länkar till sajten Global Rich List. Det visar sig raskt att har man en månadsinkomst över 13600 pix så tillhör man världens rikaste tiondel; själv kvalar jag in bland de 4 % rikaste.
Detta borde verkligen vara ett skäl till att tänka på vad man gör med sina pengar i juletid. Det vore på tiden att handeln minskade i stället för att ständigt slå nya höjdrekord.
Detta borde verkligen vara ett skäl till att tänka på vad man gör med sina pengar i juletid. Det vore på tiden att handeln minskade i stället för att ständigt slå nya höjdrekord.
tisdag 11 december 2007
Inga fler barn!?!?!
Aftonbladet rapporterar om ett förslag om att beskatta barn utöver två p.g.a. den ökade koldioxidbelastningen. Jag kan redan se hur folk går i bitar: VA! Det är väl en mänsklig rättighet att skaffa barn! Inte kan vi beskatta barnen!
Jo, det kan vi. Och förslaget kanske inte är så dumt. De flesta av oss hyser troligen en viss förståelse för Kinas familjebegränsning; "de är ju över en miljard". Men den ökade befolkningen på jorden är inte ett problem för Kina, Indien eller Indonesien. Det är ett globalt problem. Och då bör kanske befolkningsmängden begränsas överallt. Och en skatt är ju faktiskt mildare än ett förbud, även om den naturligtvis slår olika beroende på ekonomisk status. Kommer många barn bli en rikemansfråga i så fall? Jag tvivlar förvisso, även om risken finns (sjukare saker har hänt...).
Kanske kommer vi dithän, även om ökat ekonomiskt välstånd sägs leda till mindre barnkullar i snitt. Till att börja med kunde ju Vatikanen ta sitt förnuft tillfånga och lägga ner sin preventivmedeltida hållning... Till och med Kina ruckar på antikondompolicyn (vilket ju rimligen ligger i linje med familjebegränsningsidén). Och begagnade kådisar går ju dessutom tydligen att återanvända ;)
Jo, det kan vi. Och förslaget kanske inte är så dumt. De flesta av oss hyser troligen en viss förståelse för Kinas familjebegränsning; "de är ju över en miljard". Men den ökade befolkningen på jorden är inte ett problem för Kina, Indien eller Indonesien. Det är ett globalt problem. Och då bör kanske befolkningsmängden begränsas överallt. Och en skatt är ju faktiskt mildare än ett förbud, även om den naturligtvis slår olika beroende på ekonomisk status. Kommer många barn bli en rikemansfråga i så fall? Jag tvivlar förvisso, även om risken finns (sjukare saker har hänt...).
Kanske kommer vi dithän, även om ökat ekonomiskt välstånd sägs leda till mindre barnkullar i snitt. Till att börja med kunde ju Vatikanen ta sitt förnuft tillfånga och lägga ner sin preventivmedeltida hållning... Till och med Kina ruckar på antikondompolicyn (vilket ju rimligen ligger i linje med familjebegränsningsidén). Och begagnade kådisar går ju dessutom tydligen att återanvända ;)
Ingen pulka!?!?!
Nej, jag ska inte gnälla över det usla "vinter"-vädret i Skåne. (Fast det är konstigt att infödingarna här nere klagar över vintern. De har ju ingen!) Men för de som kan njuta vinterns glädjeämnen är det inte alltid lätt, t.ex. kan pulkaåkning förbjudas. Sickos!!!
Men det allt oftare hörsammade kravet på högre skadestånd, som även förekommer i Sverige, har sin baksida. Att det uppstår en hel juridisk subekonomi är inte en önskvärd utveckling. Högre skadestånd = högre lönsamhet att driva process = större incitament att driva process = fler processer, vilket rikerar att ge en skadeståndsinflation. Det är bara att hoppas på att våra juridiska "sunt förnuft"-orienterade formuleringar får finnas kvar. Vi vill ju inte ha pulka- eller klätterförbud...
Men det allt oftare hörsammade kravet på högre skadestånd, som även förekommer i Sverige, har sin baksida. Att det uppstår en hel juridisk subekonomi är inte en önskvärd utveckling. Högre skadestånd = högre lönsamhet att driva process = större incitament att driva process = fler processer, vilket rikerar att ge en skadeståndsinflation. Det är bara att hoppas på att våra juridiska "sunt förnuft"-orienterade formuleringar får finnas kvar. Vi vill ju inte ha pulka- eller klätterförbud...
måndag 10 december 2007
söndag 2 december 2007
Klimatet och direktörsvolvon
DN har i en serie i sex delar (1, 2, 3, 4, 5, 6) diskuterat "klimathotet". Varje del illustrerar vad som riskerar inträffa vid en höjning av jordens medeltemperatur på 1, 2, 3, 4, 5 respektive 6 grader. Det är ingen uppmuntrande läsning, och vad jag förstår har DN varit förhållandevis måttliga i sin tolkning. Att vi kommer vara tvingade att lära oss att klimatbehärska oss -- särskilt den rika västvärlden, som måste visa att det går -- torde stå utom rimligt tvivel.
Samtidigt lanserar Volvo en "direktörsracer", en lyxbil med V8 som drar 1,1 l/mil på landsväg och 1,5 l/mil i stadskörning. Nu kan man väl förvisso hävda att det inte är så många som har råd med en sån bil, att de som har det kan friköpa sitt samvete med utsläppsrätter och att Volvo "måste" ha en sån bil för att kunna konkurrera (där det sista argumentet bara är korkat). Men hur fan kan man hävda att man tar sitt ansvar om man kränger denna bil? Och det hela gäller förstås inte bara Volvo, det gäller stora delar av industrin. Vackra ord om "sustainability" är lätta att fälla (typ här), och de dövar kanske samvetet en smula, men det hjälper inte om man samtidigt balanserar ut det med direktörsracers. Idioti.
PS dagen efter:
(kd) presenterar idag ett förslag på förändringar i transportpolitiken. Problemet är att det är alltför mjäkigt. Skatter som styrmedel innebär alltid att de som har pengar kan friköpa sig; om de som har råd väljer att lägga en (relativt sett) större andel av sin totala konsumtion på resor minskar inte utsläppen. Rejälare insatser krävs. Kanske kan vi i Sverige bli en föregångare, visa att det även i ett land med långa transporter går att åstadkomma en vettig lösning, istället för att mesa runt med övriga Europa i EU:s vanliga, alltför utspädda, lattelösningar.
Bättre: förbjud privatbilism i städer, inför motbok på bensin, bygg ut snabbtåg och förbjud intrakontinentalt flyg, beskatta det kvarvarande flyget upp till öronen. Som en början. Direktörsvolvon är förstås bara en piss i Mississippi, men den kan gott få stå som symbol för den kompletta idioti som håller på att leda oss till ett väldigt varmt ställe. Så att säga.
Samtidigt lanserar Volvo en "direktörsracer", en lyxbil med V8 som drar 1,1 l/mil på landsväg och 1,5 l/mil i stadskörning. Nu kan man väl förvisso hävda att det inte är så många som har råd med en sån bil, att de som har det kan friköpa sitt samvete med utsläppsrätter och att Volvo "måste" ha en sån bil för att kunna konkurrera (där det sista argumentet bara är korkat). Men hur fan kan man hävda att man tar sitt ansvar om man kränger denna bil? Och det hela gäller förstås inte bara Volvo, det gäller stora delar av industrin. Vackra ord om "sustainability" är lätta att fälla (typ här), och de dövar kanske samvetet en smula, men det hjälper inte om man samtidigt balanserar ut det med direktörsracers. Idioti.
PS dagen efter:
(kd) presenterar idag ett förslag på förändringar i transportpolitiken. Problemet är att det är alltför mjäkigt. Skatter som styrmedel innebär alltid att de som har pengar kan friköpa sig; om de som har råd väljer att lägga en (relativt sett) större andel av sin totala konsumtion på resor minskar inte utsläppen. Rejälare insatser krävs. Kanske kan vi i Sverige bli en föregångare, visa att det även i ett land med långa transporter går att åstadkomma en vettig lösning, istället för att mesa runt med övriga Europa i EU:s vanliga, alltför utspädda, lattelösningar.
Bättre: förbjud privatbilism i städer, inför motbok på bensin, bygg ut snabbtåg och förbjud intrakontinentalt flyg, beskatta det kvarvarande flyget upp till öronen. Som en början. Direktörsvolvon är förstås bara en piss i Mississippi, men den kan gott få stå som symbol för den kompletta idioti som håller på att leda oss till ett väldigt varmt ställe. Så att säga.
tisdag 27 november 2007
T-Mobile lägger på luren
Jaha, vad säger man? Är proffscykligen inne på sista versen? Nu hoppar T-Mobile av (DN, Proffsklungan). Frågan är hur man ska se på det. Kanske kan cykelsporten må bra av några år i kylan? Inget annat tycks ju ha kommmit åt dopingproblemen...
Friare universitet?
Lars Leijonborg vill förstås visa att han inte bara sitter och sover på jobbet. Nu har han på traditionellt svenskt politikermanér visat handlingskraft genom att dra igång en utredning (DN Debatt). Regeringen ska ge universiteten större frihet, och det är ju lovvärt. Det återstår bara att se vad det betyder. Vad man kan läsa in mellan raderna i Leijonborgs inlägg så handlar det dels om förändrade ägandeformer, önskemål om minskad byråkrati, intern organisation och ekonomiska förutsättningar. Det senare lär väl i realiteten betyda en uppluckring av idén om avgiftsfri högre utbildning. Det ska bli intressant att se vad utredaren/-arna kommer fram till, och vilket priset som ska betalas blir.
Normalt sett brukar jag inte gilla det Alliansen pysslar med, men i detta avseende tror jag att de kan vara på rätt spår. Men vi står möjligen inför en maktförskjutning, från den akademiska professionen till "kunden", dvs studenterna eller kanske (värre) företagen. Såsom fallet är idag ser de som studerar det gärna situationen som att de är kunder. Det är emellertid inte fallet. De är produkter. De betalar inte för den tjänst som tillhandahålls, utan det är staten som lägger beställningar och fördelar pengar. Universiteten levererar ett antal examina. Detta förhållande kan komma att ändras på så sätt att man får betala för sin utbildning. Å ena sidan är det säkert trevligt för studenterna att förvandlas från produkter till kunder. Å andra sidan ska det bli intressant att se hur det påverkar både pedagogik och innehåll; jag fascineras av att studenter (och då även jag, på den tiden jag var student) tror sig veta vad de bör lära sig. För min egen del visade det sig att det som jag inte trodde mig behöva (vetenskapsteori, socialpsykologi, m m) var det som var intressant och som gav mig en idé om vad jag ville syssla med.
Vad händer med möjligheten att föra in mer komplexa och (till en början) perifera frågeställningar i undervisningen, saker som är svåra att hävda att de har en omedelbar nytta? Det här är aspekter jag tror är en fördel om man kan låta dem styras av professionella, snarare än kundorienterade, perspektiv. Jag är för min del övertygad om att många av de kunskaper som universitetet ger som man har nytta av på lång sikt handlar om sådant som sätt att resonera, perspektivera, analysera och argumentera -- och det är saker som ligger bortom omedelbar nytta och "skills training". (Jag pratar alltså inte om att lära ut enkla retoriska knep här...) "Skills", däremot, kan rent av med fördel läras ut av företagen, som gott kan bära sin del av utvecklingskostnaden för personalen.
Så frågan blir alltså vad "friare" innebär i Leijonborgs vision. "Friare = mindre politikerinblandning" ser jag positivt på, men "friare = kundorientering och ekonomiskt beroende av kunden" ser jag mer negativt på.
Normalt sett brukar jag inte gilla det Alliansen pysslar med, men i detta avseende tror jag att de kan vara på rätt spår. Men vi står möjligen inför en maktförskjutning, från den akademiska professionen till "kunden", dvs studenterna eller kanske (värre) företagen. Såsom fallet är idag ser de som studerar det gärna situationen som att de är kunder. Det är emellertid inte fallet. De är produkter. De betalar inte för den tjänst som tillhandahålls, utan det är staten som lägger beställningar och fördelar pengar. Universiteten levererar ett antal examina. Detta förhållande kan komma att ändras på så sätt att man får betala för sin utbildning. Å ena sidan är det säkert trevligt för studenterna att förvandlas från produkter till kunder. Å andra sidan ska det bli intressant att se hur det påverkar både pedagogik och innehåll; jag fascineras av att studenter (och då även jag, på den tiden jag var student) tror sig veta vad de bör lära sig. För min egen del visade det sig att det som jag inte trodde mig behöva (vetenskapsteori, socialpsykologi, m m) var det som var intressant och som gav mig en idé om vad jag ville syssla med.
Vad händer med möjligheten att föra in mer komplexa och (till en början) perifera frågeställningar i undervisningen, saker som är svåra att hävda att de har en omedelbar nytta? Det här är aspekter jag tror är en fördel om man kan låta dem styras av professionella, snarare än kundorienterade, perspektiv. Jag är för min del övertygad om att många av de kunskaper som universitetet ger som man har nytta av på lång sikt handlar om sådant som sätt att resonera, perspektivera, analysera och argumentera -- och det är saker som ligger bortom omedelbar nytta och "skills training". (Jag pratar alltså inte om att lära ut enkla retoriska knep här...) "Skills", däremot, kan rent av med fördel läras ut av företagen, som gott kan bära sin del av utvecklingskostnaden för personalen.
Så frågan blir alltså vad "friare" innebär i Leijonborgs vision. "Friare = mindre politikerinblandning" ser jag positivt på, men "friare = kundorientering och ekonomiskt beroende av kunden" ser jag mer negativt på.
lördag 24 november 2007
fredag 23 november 2007
Final Burp om Radiohead
Kort bara: en observation om Radiohead (som ju valsat i media på sistone p.g.a. In Rainbows) från Final Burp. (Men jag undrar var han läste mikroekonomi...)
fredag 16 november 2007
Upphovsrätt, vända 612
"Sverige framstår i ett internationellt perspektiv som efterblivet och som ett paradis för aktiviteter som i andra länder ses som olagliga och orättfärdiga. Det är inte bra för Sverige, vår trovärdighet som rättsstat urgröps, det som sker i vårt land drabbar kreatörer världen över och svenska företag möter allt oftare skepsis och misstro globalt."
Så skriver Carl-Johan Bonnier på DN Debatt (se även annorstädes i samma blaska). Konstigt att just en Bonnier vill gå i bräschen för ökat upphovsrättsskydd. (OBS! Ironi!)
Jag har i princip inget emot idén att en "kreatör" (som det tydligen heter) ska ha rätt till sitt verk. Det är bara det att med en av den digitala teknikens mer tydliga (och självklara) konsekvenser -- möjligheten att skapa en myriad kopior till minimal kostnad och utan kvalitetsförlust -- så kommer den att urholkas. Jag är inte teknikdeterminist, jag tror bara att folk i långa loppet inte kommer att vara beredda att betala för det som de kan få gratis. Att försöka kriminalisera och jaga upphovsrättsförbrytare kommer att kosta en massa penagar och är nog i långa loppet dömt att misslyckas. Det finns alltid sätt att skydda sig; det går t.ex. att surfa med anonymt IP-nummer. Andra, mer avancerade alternativ, finns säkerligen.
Det sägs ibland att en tuff hemmamarknad utgör en bra grogrund för företag. Där tvingas man utveckla och förfina sin affärsmodell och kan sedan lansera ett slagkraftigt koncept på en internationell marknad; man ställs ständigt inför nya utmaningar som driver innovation. Om nu detta stämmer: Borde inte Bonnier et al snarare bejaka Sverige som "paradis för olagliga* IT-pirater"? Snarare än att vara "efterblivet" så är det ett laboratorium för nya affärsmodeller, som pallar med även den digitala tidsåldern?
* Konstig rubriksättning förresten, själva idén med artikeln var ju att det inte är tillräckligt olagligt i Sverige... Journalister...
Så skriver Carl-Johan Bonnier på DN Debatt (se även annorstädes i samma blaska). Konstigt att just en Bonnier vill gå i bräschen för ökat upphovsrättsskydd. (OBS! Ironi!)
Jag har i princip inget emot idén att en "kreatör" (som det tydligen heter) ska ha rätt till sitt verk. Det är bara det att med en av den digitala teknikens mer tydliga (och självklara) konsekvenser -- möjligheten att skapa en myriad kopior till minimal kostnad och utan kvalitetsförlust -- så kommer den att urholkas. Jag är inte teknikdeterminist, jag tror bara att folk i långa loppet inte kommer att vara beredda att betala för det som de kan få gratis. Att försöka kriminalisera och jaga upphovsrättsförbrytare kommer att kosta en massa penagar och är nog i långa loppet dömt att misslyckas. Det finns alltid sätt att skydda sig; det går t.ex. att surfa med anonymt IP-nummer. Andra, mer avancerade alternativ, finns säkerligen.
Det sägs ibland att en tuff hemmamarknad utgör en bra grogrund för företag. Där tvingas man utveckla och förfina sin affärsmodell och kan sedan lansera ett slagkraftigt koncept på en internationell marknad; man ställs ständigt inför nya utmaningar som driver innovation. Om nu detta stämmer: Borde inte Bonnier et al snarare bejaka Sverige som "paradis för olagliga* IT-pirater"? Snarare än att vara "efterblivet" så är det ett laboratorium för nya affärsmodeller, som pallar med även den digitala tidsåldern?
* Konstig rubriksättning förresten, själva idén med artikeln var ju att det inte är tillräckligt olagligt i Sverige... Journalister...
torsdag 15 november 2007
Perspektivmissbruk
Läser i SvD att det debatteras om dödsstraff i FN. Bl.a. Singapore hävdar att EU förfaller till gammal kolonialism när man vill försöka få andra länder att överge dödsstraffet. Nu är det ju svårt att inte tycka att EU har ett ganska starkt case här, men Singapores argument är intressant: Det aktualiserar hur vi, såhär i postkoloniala tider, ska hantera frågor om nationell/kulturell/etnisk unicitet när det går i kollision med värden som vi (och detta "vi" är naturligtvis ofta västerländskt) anser vara universella (t.ex. mänskliga rättigheter). Dödsstraff är ett extremexempel, andra finns förstås: Demokratifrågor, religiösa frågor, etc... Kan vi bortse från lika rättigheter för kvinnor och män i "ljuset" av religiösa idéer?
Inga lätta frågor. Men nånstans måste gränsen dras. Frågan är bara var. Strax före dödsstraffet i alla fall...
Inga lätta frågor. Men nånstans måste gränsen dras. Frågan är bara var. Strax före dödsstraffet i alla fall...
onsdag 14 november 2007
Snökaos? WTF!
Alltså, vad är det som gör att vi i detta land, lokaliserat vid polcirkeln, inte lyckas fatta att under den senare delen av året kommer det snö. Det gör det. [retorisk paus] Varje år. Hur f-n kan det bli kaos (DN, SvD, Aftonbladet, Expressen)? För det bli det ju, eller i alla fall en viss oreda. Man skulle tro att vi lärt oss något de senaste... ööhhh... hur många år det nu kan vara som vi haft snöfall i slutet på året häruppe. Eller minimalt kolla på väderleksrapporten. Men nejdå, vi bli lika paffa varje år:
- Va? Säger du det älskling, snö och halka i år igen? Det var värst.
PS1
Att det sen inte är snö på julafton är en annan sak, kanske lika irriterande men mindre lätt att göra något åt.
PS2
Folk rapporterar att de inte fått vatten på flera timmar när de suttit i bilkö. Ärligt talat, vad tror ni snö är gjort av?!
- Va? Säger du det älskling, snö och halka i år igen? Det var värst.
PS1
Att det sen inte är snö på julafton är en annan sak, kanske lika irriterande men mindre lätt att göra något åt.
PS2
Folk rapporterar att de inte fått vatten på flera timmar när de suttit i bilkö. Ärligt talat, vad tror ni snö är gjort av?!
tisdag 13 november 2007
Flight of the Conchords
Duon Flight of the Conchords får vi hoppas kommer på annat än pröjs-tv snart (se SvD)... Finns en del klipp på YouTube, t.ex. Business Time, en liten visa om det fasta förhållandets realiteter...
Ribbing och status quo
Jag fick en massa kommentarer när jag skrev mitt inlägg "Ribbing utan klass" för en tid sedan, inte alla var positiva... Jag har väntat lite på att få tillfälle att förklara vad jag ogillar med Ribbing, och idag lade hon upp bollen på straffpunkten.
En läsare, som hört av sig till DNs etikettsidor, menar att det vore bättre om alla själva kunde få välja kläder, utan en massa koder om vad man bör eller inte bör ha på sig. Jag kan inte hålla med mer. Ribbings svar på tal är intressant. Hon menar att det kan förvisso den självsäkra/-e göra, men för de flesta av oss känns det bättre att smälta in: "Gör man inte det riskerar man att uteslutas ur [...] tillhörigheten", dvs tillhörigheten i en viss grupp. Hon exemplifierar med bl.a. vårdpersonal och offentliganställda, vilket förstås är fånigt. Det som frågeställaren avser är troligen inte det lämpliga i att kirurger har sterila grönkläder eller att poliser har uniform. Så den delen av svaret kan vi hoppa över.
Det intressanta är när hon rör sig mot mer vardagliga situationer. Så här fortsätter hon:
"Klädkoderna är inte till för att skapa osäkerhet utan tvärtom existerar de för att åstadkomma gemenskap på en obs. formellare tillställning genom att gästerna är klädda på ungefär samma nivå. Att en gäst kommer i frack och en annan i jeans skapar ingen lättsamhet dem emellan, för att vara drastisk. Du ger friheten i klädvalet en innebörd som den inte har. dn.se/etikett får ungefär 500 frågor varje månad. En stor del av dessa frågor rör just förväntad klädsel i olika sammanhang. Skulle jag svara så som du tycker att det ska vara, nämligen att det inte spelar någon roll, att man klär sig efter eget tycke, så skulle det vara ett dumt och ohjälpsamt svar, dessutom meningslöst."
Klädkoder ger oss alltså en trygghet, vi riskerar att känna oss (och göra andra) obekväma om vi kommer i jeans till en frackmiddag. Och dn.se/etikett får en massa frågor om detta. Ribbing tycker att det vore ohjälpsamt att inte svara på frågorna och "avslöja" vilka koder som gäller.
Men här missar Ribbing pudelns kärna ("the core of the poodle", som min engelsklärare brukade säga): Det är just det som är problemet. Det är låsningen i klädvalet som skapar osäkerheten, det faktum att man över huvudtaget kan tala om att klä sig på samma "nivå" -- olika klädstilar har alltså olika "höjd"; klass om du så vill. Det är inte bara det att de skiljer sig åt, utan de finns i en hierarki. Låt oss tänka bort denna hierarki: Om klädkoderna inte fanns skulle inte heller osäkerheten finnas, i alla fall inte på samma sätt. Vi ska inte inbilla oss att den försvann helt, förstås, på samma sätt som vi inte ska inbilla oss att den försvinner om vi "bara" följer koden. Jag har själv upplevt hur obekvämt det är att röra sig i miljöer där kostym är normen men man bara har råd med H&M när alla andra har skräddarsytt. Det skapar och vidmakthåller klasskillnaden lika mycket, eller rent av ännu mer, än om jag kunde komma i mina jeans och tröja som vanligt.
Ribbings position är alltså att bibehålla status quo genom att ta förutsättningen ("klädkoder behövs") för given, utan att problematisera det. Och genom att göra det så förstärker hon snarare än underminerar klädkotteriet. Och att göra det är också att reproducera klassdragningar i samhället, även om det mer handlar om klasser baserade på socialt kapital än på ekonomiskt kapital.
(Nej, jag menar inte Status Quo utan status quo.)
En läsare, som hört av sig till DNs etikettsidor, menar att det vore bättre om alla själva kunde få välja kläder, utan en massa koder om vad man bör eller inte bör ha på sig. Jag kan inte hålla med mer. Ribbings svar på tal är intressant. Hon menar att det kan förvisso den självsäkra/-e göra, men för de flesta av oss känns det bättre att smälta in: "Gör man inte det riskerar man att uteslutas ur [...] tillhörigheten", dvs tillhörigheten i en viss grupp. Hon exemplifierar med bl.a. vårdpersonal och offentliganställda, vilket förstås är fånigt. Det som frågeställaren avser är troligen inte det lämpliga i att kirurger har sterila grönkläder eller att poliser har uniform. Så den delen av svaret kan vi hoppa över.
Det intressanta är när hon rör sig mot mer vardagliga situationer. Så här fortsätter hon:
"Klädkoderna är inte till för att skapa osäkerhet utan tvärtom existerar de för att åstadkomma gemenskap på en obs. formellare tillställning genom att gästerna är klädda på ungefär samma nivå. Att en gäst kommer i frack och en annan i jeans skapar ingen lättsamhet dem emellan, för att vara drastisk. Du ger friheten i klädvalet en innebörd som den inte har. dn.se/etikett får ungefär 500 frågor varje månad. En stor del av dessa frågor rör just förväntad klädsel i olika sammanhang. Skulle jag svara så som du tycker att det ska vara, nämligen att det inte spelar någon roll, att man klär sig efter eget tycke, så skulle det vara ett dumt och ohjälpsamt svar, dessutom meningslöst."
Klädkoder ger oss alltså en trygghet, vi riskerar att känna oss (och göra andra) obekväma om vi kommer i jeans till en frackmiddag. Och dn.se/etikett får en massa frågor om detta. Ribbing tycker att det vore ohjälpsamt att inte svara på frågorna och "avslöja" vilka koder som gäller.
Men här missar Ribbing pudelns kärna ("the core of the poodle", som min engelsklärare brukade säga): Det är just det som är problemet. Det är låsningen i klädvalet som skapar osäkerheten, det faktum att man över huvudtaget kan tala om att klä sig på samma "nivå" -- olika klädstilar har alltså olika "höjd"; klass om du så vill. Det är inte bara det att de skiljer sig åt, utan de finns i en hierarki. Låt oss tänka bort denna hierarki: Om klädkoderna inte fanns skulle inte heller osäkerheten finnas, i alla fall inte på samma sätt. Vi ska inte inbilla oss att den försvann helt, förstås, på samma sätt som vi inte ska inbilla oss att den försvinner om vi "bara" följer koden. Jag har själv upplevt hur obekvämt det är att röra sig i miljöer där kostym är normen men man bara har råd med H&M när alla andra har skräddarsytt. Det skapar och vidmakthåller klasskillnaden lika mycket, eller rent av ännu mer, än om jag kunde komma i mina jeans och tröja som vanligt.
Ribbings position är alltså att bibehålla status quo genom att ta förutsättningen ("klädkoder behövs") för given, utan att problematisera det. Och genom att göra det så förstärker hon snarare än underminerar klädkotteriet. Och att göra det är också att reproducera klassdragningar i samhället, även om det mer handlar om klasser baserade på socialt kapital än på ekonomiskt kapital.
(Nej, jag menar inte Status Quo utan status quo.)
fredag 9 november 2007
Ge er
När ska psykologer börja inse att människor är sociala djur (precis så som babianforskare sedan läge insett att babianer är det)? Och att "social" inte betyder att man i varje ögonblick interagerar med andra, utan att den andre/-a alltid existerar i det vi gör, är en förutsättning för det? (Se DN för en rapport om en studie.)
Den dag de gör det kommer de också att inse att experiment generellt sett, och i synnerhet experiment där man uppmuntrar folk att spela en roll, inte speglar vad folk gör i allmänhet utan speglar vad folk gör i experiment-/rollsituationen. (Paradoxalt visades detta i just experimentstudier på 60-talet...) Situationen spelar alltså en stor roll. Inse det och lägg sedan de forskningspengarna på nåt intressant. T.ex. babianstudier.
Not:
Har inte läst originalstudien, risken finns förstås att det är journalisterna som, som vanligt, fått en del om bakfoten.
Den dag de gör det kommer de också att inse att experiment generellt sett, och i synnerhet experiment där man uppmuntrar folk att spela en roll, inte speglar vad folk gör i allmänhet utan speglar vad folk gör i experiment-/rollsituationen. (Paradoxalt visades detta i just experimentstudier på 60-talet...) Situationen spelar alltså en stor roll. Inse det och lägg sedan de forskningspengarna på nåt intressant. T.ex. babianstudier.
Not:
Har inte läst originalstudien, risken finns förstås att det är journalisterna som, som vanligt, fått en del om bakfoten.
...men du ser inte Storebror
Det har de senaste dagarna reagerats (alltför lite, för övrigt; dödsskjutningarna i Finland får nu allt medialt utrymme och demokratiunderminerande utredningar passar då på att slinka förbi) mot förslagen till ändrade lagar för lagring av kommunikation. Idag läser jag i SvD om att man samtidigt överväger grundlagsändringar som innebär att säkerhetskopior inte ska falla under offentlighetsprincipen. På så sätt skulle man slippa lämna ut tsunamibanden.
I förlängningen antar jag att det innebär att en massa viktig, pinsam eller regeringshotande information kommer att hamna som säkerhetskopior.
Storebror ser dig, men du ser inte Storebror. Nån mer än jag som associerar till panopticon...?
I förlängningen antar jag att det innebär att en massa viktig, pinsam eller regeringshotande information kommer att hamna som säkerhetskopior.
Storebror ser dig, men du ser inte Storebror. Nån mer än jag som associerar till panopticon...?
onsdag 7 november 2007
1984 kommer först 2009...
...men det är illa nog. Förhoppningsvis kommer utredningen om lagring av kommunikation att slängas på brasan och brinna upp en gång för alla. Argument som att det handlar om att stoppa terrorister faller liksom platt; även om det är det uttalade syftet så blir effekten en ökad kontroll av medborgarna. Dessutom ger det alla kritiker av den västerländska civilisationsmodellen vatten på sin kvarn...
Men det som ser riktigt illa ut är vare sig den allmänna uttalade ambitionen eller de effekter vi kan ana i bakgrunden, utan den juridiska konstruktionen, som ger regeringen i stort sett fria händer när det gäller att utvidga kontrollapparaten. Läs Oscar Swartz blogg. Scary stuff indeed.
SOU 2007:76
E24
DN
SvD (Ledare)
Sydsvenskan
Aftonbladet
Men det som ser riktigt illa ut är vare sig den allmänna uttalade ambitionen eller de effekter vi kan ana i bakgrunden, utan den juridiska konstruktionen, som ger regeringen i stort sett fria händer när det gäller att utvidga kontrollapparaten. Läs Oscar Swartz blogg. Scary stuff indeed.
SOU 2007:76
E24
DN
SvD (Ledare)
Sydsvenskan
Aftonbladet
Musikindustrin och framtiden
Nån som tvivlade på att musikindustrin var en bransch som domineras av några stora, giriga aktörer? Inte längre. Men, invänder någon, de måste ju göra så, bort med det olönsamma och in med det lönsamma. The business of business is business. Men titta på en liknande bransch, också dominerad av några stora drakar: Förläggare. Av någon anledning håller även de större förlagen sig med ett stall av olönsamma romanförfattare och poeter. Kanske i hopp om framtida genombrott, men knappast för alla. Konsekvensen är en kulturgärning. Musikbranschen har det mer förspänt, där står artisterna själva (numera) för lansering fram till genombrottet (Myspace). Eller så gör man pengar på formandet av artistkoncepten (Idol, m fl). Inga utvecklingskostnader (netto) att tala om alltså. (Förlagsbranschens motsvarighet är väl Piratförlaget.) Ergo: Förlagen får i alla fall en del av min sympati, de stora skivbolagen ytterst lite. Om någon alls.
Det är nog på (inte alltför lång) sikt läge för att finna nya affärsmodeller för musik. Att fara runt efter dessa gossar kommer nog inte att löna sig i längden; snart lönar det sig kanske inte att försöka spåra slutanvändare heller. Radioheads försök får räknas som spännande; de fick ut i snitt 14 kr per nedladdning av In Rainbows. Inte så illa i min värld, eftersom de ändå konkurrerar med alternativet att inte betala alls.
Men jag tror att konsekvensen blir en annan. Musiken kommer man nog få se som främst ett redskap för marknadsföring, medan intäkterna ligger på gig och merchandise. Kanske kommer vi fortsätta sympatibetala till våra favoritband, till underdogsen. Men att i längden basera en bransch på en produkt som kan reproduceras till noll kostnad av vem som helst är ingen bra affärsidé.
Det är värre för författarna. När vi till slut, efter så många år av motstånd, börjar läsa e-böcker i stället för pocket, ligger skrivandet surt till. Att gå på en konsert betalar vi gärna för, men hur många tror att ens Liza Marklund fyllar Stockholms stadion med 30 000 vitklädda för att lyssna på en tolvtimmars högläsning av "Sprängaren 3"? Kampen mellan Piratförlaget och The Pirate Bay har inte ens börjat.
Det är nog på (inte alltför lång) sikt läge för att finna nya affärsmodeller för musik. Att fara runt efter dessa gossar kommer nog inte att löna sig i längden; snart lönar det sig kanske inte att försöka spåra slutanvändare heller. Radioheads försök får räknas som spännande; de fick ut i snitt 14 kr per nedladdning av In Rainbows. Inte så illa i min värld, eftersom de ändå konkurrerar med alternativet att inte betala alls.
Men jag tror att konsekvensen blir en annan. Musiken kommer man nog få se som främst ett redskap för marknadsföring, medan intäkterna ligger på gig och merchandise. Kanske kommer vi fortsätta sympatibetala till våra favoritband, till underdogsen. Men att i längden basera en bransch på en produkt som kan reproduceras till noll kostnad av vem som helst är ingen bra affärsidé.
Det är värre för författarna. När vi till slut, efter så många år av motstånd, börjar läsa e-böcker i stället för pocket, ligger skrivandet surt till. Att gå på en konsert betalar vi gärna för, men hur många tror att ens Liza Marklund fyllar Stockholms stadion med 30 000 vitklädda för att lyssna på en tolvtimmars högläsning av "Sprängaren 3"? Kampen mellan Piratförlaget och The Pirate Bay har inte ens börjat.
lördag 3 november 2007
90-talsnotering
Jean-Pierre Barda, kultqueer, fäller dessvärre yttrandet (apropå 90-talet): "Jag skippar helst också den tajta och smått obscena cykelbyxan". Hey, c'mon -- dissa nu inte cykelbyxan, den är ju chansen för alla oss cykelentusiaster att dema våra vader; m m... ;-)
fredag 2 november 2007
Schyffert revival
Äntligen kommer erkännandet: 90-talet var ganska ok. Rätt så schysst för alla oss som i tio års tid gått omkring och citerat "H-h-h-hocketfrilla", "Det var här det hände...", "Gå och diska några backar i returtvätten" samt dansat med en lax i famnen, och allt var det nu var -- kort sagt, alla oss för vilka "den ironiska generationen" inte bara var ironi.
Kanske går det om ett par år till att kommunicera med nästkommande generation. Men, ärligt talat: Vad har de att komma med när det gäller humor? Jackass? Dirty Sanchez? Går hellre längre tillbaks i tiden, kanske inte Povel Ramel som J anklagade mig för tidigare ikväll, men till AB Svenska Ord. Ni vet, den tiden då ironi faktiskt hade en mening...
Fast Eddie Izzard finns ju alltid där...
Kanske går det om ett par år till att kommunicera med nästkommande generation. Men, ärligt talat: Vad har de att komma med när det gäller humor? Jackass? Dirty Sanchez? Går hellre längre tillbaks i tiden, kanske inte Povel Ramel som J anklagade mig för tidigare ikväll, men till AB Svenska Ord. Ni vet, den tiden då ironi faktiskt hade en mening...
Fast Eddie Izzard finns ju alltid där...
torsdag 1 november 2007
Management as chess
Metaphors are interesting. In the realm of organization and management theory they abound. Still, there's always room for another. Now, it seems, chess grandmaster Gerry Kasparov has added management is chess to the list.
I haven't read the book and most likely will not. But the Financial Times review is interesting. The main flaw of Kasparov's metaphor, it says, is this:
'It is a stretch for Kasparov to draw parallels between chess and running a business because they are different. A business confronts the open world in a way that chess does not begin to mimic. A business leader must deal with employees, customers, suppliers and competitors, not just one opponent, however wily.'
The metaphor is thus flawed since business is not like chess. But, wait a minute: Wasn't this what a metaphor was all about? Swedish social psychologist Johan Asplund has noted (in his brilliant book Om undran inför samhället, roughly 'Pondering society') that this is a common and heavily misdirected critique against metaphors in social science. Paraphrasing Asplund, the formula 'business = business' tells us exactly nothing. The strength in any metaphor lies in tension, in the difference between tenor and vehicle. 'Business is war' (as in the common reference to Sun Tzu) is a somewhat telling metaphor. And the metaphor 'business is chess' while surely not including everything (which would render it pointless) does seem to have an interesting potential in my view: The equal starting situation, the turn-taking response pattern, the use of new versions of traditional problem solving strategies, the assumption of total managerial control; all these are potientially quite revealing, at least when it comes to assumptions of how business work.
The critique against the metaphor itself seems misdirected. Kasparov's use, on the other hand, may not be perfect. But that's something quite different.
I haven't read the book and most likely will not. But the Financial Times review is interesting. The main flaw of Kasparov's metaphor, it says, is this:
'It is a stretch for Kasparov to draw parallels between chess and running a business because they are different. A business confronts the open world in a way that chess does not begin to mimic. A business leader must deal with employees, customers, suppliers and competitors, not just one opponent, however wily.'
The metaphor is thus flawed since business is not like chess. But, wait a minute: Wasn't this what a metaphor was all about? Swedish social psychologist Johan Asplund has noted (in his brilliant book Om undran inför samhället, roughly 'Pondering society') that this is a common and heavily misdirected critique against metaphors in social science. Paraphrasing Asplund, the formula 'business = business' tells us exactly nothing. The strength in any metaphor lies in tension, in the difference between tenor and vehicle. 'Business is war' (as in the common reference to Sun Tzu) is a somewhat telling metaphor. And the metaphor 'business is chess' while surely not including everything (which would render it pointless) does seem to have an interesting potential in my view: The equal starting situation, the turn-taking response pattern, the use of new versions of traditional problem solving strategies, the assumption of total managerial control; all these are potientially quite revealing, at least when it comes to assumptions of how business work.
The critique against the metaphor itself seems misdirected. Kasparov's use, on the other hand, may not be perfect. But that's something quite different.
Drevet och könet
Synd: dricka lite för mycket, träffa journalist, ha jour (till ganska lite förpliktigande vad det verkar, enligt DN). Dom: avsatt.
Kvinnor ska naturligtvis inte vara packade eller -- ve och fasa -- ha nära umgänge med journalister. Då faller bilan, snabbt och hårt. Håller med Dan och delar av SvDs läsarkår här, det luktar klassikt mediadrev à la Sahlin. Fråga: tror ni att en manlig politiker skulle falla lika hårt för motsvarande förseelse? Jag tvivlar.
Samtidigt har vi Sven Ove Littorin som viftar med en fejkexamen (om ni minns, mediaminnet brukar vara kort: det var i somras). Att i åratal vifta omkring med en köpt examen är en i mina ögon en betydligt allvarligare förseelse än att dricka ett par glas vin för mycket. Men för hans del räckte det med att ta bort den. Inga huvuden som rullade där inte.
Det känns oproportionerligt, precis som Sahlins Toblerone-affär gjorde. Och det är svårt att inte ana ett samband mellan kön, förseelser och straff.
DN
SvD
Aftonbladet
Expressen
Kvinnor ska naturligtvis inte vara packade eller -- ve och fasa -- ha nära umgänge med journalister. Då faller bilan, snabbt och hårt. Håller med Dan och delar av SvDs läsarkår här, det luktar klassikt mediadrev à la Sahlin. Fråga: tror ni att en manlig politiker skulle falla lika hårt för motsvarande förseelse? Jag tvivlar.
Samtidigt har vi Sven Ove Littorin som viftar med en fejkexamen (om ni minns, mediaminnet brukar vara kort: det var i somras). Att i åratal vifta omkring med en köpt examen är en i mina ögon en betydligt allvarligare förseelse än att dricka ett par glas vin för mycket. Men för hans del räckte det med att ta bort den. Inga huvuden som rullade där inte.
Det känns oproportionerligt, precis som Sahlins Toblerone-affär gjorde. Och det är svårt att inte ana ett samband mellan kön, förseelser och straff.
DN
SvD
Aftonbladet
Expressen
tisdag 30 oktober 2007
Frodo franchise
Satt precis och funderade på vilken min nästa bok att läsa skulle bli. Saken avgjord...
Biobil
Har du bytt till en E85-driven bil för att minska din miljöpåverkan, för att lätta på ditt koldioxodsamvete? Tänk igen. Etanol kostar i nuläget så mycket fossila bränslen att framställa så att vinsten är noll. Dessutom kräver en storskalig etanoldrift löjligt stora odlingsarealer. Plus att arbetsförhållandena ofta är katastrofala.
Lösningen? Jag håller på att testa just nu, men det är klart, cykeln är inte ett kul alternativ alla dagar en svensk ruskhöst...
Lösningen? Jag håller på att testa just nu, men det är klart, cykeln är inte ett kul alternativ alla dagar en svensk ruskhöst...
fredag 26 oktober 2007
ATM vs FB
Allan T Malm, högdjur #1 på Ekonomihögskolan i Lund, menar att Facebook och liknande fenomen är lysande tillfällen för marknadsföring (Sydsvenskan):
"...rätt hanterat [...] erbjuder Facebook och andra liknande gigantiska mötesplatser på nätet, fantastiska affärsmöjligheter."
Det viktiga är bara att man går rätt tillväga, så att man inte skrämmer bort "svärmen" (dvs användarna, trevlig metafor). Mmm, visst. Men jag kan tänka mig ett alternativ till: Ge fan i det! Kan det inte få finnas nån lite oas där vi kan slippa visuell nedsmutsning pga reklam? Nu vet jag att Facebook är en kommersiell site, men det behöver ju inte innebära att man måste gilla just den aspekten.
Respekt till den/de som skapar det fria alternativet, reklamfritt. (Om det går? Klart som f-n det går, underskatta inte hackercommunityn. Troligen finns det redan utan att jag vet om det.)
"...rätt hanterat [...] erbjuder Facebook och andra liknande gigantiska mötesplatser på nätet, fantastiska affärsmöjligheter."
Det viktiga är bara att man går rätt tillväga, så att man inte skrämmer bort "svärmen" (dvs användarna, trevlig metafor). Mmm, visst. Men jag kan tänka mig ett alternativ till: Ge fan i det! Kan det inte få finnas nån lite oas där vi kan slippa visuell nedsmutsning pga reklam? Nu vet jag att Facebook är en kommersiell site, men det behöver ju inte innebära att man måste gilla just den aspekten.
Respekt till den/de som skapar det fria alternativet, reklamfritt. (Om det går? Klart som f-n det går, underskatta inte hackercommunityn. Troligen finns det redan utan att jag vet om det.)
B-människa
Jag är en B-människa. Många som träffat mig håller förstås med om detta bara för att jävlas, men det finns belägg: Jag sover gärna länge, är effektiv på eftermiddagar och kvällar, etc. Nu finns det äntligen en plats i tillvaron för såna som jag: B-samfundet. Det låter lite fånigt, men ärligt talat: Vore det inte ganska najs att kunna sova till 8 varje morgon...?
SvD
SvD
torsdag 25 oktober 2007
Facebook igen
Drog en parallell mellan Facebooks värdering och "den nya ekonomin" häromdagen; nu visar det sig att Facebook värderas till ca 97 miljarder kronor (DN, E24). Helt sanslösa summor, naturligtvis, inte minst för ett företag för vilket man haft synpunkter på intjäningsförmågan... Vem var det som sade det: Av historien lär vi oss att vi inget lär av historien...?
Det finns dessutom skäl till att fundera ett varv extra på vad man lägger ut... Något att skriva om i Surveillance and society kanske?
Det finns dessutom skäl till att fundera ett varv extra på vad man lägger ut... Något att skriva om i Surveillance and society kanske?
onsdag 24 oktober 2007
Stackars Rice
Condoleezza Rice, för en tid sedan potentiell presidentkandidat -- och som svart och kvinna en närmast sensationell sådan -- sitter nu med irakkatastrofen i knät och är på detta sätt i kylan. Nu har hon dessutom en skjutglad privatarmé i knät. It's all downhill from here, är jag rädd.
När man kollar in bakgrunden till Blackwater International är det inte bara namnet på företaget som får en att associera till dystopiska framtidsvisioner à la Bladerunner. Hela affärsidén och företagets expansion in på nya -- och bara att använda detta ord känns i sammanhanget SÅ fel -- affärssegment målar upp en bild av hur privata "säkerhetsföretag" tar över allt större delar av offentlig verksamhet. Legoarméer har alltid funnits, men det är ingen ursäkt: Det blir inte ett trevligare samhällsfenomen bara för att vi sett det förut...
När man kollar in bakgrunden till Blackwater International är det inte bara namnet på företaget som får en att associera till dystopiska framtidsvisioner à la Bladerunner. Hela affärsidén och företagets expansion in på nya -- och bara att använda detta ord känns i sammanhanget SÅ fel -- affärssegment målar upp en bild av hur privata "säkerhetsföretag" tar över allt större delar av offentlig verksamhet. Legoarméer har alltid funnits, men det är ingen ursäkt: Det blir inte ett trevligare samhällsfenomen bara för att vi sett det förut...
tisdag 23 oktober 2007
100 på riktigt!
Hurra! Tjohoo! POFF!!!
Det var visst ett par draft med när jag nyss tjoade till över mina 100 inlägg, men här är det då till slut, inlägg nummer 100!
Det är intressant att se vad som händer med en liten anspråkslös, pretentiös och alldeles egen blogg när man skriver saker. Jag har kopplat Google Analytics till den och kan sålunda se statistik. I särklass flest har kollat på mina inlägg om Leif GW Persson och om Magdalena Ribbing. Det sistnämnda klar vinnare med en bit över 1200 besökare, och det satte ju också lite spår i form av kommentarer med allt från missuppfattningar till konstateranden om vilken värdelös blogg detta är. Och det må väl vara hänt; vad vi kan konstatera är väl att personrelaterade inlägg leder till reaktioner... Särskilt mitt helt meningslösa surande över Ribbing (som jag fortarande hyser föga sympati för (jag bjuder på den, alla ni som egentligen inte läser såna här meningslösa bloggar och tycker jag bör lägga ner; skriv gärna en hälsning i kommentarerna så att jag vet att ni fortfarande läser ;-))...
Men, men: I fäders spår för framtids segrar. Nu hoppas vi på att ComHem och Eurosport kommer överens så att jag kan kommentera lite om cykelsportens drogberoende igen, att jag kommer ihåg att köpa King Lines så att jag kan skriva min första klätterfilmsrecension, att det blossar upp fler roliga debatter om forskning och högre utbildning, att Pachanga får sitt genombrott på Smålands på fredag, och... ja... you name it. Om det så bara är jag som läser det så är det i alla fall kul att skriva!
POFF!!!
Det var visst ett par draft med när jag nyss tjoade till över mina 100 inlägg, men här är det då till slut, inlägg nummer 100!
Det är intressant att se vad som händer med en liten anspråkslös, pretentiös och alldeles egen blogg när man skriver saker. Jag har kopplat Google Analytics till den och kan sålunda se statistik. I särklass flest har kollat på mina inlägg om Leif GW Persson och om Magdalena Ribbing. Det sistnämnda klar vinnare med en bit över 1200 besökare, och det satte ju också lite spår i form av kommentarer med allt från missuppfattningar till konstateranden om vilken värdelös blogg detta är. Och det må väl vara hänt; vad vi kan konstatera är väl att personrelaterade inlägg leder till reaktioner... Särskilt mitt helt meningslösa surande över Ribbing (som jag fortarande hyser föga sympati för (jag bjuder på den, alla ni som egentligen inte läser såna här meningslösa bloggar och tycker jag bör lägga ner; skriv gärna en hälsning i kommentarerna så att jag vet att ni fortfarande läser ;-))...
Men, men: I fäders spår för framtids segrar. Nu hoppas vi på att ComHem och Eurosport kommer överens så att jag kan kommentera lite om cykelsportens drogberoende igen, att jag kommer ihåg att köpa King Lines så att jag kan skriva min första klätterfilmsrecension, att det blossar upp fler roliga debatter om forskning och högre utbildning, att Pachanga får sitt genombrott på Smålands på fredag, och... ja... you name it. Om det så bara är jag som läser det så är det i alla fall kul att skriva!
POFF!!!
Torsk på Östersjön
Det har bestämts om nya fiskekvoter för torsk i Östersjön, och alla är förstås glada att det minskar med i runda slängar 30 %. Bara ett problem: Det var ett totalstopp som krävdes! Hallå!
Att det ska vara så svårt att pytsa upp några miljoner i inkomstbortfall för fiskarna för att ge torskbeståndet tid att återhämta sig. När ska folk (läs politiker) inse att vi nån gång måste betala priset för överdriven beskattning av naturens resurser?
Att det ska vara så svårt att pytsa upp några miljoner i inkomstbortfall för fiskarna för att ge torskbeståndet tid att återhämta sig. När ska folk (läs politiker) inse att vi nån gång måste betala priset för överdriven beskattning av naturens resurser?
Viljan att veta
Kön är intressant. Ibland vill man ju göra skillnad på kön och genus, med innebörden att det senare skulle vara socialt konstruerat medan det tidigare biologiskt. Och det kan ju verka vettigt. Men ibland, när saker ställs på sin spets, framträder ett annat mönster: Även det biologiska, materian, köttet, könet, är konstruerat och insnärjt i en väv av betydelser. Se bara hur lille "Wilmers" (the name has been changed in order to protect the innocent) föräldrar svävade i oklarhet tills Vetenskapen kunde skingra dimridåerna och medelst skalpell och hormoner rätta till natures avvikelse från den dominerande sociala ordningen...
Foucaults Herculine Barbin: Being the Recently Discovered Memoirs of a Nineteenth-Century French Hermaphrodite är annars mästerverket på området.
Foucaults Herculine Barbin: Being the Recently Discovered Memoirs of a Nineteenth-Century French Hermaphrodite är annars mästerverket på området.
100!
Hade tänkt mig lite smällande med champagnekorkarna till 100-inläggsjubileet, med lite reflektioner kring bloggandet som aktivitet, men det får anstå. Nu måste jag nämligen skriva inlägg nr 101!
In your face(book)
Facebook är vi ju alla på, en fantastisk tidsslukare. Plötsligt vet jag vad Helena och Masse pysslar med, fastän det var tusen år sedan vi sågs. Jag ser att D har en mobilkamera som han inte borde använda sent på fredagkvällar. Och jag uppdateras hela tiden på ändrade statusar, nya quizzar etc. (Missade en fråga i StarWars-quizzen, pinigt.)
Fast tydligen har sajten problem med att gå med ordentlig vinst (varför nu det nödvändigtvis ska behöva vara ett problem, de tycks ju få ihop till brödfödan...). E24 rapporterar:
"I september 2006 ska Yahoo ha erbjudit 7 miljarder kronor för sajten och en månad senare ryktas Google ha lagt ett bud på närmare 15 miljarder i ett försök att övertrumfa sökkonkurrentens bud. Zuckerberg [grundaren] tackade nej till båda och hänvisade till att 56 miljarder hade varit närmare sajtens värde."
Någon som känner igen kråksången? boo.com? Miljardtals pengar för ett företag som har svårt att leverera vinst?
Nu kommer förstås nån smartass och påpekar att det är lite annorlunda den här gången, det rör sig om en helt annan affärsmodell. Visst -- det kanske rent av är en ny ekonomi...?
Fast tydligen har sajten problem med att gå med ordentlig vinst (varför nu det nödvändigtvis ska behöva vara ett problem, de tycks ju få ihop till brödfödan...). E24 rapporterar:
"I september 2006 ska Yahoo ha erbjudit 7 miljarder kronor för sajten och en månad senare ryktas Google ha lagt ett bud på närmare 15 miljarder i ett försök att övertrumfa sökkonkurrentens bud. Zuckerberg [grundaren] tackade nej till båda och hänvisade till att 56 miljarder hade varit närmare sajtens värde."
Någon som känner igen kråksången? boo.com? Miljardtals pengar för ett företag som har svårt att leverera vinst?
Nu kommer förstås nån smartass och påpekar att det är lite annorlunda den här gången, det rör sig om en helt annan affärsmodell. Visst -- det kanske rent av är en ny ekonomi...?
söndag 21 oktober 2007
Chokladjesus
En av mina favoritlåtar med Tom Waits heter "Chocolate Jesus". Men det finns en riktig chokladjesus också. Och vad kan vi vänta oss? Jo, att kristenheten får bekänna färg. Det har ju varit ett himla liv efter Muhammedteckningar och -rondellhundar, både från religiöst (hädelse) och sekulärt (yttrandefrihet) håll. Men bara som ett litet bevis för att det är religion, och inte bara islam, som är ett opium för folket så får chokladjesus (nästan) samma effekt: konstutställningar får stänga igen och de religiösa går upp i varv.
Det enda positiva är väl, som sagt, att de visar sig vara lika goda kålsupare allihop: Inskränka andras yttrandefrihet i religionens namn, vare sig det rör Jesus eller Muhammed.
Kanske skulle man tillverka en chokladkrishna eller dito buddha och ställa upp i en rondell...? Så kan vi rent empiriskt testa toleransen hos religionerna...
Det enda positiva är väl, som sagt, att de visar sig vara lika goda kålsupare allihop: Inskränka andras yttrandefrihet i religionens namn, vare sig det rör Jesus eller Muhammed.
Kanske skulle man tillverka en chokladkrishna eller dito buddha och ställa upp i en rondell...? Så kan vi rent empiriskt testa toleransen hos religionerna...
lördag 20 oktober 2007
Drick bensin
Vi är ett bensinkonsumerande land. Och med all respekt för att vi också är ett glesbygdsland: Bilismen måste tämjas. Detta är inte oproblematiskt, eftersom en radda maskulina heroiska ideal plöjts ner i bilens materia och blivit en del av mångas identitet (mäns och kvinnors, även om jag tror att motordyrkan är mer frekvent hos de förra). Jag tror att detta är en trög men central punkt i bilistsamhället att bearbeta. Bilen har blivit en självklar del av våra liv, men det gick på kort tid (historiskt sett) och borde gå att arbeta bort, med lite politisk vilja.
Att Volvo och Saab är skurkar (ur ett svenskt perspektiv) ser jag som oproblematiskt; antingen skärper de sig eller så åker de ut. No loss, om vi bara låter dem bära kostnaden även för externa effekter fullt ut... Förhoppningsvis kommer det skatteregler som straffar fossila bränslen ordentligt snart. Det är klart att detta kommer slå hårt mot de som bor i glesbygden, och här måste nog nån gnugga geniknölarna ordentligt för att hitta bra lösningar. Men samtidigt måste vi göra det ytterst oattraktivt att utnyttja individuella motoriserade transportmedel när det finns kollektiva eller icke-motoriserade att tillgå.
För egen del har jag och familjen (2 barn) ambitionen att övergå till en bilfri tillvaro. Det finns en Opel Vectra Kombi -06 till salu. Nån som vill köpa...?
Att Volvo och Saab är skurkar (ur ett svenskt perspektiv) ser jag som oproblematiskt; antingen skärper de sig eller så åker de ut. No loss, om vi bara låter dem bära kostnaden även för externa effekter fullt ut... Förhoppningsvis kommer det skatteregler som straffar fossila bränslen ordentligt snart. Det är klart att detta kommer slå hårt mot de som bor i glesbygden, och här måste nog nån gnugga geniknölarna ordentligt för att hitta bra lösningar. Men samtidigt måste vi göra det ytterst oattraktivt att utnyttja individuella motoriserade transportmedel när det finns kollektiva eller icke-motoriserade att tillgå.
För egen del har jag och familjen (2 barn) ambitionen att övergå till en bilfri tillvaro. Det finns en Opel Vectra Kombi -06 till salu. Nån som vill köpa...?
fredag 19 oktober 2007
torsdag 18 oktober 2007
Vår bästa tid...
Tur att man inte är yngre, då hade man väl låtit som dessa tjejer, eller som dessa... Kentmania. Själv har jag haft en (nästan) lika desperat "relation" till Thåström. Eller haft och haft, när han signerade plattor i Lund för nåt år sen stod jag och hade darrningar och hjärtklappning i kön. Kanske blir rockhjältarna det enda att klamra sig fast vid i en sekulariserad värld utan riktiga hjältar.
Avseende Tillbaka till samtiden så har jag nu försökt att lyssna på annat i ett par dar, men det går inte riktigt. Trots konkurrensen från Winnerbäck och Radiohead (både Daugava och In rainbows är riktigt bra plattor) så kan jag inte riktigt bli mätt på Samtiden... Ett bra betyg, förmodar jag. Andra betyg: DN, Sydsvenskan (WTF!), SvD, Expressen... Skrev jag inte att publiken skulle delas...?
Avseende Tillbaka till samtiden så har jag nu försökt att lyssna på annat i ett par dar, men det går inte riktigt. Trots konkurrensen från Winnerbäck och Radiohead (både Daugava och In rainbows är riktigt bra plattor) så kan jag inte riktigt bli mätt på Samtiden... Ett bra betyg, förmodar jag. Andra betyg: DN, Sydsvenskan (WTF!), SvD, Expressen... Skrev jag inte att publiken skulle delas...?
lördag 13 oktober 2007
Tillbaka till samtiden
Läste i SvD om att Kents nya skiva släppts tidigare än 17 oktober; kastade in barnen i bilen och åkte till skivaffären, ställde in den hemlagade maten till förmån för prefab och satsade på maximalt med lyssningstid istället.
Och?
Jo, detta är ju bra. Grymt bra. Som det antyddes i mitt inlägg om Ingenting så är det grymt mycket Depeche Mode över hela soundet. Och eftersom Kent alltid varit Depeche så låter det hela väldigt mycket Kent också. Plus att man kan lukta sig till en massa andra åttitalsreferenser; Lustans lakejer, någon? Lite Indochine i synttrummorna på Ensammast i Sverige? Men eftersom de banden ändå var förlyssnade på Depeche är det nog där man bör söka rötterna.
Efter första genomlyssningen sitter ett par av spåren där, framför allt öppningsspåren Elefanter och Berlin. Den kändes lite som att den tappade farten efter halva sträckan, men redan vid andra genomlyssningen, när jag börjar känna igen låtarna, finns inte tappet kvar. Sömnen är redan en klar favorit. En grej jag verkligen uppskattar är att de här tar det definitiva steget från ett traditionellt popformat (vers, vers, refräng... ni vet...). Det känns mer som om låtens egen dynamik får leda vägen och texterna placeras i första rummet (ibland till den grad att man undrar hur Jocke Berg lyckas få in dem i melodin).
Nån som tror att jag redan är såld? Om jag lägger till att gråsverigemelankolin är tyngre än vanligt så slår väl det in den sista spiken i kistan...
Men detta är en skiva som i alla fall inledningsvis kommer att dela Kents fanskara i två delar. Indikation finns här för den som orkar skumma igenom tjattret. Ska bli intressant att se hur länge det tar innan alla har vunnits över... (Inte för att alla måste gilla skivan, men för att Kent måste ha den näst mest trogna fanskaran av alla nordiska band. Vilka som har den mest trogna? Dessa gossar så klart!)
Slutligen måste jag rekommendera den limiterade utgåvan med 106 utsökta bilder; nästan som att få 106 nya skivomslag att beundra. Värd sina 40 pix; och vem i hela fridens namn har cd-fodral framme längre?!
Och?
Jo, detta är ju bra. Grymt bra. Som det antyddes i mitt inlägg om Ingenting så är det grymt mycket Depeche Mode över hela soundet. Och eftersom Kent alltid varit Depeche så låter det hela väldigt mycket Kent också. Plus att man kan lukta sig till en massa andra åttitalsreferenser; Lustans lakejer, någon? Lite Indochine i synttrummorna på Ensammast i Sverige? Men eftersom de banden ändå var förlyssnade på Depeche är det nog där man bör söka rötterna.
Efter första genomlyssningen sitter ett par av spåren där, framför allt öppningsspåren Elefanter och Berlin. Den kändes lite som att den tappade farten efter halva sträckan, men redan vid andra genomlyssningen, när jag börjar känna igen låtarna, finns inte tappet kvar. Sömnen är redan en klar favorit. En grej jag verkligen uppskattar är att de här tar det definitiva steget från ett traditionellt popformat (vers, vers, refräng... ni vet...). Det känns mer som om låtens egen dynamik får leda vägen och texterna placeras i första rummet (ibland till den grad att man undrar hur Jocke Berg lyckas få in dem i melodin).
Nån som tror att jag redan är såld? Om jag lägger till att gråsverigemelankolin är tyngre än vanligt så slår väl det in den sista spiken i kistan...
Men detta är en skiva som i alla fall inledningsvis kommer att dela Kents fanskara i två delar. Indikation finns här för den som orkar skumma igenom tjattret. Ska bli intressant att se hur länge det tar innan alla har vunnits över... (Inte för att alla måste gilla skivan, men för att Kent måste ha den näst mest trogna fanskaran av alla nordiska band. Vilka som har den mest trogna? Dessa gossar så klart!)
Slutligen måste jag rekommendera den limiterade utgåvan med 106 utsökta bilder; nästan som att få 106 nya skivomslag att beundra. Värd sina 40 pix; och vem i hela fridens namn har cd-fodral framme längre?!
fredag 12 oktober 2007
torsdag 11 oktober 2007
onsdag 10 oktober 2007
In rainbows
Som utlovat: Jag hängde på downloadknappen och fick hem skivan någon minut efter nio i morse. Det är en grymt bra skiva och, som sagt, ett intressant koncept med samvetsbetalning. Jag erkänner: £1 plus 45 p i adminavgift betalade jag. Jämförde förut konceptet med freeware; man kanske snarare ska jämföra med shareware. Det finns emellertid faktiskt en viktig skillnad: När det gäller shareware så får man oftast testa programmet ett tag innan man avkrävs betalning, alternativt så får man köra med begränsad funktionalitet tills man betalar. Radiohead kunde ha vänt på steken de också, genom att erbjuda en att ladda ner mot att man tar emot ett mail efter en vecka med betalningsförfrågan, och då betalar man vad man tycker den är värd. Så slipper man köpa sin kickin' squealin' Gucci little piggy i säcken. Den är helt klart värd mer än £1...
Ska bli intressant att läsa recensionerna och reaktionerna på Radioheads val av distributionsform:
DN
Expressen
Dan, sort of
Ska bli intressant att läsa recensionerna och reaktionerna på Radioheads val av distributionsform:
DN
Expressen
Dan, sort of
tisdag 9 oktober 2007
Betyg
Betyg är knepigt. Jag är själv i betygsättarbranschen och tycker att det förvisso ofta är lätt att sätta betyg, dvs värdera studenters prestationer. Ofta handlar det om att utveckla vettiga bedömningsgrunder. Jag inbillar mig att det är svårare i grundskolan än på universitetet, när relationen mellan lärare och studenter är mer personlig; det blir svårare att skilja ut det personliga från det professionella, bedömningsgrunderna blir mer grumliga (om det inte bara ska handla om resultat på prov, vilket i och för sig är ett alternativ om amn utvecklar proven lite). Jag kan tänka mig att den nya betygsutredningen sätter fart på debatten igen, inte minst om betygens vara eller icke vara. Jag har själv varit motståndare till betyg, men känner mig numera ganska övertygad om att det finns en poäng med att faktiskt fixera prestationer i siffror. Eller bokstäver, det är faktiskt samma sak, att påstå annat är rent nys. Man hamnar ju i alla fall i översättningar till siffror när man ska räkna ut medel...
Men en knepighet är att det uppenbarligen, och självklart, är så att rent målrelaterade betyg inte finns. Det kommer alltid in ett relativt element. Inte minst i Lund visar detta sig, här är gymnasiebetygen i snitt är oproportionerligt höga om man jämför med hur eleverna presterar på högskoleprov. (Sydsvenskan har diskuterat detta.)
Oavsett hur betygsystemet nu kommer att designas hoppas jag på att man ser till att behålla och utveckla det enda realistiska alternativet: högskoleprovet. Helst skulle jag vilja se att det fanns flera högskoleprov som riktar sig mot olika sektorer, t.ex. med utvecklad mattedel för de som söker till tekniska eller naturvetenskapliga utbildningar och en utökad texttolkningsdel för humanister och samhällsvetare in spe. Det skulle ge de som hamnar i ofördelaktiga betygsmiljöer en bättre chans att presentera sig i betygshänseende.
Fullständig rättvisa kan förstås aldrig skipas, men då ökar man i alla fall chanserna för de som har otur genom att ge ännu en uttryckform. Kanske är jag lite biased här: Jag inte kommit in på högskolan utan högskoleprovet...
Men en knepighet är att det uppenbarligen, och självklart, är så att rent målrelaterade betyg inte finns. Det kommer alltid in ett relativt element. Inte minst i Lund visar detta sig, här är gymnasiebetygen i snitt är oproportionerligt höga om man jämför med hur eleverna presterar på högskoleprov. (Sydsvenskan har diskuterat detta.)
Oavsett hur betygsystemet nu kommer att designas hoppas jag på att man ser till att behålla och utveckla det enda realistiska alternativet: högskoleprovet. Helst skulle jag vilja se att det fanns flera högskoleprov som riktar sig mot olika sektorer, t.ex. med utvecklad mattedel för de som söker till tekniska eller naturvetenskapliga utbildningar och en utökad texttolkningsdel för humanister och samhällsvetare in spe. Det skulle ge de som hamnar i ofördelaktiga betygsmiljöer en bättre chans att presentera sig i betygshänseende.
Fullständig rättvisa kan förstås aldrig skipas, men då ökar man i alla fall chanserna för de som har otur genom att ge ännu en uttryckform. Kanske är jag lite biased här: Jag inte kommit in på högskolan utan högskoleprovet...
Not so easy listening
Det finns en slags musik som egentligen är grymt bra men som inte går att lyssna till; Anna Järvinens debutplatta Jag fick feeling tillhör den kategorin. Hon sjunger fantastiskt, det är schysst arrangerat och det är vackra melodier. Men det kräver att man verkligen lyssnar. Mitt problem är att jag hinner tröttna innan två låtar gått. Så det blir liksom inte lyssnat; har man den som bakgrundsmusik så försvinner den helt. Jag vet inte vad det är hos just Järvinen som gör att fenomenet uppstår. Andra artister, från Sophie Zelmani till Red House Painters via Sigur Rós, klarar av att hålla mig alert.
Synd, egentligen är det en riktigt bra skiva...
Synd, egentligen är det en riktigt bra skiva...
Ribbing utan klass
Magdalena Ribbing, för vilken jag för övrigt alltid hyst föga sympati, ger sig in i klassdebatten. Min sympatiindikator gick inte i taket direkt.
fredag 5 oktober 2007
A history of sex
Utställningen med ovanstående namn, på Kulturen i Lund, vandaliserades idag (SvD, Sydsvenskan, DN). Jag var på väg att gå och se den igår, men knuffade fram det till nästa vecka. Shouldn't have done that... tack och lov rör det sig om foton, så förhoppningsvis går det att återställa.
Men visst är det kulturskymning att folk inte ska kunna stå ut med lite kukar på bild.
Det enda positiva är väl att konstnären uppnått nåt med det hela; hellre denna reaktion än ingen reaktion alls.
Men visst är det kulturskymning att folk inte ska kunna stå ut med lite kukar på bild.
Det enda positiva är väl att konstnären uppnått nåt med det hela; hellre denna reaktion än ingen reaktion alls.
torsdag 4 oktober 2007
Unser Täglich Brot
Vårt dagliga bröd giv oss idag
Och förlåt oss våra synder...
Den österrikiska filmen Unser Täglich Brot anbefalles. Efter den kan man bara be om syndernas förlåtelse. Hur det går till på slakterier kan vi ju alla räkna ut: blod, inälvor, död och ångest. Men uttrycket i kons ansikte när hon får panik inför elchocken ger en ny dimension till det hela; kycklingarna som kastas ut i backar från ett löpande band och pressas ihop på transportvagnen; laxdammsugaren; besprutningen av paprikan och de oändliga fälten med växthus. Men värst av allt är den tomma blicken hos de som arbetar; om alienationen behövde ansikten så finns de här.
Det här är en viktig film. Jag hoppas verkligen att hela gänget bakom filmen fått sina pengar för jag tänker definitivt bidra till filmens tillgänglighet. Se den, tänk till. Inte ens veganerna är fria från skuld, så förlåt även dem deras synder, ty även de skyldiga äro...
Och förlåt oss våra synder...
Den österrikiska filmen Unser Täglich Brot anbefalles. Efter den kan man bara be om syndernas förlåtelse. Hur det går till på slakterier kan vi ju alla räkna ut: blod, inälvor, död och ångest. Men uttrycket i kons ansikte när hon får panik inför elchocken ger en ny dimension till det hela; kycklingarna som kastas ut i backar från ett löpande band och pressas ihop på transportvagnen; laxdammsugaren; besprutningen av paprikan och de oändliga fälten med växthus. Men värst av allt är den tomma blicken hos de som arbetar; om alienationen behövde ansikten så finns de här.
Det här är en viktig film. Jag hoppas verkligen att hela gänget bakom filmen fått sina pengar för jag tänker definitivt bidra till filmens tillgänglighet. Se den, tänk till. Inte ens veganerna är fria från skuld, så förlåt även dem deras synder, ty även de skyldiga äro...
Daugava
Jag har ett kluvet förhållande till Lars Winnerbäck. Å ena sidan är det en av de där artisterna man följt länge: Jag hörde honom som trubadur i Linköping innan han gett ut ens en demo. Hans texter har ibland en förmåga att träffa rakt i solar plexus; vi är väl lika gamla och har växt upp i samma typ av mellanmjölksmiljöer:
Och nyponbuskar, nyponbuskar
Hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag den jag är nu
Samtidigt har han uppenbarligen ett Dylan/Springsteenkomplex som gör att han hamnar i farligt förutsägbara melodier och arrangemang; inte minst live luktar det andraklasspringsteen lång väg. Den musikaliska variationen kunde varit större.
De senaste skivorna har defintivt haft sina höjdpunkter: Över gränsen, Lång väg hem, Hon kommer från främmande vidder, Dom tomma stegen, Mareld -- och inte minst Söndermarken. Daugava, hans senaste, kändes först som en snedträff. Valet att blanda in irländsk folkmusik känns väl sådär fräscht (obs understatement). Men sett till låtarna och till texternas styrka så är det inte alls en dum platta. Farväl Jupiter, Om du lämnade mig nu, Gå på vatten och Jag har väntat på ett regn är riktigt bra grejer. Ibland känns det nästan som på Flamman... a long time ago som en del av de tre musketörerna...
Och nyponbuskar, nyponbuskar
Hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag den jag är nu
Samtidigt har han uppenbarligen ett Dylan/Springsteenkomplex som gör att han hamnar i farligt förutsägbara melodier och arrangemang; inte minst live luktar det andraklasspringsteen lång väg. Den musikaliska variationen kunde varit större.
De senaste skivorna har defintivt haft sina höjdpunkter: Över gränsen, Lång väg hem, Hon kommer från främmande vidder, Dom tomma stegen, Mareld -- och inte minst Söndermarken. Daugava, hans senaste, kändes först som en snedträff. Valet att blanda in irländsk folkmusik känns väl sådär fräscht (obs understatement). Men sett till låtarna och till texternas styrka så är det inte alls en dum platta. Farväl Jupiter, Om du lämnade mig nu, Gå på vatten och Jag har väntat på ett regn är riktigt bra grejer. Ibland känns det nästan som på Flamman... a long time ago som en del av de tre musketörerna...
tisdag 2 oktober 2007
DVB
För er som liksom jag hoppas på att det trots ett kolsvart läge kommer ordna sig till det bättre för Burmas folk: spana in DVB.
PS kl 8.43 på morgonen: Mörkt var ordet.
PS kl 8.43 på morgonen: Mörkt var ordet.
måndag 1 oktober 2007
Rika barn leka bäst
Radiohead utmanar... ja, vadå?, med sitt nya skivsläpp (DN). Sina plånböcker? Våra samveten? Hm. Jag lär i alla fall hänga på downloadknappen.
Härom veckan rapporterades det att den legala nedladdningen förlorar mark jämfört med den illegala. Och det är kanske inte så konstigt: Illegal nedladdning av musik ger en bättre produkt (ingen DRM och man kan se till att ladda ner musiken i vettiga rippningar) till lägre pris (noll). I parallellfallet filmer är det till och med så att man kan få en bättre produkt: inga störande reklamtrailers man måste hoppa förbi och ingen fånig "Piracy is a crime"-jingel -- som man däremot får om man lagligen hyr eller köper filmen. Då blir man upplyst om brottshandlingen och implicit anklagad för att vara pirat. (Däremot är många filmer uselt rippade, i uselt format, ett gott skäl att hyra imho. Att köpa fysiska cd-skivor är också en annan sak, där får man en bättre produkt i form av vettigt ljud.)
Om man jämför med fenomenet freeware (när det gäller programvara) så kanske det är Radioheads melodi som gäller framöver: Betala enligt samvetet för det du gillar tillräckligt mycket. Sedan får artisterna snällt ge sig ut på turné om de vill tjäna mer. Jag är inte helt säker på att detta vore en förlust för musiken som konstform.
Härom veckan rapporterades det att den legala nedladdningen förlorar mark jämfört med den illegala. Och det är kanske inte så konstigt: Illegal nedladdning av musik ger en bättre produkt (ingen DRM och man kan se till att ladda ner musiken i vettiga rippningar) till lägre pris (noll). I parallellfallet filmer är det till och med så att man kan få en bättre produkt: inga störande reklamtrailers man måste hoppa förbi och ingen fånig "Piracy is a crime"-jingel -- som man däremot får om man lagligen hyr eller köper filmen. Då blir man upplyst om brottshandlingen och implicit anklagad för att vara pirat. (Däremot är många filmer uselt rippade, i uselt format, ett gott skäl att hyra imho. Att köpa fysiska cd-skivor är också en annan sak, där får man en bättre produkt i form av vettigt ljud.)
Om man jämför med fenomenet freeware (när det gäller programvara) så kanske det är Radioheads melodi som gäller framöver: Betala enligt samvetet för det du gillar tillräckligt mycket. Sedan får artisterna snällt ge sig ut på turné om de vill tjäna mer. Jag är inte helt säker på att detta vore en förlust för musiken som konstform.
torsdag 27 september 2007
Alltid rött, alltid rätt
Jag brukar inte gilla såna här jippogrejer, men nu ska jag hänga upp min röda tisha på tork så att jag kan ha den imorron. Join in.
Burma
"People should know when they're conquered."
"Would you, Quintus? Would I?"
Replikskiftet är från inledningen till Gladiator, och jag kommer att tänka på det när jag läser rapporterna från Burma (DN, SvD). Jag är rädd att det kommer att sluta riktigt illa; Bildts lätt naiva råd känns en smula, ja... naiva... Att ingen ingriper med större kraft ter sig förstås för cynikern som självklara. Mänskliga rättigheter och munkars döda kroppar väger lätt om det inte finns lättexploaterad olja involverad. Burmas befolkning får än så länge stå upp själva. Jag kan bara beundra deras mod; scenerna från Himmelska fridens torg spökar naturligtvis.
Och man undrar i sitt stilla sinne, från kamp lätt avtrubbat efter 34 års socialdemookratisk fostran: Om kampen stod här, nu: Would you? Would I?
"Would you, Quintus? Would I?"
Replikskiftet är från inledningen till Gladiator, och jag kommer att tänka på det när jag läser rapporterna från Burma (DN, SvD). Jag är rädd att det kommer att sluta riktigt illa; Bildts lätt naiva råd känns en smula, ja... naiva... Att ingen ingriper med större kraft ter sig förstås för cynikern som självklara. Mänskliga rättigheter och munkars döda kroppar väger lätt om det inte finns lättexploaterad olja involverad. Burmas befolkning får än så länge stå upp själva. Jag kan bara beundra deras mod; scenerna från Himmelska fridens torg spökar naturligtvis.
Och man undrar i sitt stilla sinne, från kamp lätt avtrubbat efter 34 års socialdemookratisk fostran: Om kampen stod här, nu: Would you? Would I?
söndag 23 september 2007
Vilse - The next generation
Jag tillhör den "förstörda" generation som växte upp med Staffan Westerbergs "Vilse i pannkakan" (först sänt 1975), ett lätt surrealistiskt barnprogram med frihet och förtryck i bakgrunden (eller kanske förgrunden). Jag tillhör också dem som inte anser att detta var något som förstörde en hel generation. Jag älskade programmet, allt från tankesmittan "Jorden är platt som en pannkaka, jiddelididdeliho" till Storpotätens "Putt putt putt". Självklart var man rädd för Storpotäten, men det var ju liksom meningen.
Men när jag denna helg hyrde den på DVD för att utsätta en ny generation för den så var jag skeptisk: skulle det gå hem hos barn som vant sig vid högkvalitativ CG-animering och klipp som aldrig varar längre än en halv sekund?
Men visst gör det det. L och K sitter som förtrollade och dras med i det långsamma lo-tech-tempot. Staffan Westerbergs berättarförmåga går utöver det vanliga, han växlar sömlöst mellan berättarröst och repliker. Och hans enkla handdockor har en uttrycksförmåga som slår mången dyr CG-produkt. Dessutom är det helt enkelt en bra story i botten, kompletterad med ett persongalleri där ingen, vare sig Storpotäten, Gammelkajsa, Trashanken eller Galileo Galilei (skelettdagisfrökan) tillåts bli platt eller banal.
Jag frågar L och K vad de tyckte om det; "bra" är svaret. Vad var det då som var bra?
L: Bra berättelse och snygga figurer. Ljudet när de gick och så.
K: Samma sak tycker jag. Och att de hade käcka namn och att man fick upptäcka saker själv.
L: Det tycker jag också. Det var många saker som var bra.
Jag: Vad menar ni med att man fick upptäcka saker själv?
K: Typ hur de blev styrda och så.
Om generationer ska "förstöras" så är det så här det ska ske. Go Staffan!
(SvD rapporterar)
Men när jag denna helg hyrde den på DVD för att utsätta en ny generation för den så var jag skeptisk: skulle det gå hem hos barn som vant sig vid högkvalitativ CG-animering och klipp som aldrig varar längre än en halv sekund?
Men visst gör det det. L och K sitter som förtrollade och dras med i det långsamma lo-tech-tempot. Staffan Westerbergs berättarförmåga går utöver det vanliga, han växlar sömlöst mellan berättarröst och repliker. Och hans enkla handdockor har en uttrycksförmåga som slår mången dyr CG-produkt. Dessutom är det helt enkelt en bra story i botten, kompletterad med ett persongalleri där ingen, vare sig Storpotäten, Gammelkajsa, Trashanken eller Galileo Galilei (skelettdagisfrökan) tillåts bli platt eller banal.
Jag frågar L och K vad de tyckte om det; "bra" är svaret. Vad var det då som var bra?
L: Bra berättelse och snygga figurer. Ljudet när de gick och så.
K: Samma sak tycker jag. Och att de hade käcka namn och att man fick upptäcka saker själv.
L: Det tycker jag också. Det var många saker som var bra.
Jag: Vad menar ni med att man fick upptäcka saker själv?
K: Typ hur de blev styrda och så.
Om generationer ska "förstöras" så är det så här det ska ske. Go Staffan!
(SvD rapporterar)
lördag 22 september 2007
Ingenting
Så, dags för Kent att ta tag i listorna igen... Nya singeln Ingenting är mästerlig. Det var dags att återuppfinna kentsoundet; det gjorde de. Jag kommer ihåg att de på en Hultsfredspelning, på Isola-turnén, körde "Stripped" som extranummer och introducerade den med "Vi avslutar med något från Mästarna". Och visst har Depeche Mode alltid funnits med; den pumpande basen, inte minst. På Ingenting-ep:n är det mer Depeche än nånsin, indiegitarrerna har äntligen ställts undan i garderoben. Till och med Depeches paradgren, remixarna, är tungt representerad. Tre blytunga ommixningar av Ingenting. Gissa vad som kommer pumpa på dansgolven de närmaste veckorna. Och det är nästan så att man vill gå dit...
fredag 14 september 2007
Årets julklapp
Varje år brukar "Årets julklapp" presenteras av Handelns utredningsinstitut, en aktivitet som man förvisso kan ha konsumtionsetiska synpunkter på, men för året tycks slaget redan avgjort: Svensk artistelit samlas i en hyllningsplatta till Cornelis Vreeswijk (DN). Skivsläpp: 28 november...
onsdag 12 september 2007
Blur, tjoh- näe...
Nittiotalets ironipopband nr 1, Blur, ska tydligen återförenas (DN). Hm. Jag gillar en hel del av det som Damon Albarn kokat ihop efter Blur (Gorillaz inte minst, men även The good the bad and the queen), Graham Coxons sologrejer har också varit OK (men inte mer). Men vi vet ju hur det gick när Suede återförenades; jag hoppas att jag har fel, men Blur kommer att gå samma öde tillmötes...
Norgehistoria
I vårt västra grannland konsulterar man astrologen innan man rekryterar (E24) -- i alla fall i viss omfattning. Säkert finns samma löjeväckande vidskeplighet här. Men det understryker väl å andra sidan vilken relation det finns mellan framgång och bra beslut: en oerhört svag sådan. Som vanligt handlar företags framgångar mer om tur än något annat. Populationsekologi rules.
tisdag 11 september 2007
Manu Chao, tjohoo!
Lyssnar idag på Manu Chaos senaste, La Radiolina, en skiva som man med gott (nästan) samvete kan hitta här. Jag gillar Manu Chao i största allmänhet, en enorm spelglädje och goa texter (i den mån jag förstår dem, hans multilingua ligger inte inom mina språkkunskaper alla gånger...). Lyssna lite extra på The Bleeding Clown, där han kompletterat det vanliga soundet med riktigt feta Clashiga gitarrer, lite mer tyngd i drivet än vad han normalt sett har. Najs.
måndag 10 september 2007
lördag 8 september 2007
fredag 7 september 2007
Problemprofessur 2
OK, jag har ju kommenterat detta nyligen. Men i alla fall: nu gnälls det över att LGWP inte fått några forskningspengar (SvD). Så synd då: man betalar en massa pengar i lön till en professur, och eftersom professorn i fråga inte får ytterligare pengar så är det OK att han inte bedriver någon forskning alls? "Jag har inte en spänn till forskning, inte ett enda jäkla nickel", säger LGWP till SvD. Men... öhh... lönen då? undrar man lite förstrött. Men det är klart, för en bästsäljande crimeförfattare smäller väl det månatliga professorstillskottet, tydligen ett av Sveriges högsta, inte så högt.
Men att bara lön skulle legitimera forskning = 0? Inbillar han sig att lönen är till för att han ska kunna andas enkom? Om den forskning han vill bedriva har omkostnader -- har det sökts medel för detta? Det får liksom alla andra göra; bara för att man är "polisprofessor" regnar det (förhoppningsvis) inte guld och manna. Forskningsmedel söks i konkurrens med andra. Så, när det gäller publikationer gjorde jag en snabb sökning tidigare (vilket naturligtvis ingen journalist vid den tidpunkten verkade fått tummen ur och gjort, surprise surprise); nu får nån kompetent journalist ta över och kolla vilka projekt LGWP sökt medel för att genomföra de senaste åren... Jag har en prognos, men att vädra den här leder väl till en stämning för ärekränkning eller så...
Men att bara lön skulle legitimera forskning = 0? Inbillar han sig att lönen är till för att han ska kunna andas enkom? Om den forskning han vill bedriva har omkostnader -- har det sökts medel för detta? Det får liksom alla andra göra; bara för att man är "polisprofessor" regnar det (förhoppningsvis) inte guld och manna. Forskningsmedel söks i konkurrens med andra. Så, när det gäller publikationer gjorde jag en snabb sökning tidigare (vilket naturligtvis ingen journalist vid den tidpunkten verkade fått tummen ur och gjort, surprise surprise); nu får nån kompetent journalist ta över och kolla vilka projekt LGWP sökt medel för att genomföra de senaste åren... Jag har en prognos, men att vädra den här leder väl till en stämning för ärekränkning eller så...
torsdag 6 september 2007
Ekonomisering
Kunde inte sagt det bättre själv.
(Har aldrig öppnat nåt orange kuvert. Pensionssparar inte. Mikromotstånd mot ekonomiseringen?)
(Har aldrig öppnat nåt orange kuvert. Pensionssparar inte. Mikromotstånd mot ekonomiseringen?)
onsdag 5 september 2007
Problemprofessur
Leif GW Persson i snålblåst: Den alltid lika underhållande Björn Eriksson kallar det sitt "livs största yrkesmässiga misslyckande" (i Aftonbladets rapportering blev det hans "livs största misslyckande" generellt; se SvD istället, här och här, eller DN) att tillsätta Persson som "polisprofessor". Men folks: är det inte enkelt att avgöra? Det är ju bara att gå in i databaserna och leta efter publikationer av Leif GW Persson... och eftersom ingen orkar så gjorde jag det (i ELIN, Lunds universitets databas). Antal träffar på Leif GW Persson: 0. Så om han inte smygpublicerat något inom medicinsk forskning de senaste åren (under pseudonymen Leif Persson, som får en del träffar) så ser det snålt ut.
PS
På Google Scholar hittar vi honom, med allt från statliga utredningar till bokrecensioner anno 1974 till Stora Machoboken... forskningen lyser med sin frånvaro...
PS
På Google Scholar hittar vi honom, med allt från statliga utredningar till bokrecensioner anno 1974 till Stora Machoboken... forskningen lyser med sin frånvaro...
Terrorterror
Samma dag som Guillos nya bok, Fienden ibland oss, kommer så debatteras det på DN om "cyberterrorism". ("Cyber"? Kom igen, gav vi inte upp det ordet i samband med Nya Mutant??) De två debattörerna, "forskningsledare" respektive "expert" från försvarsmakten, vill sätta ljuset på det hot som den islamistiska världen utgör. Och denna gång handlar det alltså inte om bilbomber, tunnelbaneexplosioner eller flygplan som rammar skyskrapor – utan om "[e]n koordinerad och riktad cyberattack mot kritisk samhällsinfrastruktur". Den rörelse som de talar om kallar de "Electronic Jihad". Visserligen skriver de att den ännu är i sin linda, men att den riskerar utvecklas: den vill "samla världens i dag ostrukturerade muslimska hackersympatisörer till att bli en organiserad kraft riktad mot strategiskt utvalda servers, nätverk, mjukvara och webbsidor i västvärlden".
Visst låter det skräckinjagande? OK, jag får hellre min bank hackad sönder och samman än att en bomb exploderar på bussen men ändå...
Men så Guillos argument alltså: tänk om det är så att detta terrorhot in spe faktiskt mer är ett hot i kraft av att vara ett hot snarare än att vara ett reellt hot. Dvs: om vi börjar se det som ett hot, agera utifrån att det är ett hot och börja inskränka samhället på olika sätt (avlyssning av telefoner, kontroll av mail, etc) så riskerar det att faktiskt legitimera det som från början var "i sin linda"...?
Skräckretoriken är i debattinlägget emellertid så osubtil att det förhoppningsvis passerar utan större notis denna gång. "En koordinerad och riktad cyberattack mot kritisk samhällsinfrastruktur" - de tar i så att man vet inte vad. Koordinerad och riktad (bilder av ett kollektiv skäggiga muslimska män med fanatisk målmedveten blick...); cyberattack (...fixerad på skärmar, fingrar som rör sig flinkt över tangentbord och hinkvis med cubacola...); kritisk samhällsinfrastruktur (...och när väl deras illvilliga virus släpps lös så havererar hela landets kärnkraftverk samtidigt, allas bankkonton töms och det vägrar slå om till grön gubbe på övergångsställena).
Självklart finns det knasar överallt, muslimska, kristna och ateister; från Mellanöstern, Västeuropa, Nord- och Sydamerika, Asien; med allehanda intressen, från att sprida barnporr till att bara småjävlas med någon myndighets hemsida - till att faktiskt ha ambitionen att bedriva terror. Men ska vi erbjuda ett dukat smörgåsbord för de som vill se samhället som ett system för förtryck? Debattörerna föreslår (och kom ihåg vad de kom ifrån!) att det behövs "forskning, analyser och metodutveckling" för att "kunna hantera de olika hotbilderna från såväl traditionell terrorism, cyberterror som informationskrigföring", allt "i syfte att öka säkerheten för och skyddet av det öppna samhället".
(Ärligt talat - tror ni verkligen på att denna typ av attacker skulle koordineras genom mer eller mindre publika webbsidor, vilket debattörerna antar....?)
Naturligtvis tajmas debattartikeln av fler terrornyheter: al-Qaida i Danmark (SvD, DN), flygplatsbombare i Tyskland (DN, SvD) - det är nästan så att man börjar ta det hela på riktigt allvar... Men så bekräftas det absurda i det hela: Angela Merkel stöder förslagen på en lag som låter polisen gå in i folks datorer - utan föregående domstolsbeslut, får vi anta. Så där, i ett sista stycke i en artikel, ser vi terrorterrorns logik utspelas framför ögonen på oss. Låt oss fortsätta hålla dem öppna...
Visst låter det skräckinjagande? OK, jag får hellre min bank hackad sönder och samman än att en bomb exploderar på bussen men ändå...
Men så Guillos argument alltså: tänk om det är så att detta terrorhot in spe faktiskt mer är ett hot i kraft av att vara ett hot snarare än att vara ett reellt hot. Dvs: om vi börjar se det som ett hot, agera utifrån att det är ett hot och börja inskränka samhället på olika sätt (avlyssning av telefoner, kontroll av mail, etc) så riskerar det att faktiskt legitimera det som från början var "i sin linda"...?
Skräckretoriken är i debattinlägget emellertid så osubtil att det förhoppningsvis passerar utan större notis denna gång. "En koordinerad och riktad cyberattack mot kritisk samhällsinfrastruktur" - de tar i så att man vet inte vad. Koordinerad och riktad (bilder av ett kollektiv skäggiga muslimska män med fanatisk målmedveten blick...); cyberattack (...fixerad på skärmar, fingrar som rör sig flinkt över tangentbord och hinkvis med cubacola...); kritisk samhällsinfrastruktur (...och när väl deras illvilliga virus släpps lös så havererar hela landets kärnkraftverk samtidigt, allas bankkonton töms och det vägrar slå om till grön gubbe på övergångsställena).
Självklart finns det knasar överallt, muslimska, kristna och ateister; från Mellanöstern, Västeuropa, Nord- och Sydamerika, Asien; med allehanda intressen, från att sprida barnporr till att bara småjävlas med någon myndighets hemsida - till att faktiskt ha ambitionen att bedriva terror. Men ska vi erbjuda ett dukat smörgåsbord för de som vill se samhället som ett system för förtryck? Debattörerna föreslår (och kom ihåg vad de kom ifrån!) att det behövs "forskning, analyser och metodutveckling" för att "kunna hantera de olika hotbilderna från såväl traditionell terrorism, cyberterror som informationskrigföring", allt "i syfte att öka säkerheten för och skyddet av det öppna samhället".
(Ärligt talat - tror ni verkligen på att denna typ av attacker skulle koordineras genom mer eller mindre publika webbsidor, vilket debattörerna antar....?)
Naturligtvis tajmas debattartikeln av fler terrornyheter: al-Qaida i Danmark (SvD, DN), flygplatsbombare i Tyskland (DN, SvD) - det är nästan så att man börjar ta det hela på riktigt allvar... Men så bekräftas det absurda i det hela: Angela Merkel stöder förslagen på en lag som låter polisen gå in i folks datorer - utan föregående domstolsbeslut, får vi anta. Så där, i ett sista stycke i en artikel, ser vi terrorterrorns logik utspelas framför ögonen på oss. Låt oss fortsätta hålla dem öppna...
måndag 27 augusti 2007
Rationalitet? Visst.
Alla som tror att ekonomi handlar om rationella aktörer (individer eller på en aggregerad nivå) kan ju fundera över det rationella i att släpa hem dyrt vatten när man har lika bra vatten i kranen hemma (DN). Bortsett från det miljövidriga i det så är det så irrationellt att... ja... Men, invänder någon, det beror ju på att Eviandrickarna av någon anledning föredrar just Evian och då är beredd att betala för det. Och här avslöjar sig rational man-tanken en smula. I den förklaringsmodellen blir alla val rationella eftersom de redan antas vara rationella. Dvs: Är det rationellt att betala tusen gånger så mycket för en flaska vatten, och dessutom få bära hem den? Ja, eftersom någon gör det.
Begreppet 'rationellt', dvs förnuftigt, blir här grovt korrumperat och förlorar all substans. En analys baserad på ett begrepp av denna typ blir i sin tur substanslös, eftersom den inte förmår säga mer än vad den förutsatte.
...och för den som är intresserad av varför folk kan tänkas släpa hem dyrt flaskvatten anbefalles Wilk (2006).
Referens
Begreppet 'rationellt', dvs förnuftigt, blir här grovt korrumperat och förlorar all substans. En analys baserad på ett begrepp av denna typ blir i sin tur substanslös, eftersom den inte förmår säga mer än vad den förutsatte.
...och för den som är intresserad av varför folk kan tänkas släpa hem dyrt flaskvatten anbefalles Wilk (2006).
Referens
söndag 26 augusti 2007
PB goes Mr Nice Guy
Percy Barnevik har tydligen satsat på att hjälpa indiska kvinnor starta eget (DN). Som kapitalismskeptiker kan man lätt bli kluven. PB är naturligtvis entreprenör ut i fingerspetsarna, och det företagsekonomiska ligger som en solid bas i det han pysslar med. T.ex. satsar man inte på kvinnor utifrån ideologiska skäl utan för att de betalar tillbaka lånen; männen dyker upp efter första månaden och ber om uppskov. Men det är ju såklart svårt att vända sig emot arbete som syftar till, och än mer leder till, att fattiga kan resa sig ur sin fattigdom. (Det blir ännu svårare att opponera sig när man kollar in Hand in Hands uttalade mål...)
Kanske kan vi hoppas på -- och det förefaller inte osannolikt -- att de spöar upp våra företag här hemma rejält och på så sätt utkräver en gruvlig hämnd för kolonialismen. Justice after all.
Men jag ger mig fasen på att Marx hade rätt i alla fall. Indiska kvinnor eller västerländska män: en kapitalist är dömd till att i långa loppet agera efter kapitalismens logik; frågan är bara vem som ska producera mervärde till någon annans förfång.
Kanske kan vi hoppas på -- och det förefaller inte osannolikt -- att de spöar upp våra företag här hemma rejält och på så sätt utkräver en gruvlig hämnd för kolonialismen. Justice after all.
Men jag ger mig fasen på att Marx hade rätt i alla fall. Indiska kvinnor eller västerländska män: en kapitalist är dömd till att i långa loppet agera efter kapitalismens logik; frågan är bara vem som ska producera mervärde till någon annans förfång.
Dark is rising
Jag håller på att möblera om och i största allmänhet rensa ut här hemma. För ett par veckor sedan åkte en kartong med ungdomsböcker upp för rensning. Det mesta kunde jag göra mig av med (less is more) men några böcker blev kvar. Arthur C Clarkes Delfinön, t.ex., men framför allt Susan Coopers böcker: En ring av järn, Ovan hav, under sten, Lövhäxan, Gråkungen, och Silverträdet. Oj, vad jag älskade dem, de var på sätt och vis inträdesbiljetten till fantasylitteraturen för mig, en genre som jag är djupt förälskad i (även om jag har allt för lite tid till den numera; har t.ex. en packe med Tad Williams stående på golvet, ett dåligt samvete med Annas namn på sig ;).
Nåväl. Såg idag att filmen "Dark is rising" snart går upp på bio; filmatiseringen av En ring av järn. Naturligtvis kommer jag att gå och se den, och på köpet få mina inre bilder korrumperade för alltid. Det har hänt med Härskarringen (tack Norstedts för nyöversättningen!), det har hänt med Harry Potter. Och nu ska det ske med Coopers böcker, alltså. Känner en viss sorg för alla de kids (inklusive mina egna) som kommer att konfronteras med filmerna före böckerna (eftersom de förra är så mycket mer lättillgängliga). Möjligheten att bygga upp ett eget inre universum är så oändliga, inte minst i fantasylitteraturen. Filmer kan vara, och är ofta, otroligt vackra, men man kommer aldrig ifrån att de stjäl själen från litteraturen. (Fantasy är f.ö. en genre som av förståsigpåare brukar kritiseras för sina schabloniserade personporträtt och grundstories, men belackarna tycks gång efter annan missa kärnpoängen: miljöerna och deras trovärdighet. Riktigt bra fantasy skapar världar, det narrativa är mindre viktigt än den fiktiva kontexten.)
En roman har, av vem det nu var, definierats som (ungefär): en berättelse som inte kan berättas på annat sätt än genom just romanen. Vare sig sammanfattningar, analyser eller filmatiseringar kan reproducera den. Och det kriteriet borde de facto sätta delar av fanatasylitteraturen (tillsammans med delar av SciFi) på piedestal...
Nåväl. Såg idag att filmen "Dark is rising" snart går upp på bio; filmatiseringen av En ring av järn. Naturligtvis kommer jag att gå och se den, och på köpet få mina inre bilder korrumperade för alltid. Det har hänt med Härskarringen (tack Norstedts för nyöversättningen!), det har hänt med Harry Potter. Och nu ska det ske med Coopers böcker, alltså. Känner en viss sorg för alla de kids (inklusive mina egna) som kommer att konfronteras med filmerna före böckerna (eftersom de förra är så mycket mer lättillgängliga). Möjligheten att bygga upp ett eget inre universum är så oändliga, inte minst i fantasylitteraturen. Filmer kan vara, och är ofta, otroligt vackra, men man kommer aldrig ifrån att de stjäl själen från litteraturen. (Fantasy är f.ö. en genre som av förståsigpåare brukar kritiseras för sina schabloniserade personporträtt och grundstories, men belackarna tycks gång efter annan missa kärnpoängen: miljöerna och deras trovärdighet. Riktigt bra fantasy skapar världar, det narrativa är mindre viktigt än den fiktiva kontexten.)
En roman har, av vem det nu var, definierats som (ungefär): en berättelse som inte kan berättas på annat sätt än genom just romanen. Vare sig sammanfattningar, analyser eller filmatiseringar kan reproducera den. Och det kriteriet borde de facto sätta delar av fanatasylitteraturen (tillsammans med delar av SciFi) på piedestal...
tisdag 21 augusti 2007
Den gubben gick inte
Jag har ju tidigare (här och här) sympatiserat med Flodströms idé om koncentration av universitetsväsendet. Idag kommer en reaktion från landets sydöstra ände. Motargumentet är emellertid ganska tamt. Huvudsakligen tycks det handla om att Flodström förvisso har rätt (koncentration och spets behövs) men att han inte kan bestämma var den ska finnas: själva antyder rektorerna förstås att deras egna lärosäten är lämpade, bara man får mer resurser för koordinering samt vissa formaliaändringar. Men här passerar tydligen en flodströmsk huvudpoäng helt förbi. Det faktum att det kostar att bygga upp nya infrastrukturer ochh varumärken, samtidigt som vi har förhållandevis väl fungerande och etablerade dylika i form av redan etablerade lärosäten, pekar just mot det onödiga att sprida resurserna på fler platser (den regionalpolitiska lösningen).
En annan kritik som framförs är att Flodströms förslag andas brist på nytänkande: "De tankar som förs fram är i linje med rådande internationella trend, där både Danmark och Finland ligger steget före oss. Men de är varken överraskande eller uttryck för nytänkande." Nästan inte värd att kommentera. Det är bara i managementmodenas förgyllda värld som "nytt" har ett egenvärde. (Och där är det för övrigt ganska sällsynt, även om anspråket förekommer i stort sett överallt...) (En variant på temat finner vi f ö i Bo Rothsteins artikel på DN-debatt, som alltid är BR underhållande, om statusen på Uppsala universitet.)
Ett tredje argument sammanfattar de så här: "Alla kan inte spela i högsta divisionen." Öh... nej... Men existensberättigandet hos forskning som inte har ambitionen att göra det kanske bör övervägas? För annars riskerar forskning att, liksom högre utbildning, bli regionalpolitik där universitet och högskolor bär (avsevärda delar av) företagens kostnader för produktutveckling, en typ av smygsubventionering av kostnader som företagen rimligen bör bära själva.
Nej, den gubben gick inte.
En annan kritik som framförs är att Flodströms förslag andas brist på nytänkande: "De tankar som förs fram är i linje med rådande internationella trend, där både Danmark och Finland ligger steget före oss. Men de är varken överraskande eller uttryck för nytänkande." Nästan inte värd att kommentera. Det är bara i managementmodenas förgyllda värld som "nytt" har ett egenvärde. (Och där är det för övrigt ganska sällsynt, även om anspråket förekommer i stort sett överallt...) (En variant på temat finner vi f ö i Bo Rothsteins artikel på DN-debatt, som alltid är BR underhållande, om statusen på Uppsala universitet.)
Ett tredje argument sammanfattar de så här: "Alla kan inte spela i högsta divisionen." Öh... nej... Men existensberättigandet hos forskning som inte har ambitionen att göra det kanske bör övervägas? För annars riskerar forskning att, liksom högre utbildning, bli regionalpolitik där universitet och högskolor bär (avsevärda delar av) företagens kostnader för produktutveckling, en typ av smygsubventionering av kostnader som företagen rimligen bör bära själva.
Nej, den gubben gick inte.
måndag 20 augusti 2007
Den som väntar...
17 oktober släpper Kent sin nya platta (och det vet vi ju alla redan vid det här laget), men de som väntar på nåt riktigt gott får vänta ända till i februari...
lördag 18 augusti 2007
Mer iPhone
Jag gnällde ju i ett tidigare inlägg om att iPhone var för stor.... well... here it is, iPhone Shuffle...
torsdag 16 augusti 2007
Always in motion
"Always in motion is the future", sade Yoda. Mm, men always in motion is the past också. Och ibland ser man poängen med upphovsrätter och ansvariga utgivare och... jag hoppas att några av de studenter jag undervisar läser detta, så kanske jag kan slippa fler uppsatser och annat med referenser till Wikipedia eller andra, liknande, källor som om de vore "säkra fakta"... var man nu skulle kunna hitta det...
onsdag 15 augusti 2007
Fattiga drabbas mer än rika? Really!?
SvD rapporterar om att en FN-rapport drar slutsatsen att fattiga kommer att drabbas mer än rika av klimatförändringarna. Eh, ja, var det nån som trodde annorlunda? Detta rör emellertid sociala och ekonomiska effekter, som det trots allt går att rå på medelst lite god vilja och (ett nästan bortglömt ord) solidaritet.
Överhuvudtaget, gällande detta, så undrar jag när den mediala klimathypen kommer att ta slut. Än så länge har man mest målat upp situationen med den breda penseln; nästa steg blir väl att lyfta fram "den lilla människan". Men efter ett tag tar infallsvinklarna slut och frågan är kom vi kommer tillåta oss glömma bort klimatet lite grand. Det enda som kan förhindra det är kanske att det är så illa ställt som de värsta domedagsprofetiorna säger, då lär vi inte glömma.
Jag gillar Geoff Berners kommentar till det hela i sitt senaste nyhetsbrev: "I've managed to dodge the floods in England, B.C., and Norway, which erased the major highways just slightly before or after I came through. Makes me a little nervous, though. It's almost as if something was wrong with the environment or something." Passa på att lyssna på hans "The Rich Are Going To Move To The High Ground"...
Överhuvudtaget, gällande detta, så undrar jag när den mediala klimathypen kommer att ta slut. Än så länge har man mest målat upp situationen med den breda penseln; nästa steg blir väl att lyfta fram "den lilla människan". Men efter ett tag tar infallsvinklarna slut och frågan är kom vi kommer tillåta oss glömma bort klimatet lite grand. Det enda som kan förhindra det är kanske att det är så illa ställt som de värsta domedagsprofetiorna säger, då lär vi inte glömma.
Jag gillar Geoff Berners kommentar till det hela i sitt senaste nyhetsbrev: "I've managed to dodge the floods in England, B.C., and Norway, which erased the major highways just slightly before or after I came through. Makes me a little nervous, though. It's almost as if something was wrong with the environment or something." Passa på att lyssna på hans "The Rich Are Going To Move To The High Ground"...
lördag 11 augusti 2007
Mike Meyers igen :)
OK, jag erkänner: Jag är svag för Austin Powers. Oförblommerad under-bältet-humor när den är som bäst och kontinuerlig lek med popkultur, det kan (nästan) inte bli bättre. Vet inte hur många gånger jag sett filmerna. Och nu blir det tydligen en ny karaktär, en kärleksguru (SvD). Ser framför mig hur Power står på alla fyra på sin roterande säng: Grrrr, yeah baby, yeah!
torsdag 9 augusti 2007
Stureplans gåvoekonomi
Drinkar mot sex. Så ser det tydligen ut kring Stureplan; "natt efter natt efter natt" frestas man citera. En sjuk gåvoekonomi tycks ha utvecklat sig: männen (eller snarare pojkarna) bjuder på en drink eller två, gengåvan är sex. (Vore kanske bättre om tjejerna kunde bjuda tillbaka med ett par drinkar i stället, men jag tvivlar på att det ingår i det gåvoekonomiska systemet på Stureplan.)
Gåvan kräver en gengåva, och gengåvan ska vara i paritet med den initiala gåvan. Det är den ekonomiska logiken bakom gåvoekonomin. Ingen kan emellertid krävas på en gengåva, det finns inget kontrakt. Men kravet på gengåvan är socialt och informellt starkt, svårt att stå emot. Att misslyckas med att ge en lämplig gengåva bestraffas socialt, t ex i form av sänkt status.
I Mauss analys av gåvor är det intressant att notera att det förefaller vara ett ekonomiskt system av förmodern karaktär; det hör hemma i så kallat primitiva samhällen och förekommer parallellt med byteshandeln. Gåvoekonomi och byteshandel ersätts så småningom av penningekonomi som dominerande transaktionsform (även om de andra formerna lever kvar parallellt och marginellt).
Låt oss extrapolera fallet Stureplan: är det bara en fråga om tid innan det går över i reguljär prostitution? Innan drinkens värde byter hand i form av sedlar? Jag tror inte det. Jag vill knappast betrakta Stureplans gåvoekonomi som en "primitiv" form av prostitution. (Jag tror inte heller att de inblandade vill det.)
Ett sätt att förstå gåvoekonomin här är att att säga att tjejerna erbjuder för stora gengåvor; det är alltså en form av gåvosituation där gengåvans värde löpt amok. På sätt och vis blir detta att påstå att tjejerna inte förstår att gengåvan har ett för högt värde relativt gåvans. (Eller, om de förstår: att de är dåliga förhandlare...) Det blir på så sätt deras fel; jag tror dock att det finns ett annat sätt att se på situationen.
Man kan se det som att gåvoekonomins logik gäller, dvs gåva och gengåva är i paritet med varandra. Då blir den tragiska insikten att tjejerna inte tillmäts större värde än några drinkar - och än värre att de inte heller själva tillmäter sig det. Och där kanske den verkliga tragedin ligger.
Statusfrågan, som jag kort nämnde ovan, gör denna specifika gåvoekonomi extra intressant (och avslöjande). Det är nämligen så att i Stureplans gåvoekonomi förlorar man status även om man ger gengåvan, då blir man ett "drinkluder". You're damned if you do and you're damned if you don't. Och här avslöjas också det som gör att fenomenet inte kan viftas bort som skapat av "jävla feminister" (som Katrin Schulman vältaligt uttrycker det i DN-artikeln). Det är givarens (pojkarnas) normativitet som dominerar. Även om det pratas om drinkluder så är det tydligt vilken statusförlust som väger tyngst i gåvosituationen. Och om Karin Schulman, och andra med henne, har köpt det så kan jag bara beklaga å deras sida; då är tragedin verkligen ett faktum.
EDIT: Katrin Sculmans (som hon heter) citat har tagit bort från DNs hemsida, hon protesterar i sin blogg för att hon blivit felciterad. Well, well. Jag tar inte ställning; invändningen får ovan representera en inte helt ovanlig åsikt. Om Katrin tar illa upp så ber jag om ursäkt.
Gåvan kräver en gengåva, och gengåvan ska vara i paritet med den initiala gåvan. Det är den ekonomiska logiken bakom gåvoekonomin. Ingen kan emellertid krävas på en gengåva, det finns inget kontrakt. Men kravet på gengåvan är socialt och informellt starkt, svårt att stå emot. Att misslyckas med att ge en lämplig gengåva bestraffas socialt, t ex i form av sänkt status.
I Mauss analys av gåvor är det intressant att notera att det förefaller vara ett ekonomiskt system av förmodern karaktär; det hör hemma i så kallat primitiva samhällen och förekommer parallellt med byteshandeln. Gåvoekonomi och byteshandel ersätts så småningom av penningekonomi som dominerande transaktionsform (även om de andra formerna lever kvar parallellt och marginellt).
Låt oss extrapolera fallet Stureplan: är det bara en fråga om tid innan det går över i reguljär prostitution? Innan drinkens värde byter hand i form av sedlar? Jag tror inte det. Jag vill knappast betrakta Stureplans gåvoekonomi som en "primitiv" form av prostitution. (Jag tror inte heller att de inblandade vill det.)
Ett sätt att förstå gåvoekonomin här är att att säga att tjejerna erbjuder för stora gengåvor; det är alltså en form av gåvosituation där gengåvans värde löpt amok. På sätt och vis blir detta att påstå att tjejerna inte förstår att gengåvan har ett för högt värde relativt gåvans. (Eller, om de förstår: att de är dåliga förhandlare...) Det blir på så sätt deras fel; jag tror dock att det finns ett annat sätt att se på situationen.
Man kan se det som att gåvoekonomins logik gäller, dvs gåva och gengåva är i paritet med varandra. Då blir den tragiska insikten att tjejerna inte tillmäts större värde än några drinkar - och än värre att de inte heller själva tillmäter sig det. Och där kanske den verkliga tragedin ligger.
Statusfrågan, som jag kort nämnde ovan, gör denna specifika gåvoekonomi extra intressant (och avslöjande). Det är nämligen så att i Stureplans gåvoekonomi förlorar man status även om man ger gengåvan, då blir man ett "drinkluder". You're damned if you do and you're damned if you don't. Och här avslöjas också det som gör att fenomenet inte kan viftas bort som skapat av "jävla feminister" (som Katrin Schulman vältaligt uttrycker det i DN-artikeln). Det är givarens (pojkarnas) normativitet som dominerar. Även om det pratas om drinkluder så är det tydligt vilken statusförlust som väger tyngst i gåvosituationen. Och om Karin Schulman, och andra med henne, har köpt det så kan jag bara beklaga å deras sida; då är tragedin verkligen ett faktum.
EDIT: Katrin Sculmans (som hon heter) citat har tagit bort från DNs hemsida, hon protesterar i sin blogg för att hon blivit felciterad. Well, well. Jag tar inte ställning; invändningen får ovan representera en inte helt ovanlig åsikt. Om Katrin tar illa upp så ber jag om ursäkt.
måndag 6 augusti 2007
Mer om Flodströms "utspel"
Utspelet från Flodström (eller Flodkräftan, som han kallades under sin Linköpingstid) har, inte oväntat, fått negativa reaktioner från olika håll. Sursprise, surprise att sossar är negativa; utnyttjandet av högre utbildning som arbetsmarknadspolitisk åtgärd är en av deras specialgrenar.
Marie Granlund (s), kommenterar med att "Det finns inget som säger att stora enheter ger bättre forskning och utbildning" -- eh, nähä... Nämn ett internationellt välrenommerat litet lärosäte? (Det är det primitiva motargumentet. Ett mer avancerat är att hänvisa till litteraturen om den ekonomiska betydelsen av regionala kluster, vilka ofta skapas när det samlas utbildningsresurser på en plats; Silicon Valley är förstås skolexemplet. Ett annat argument, mer vagt men ack så relevant, är att bemöda sig med att uppfatta skillnaden i atmosfär på större lärosäten kontra mindre. Fler röster, bättre fart på diskussionerna; större resurser = större möjligheter till internationellt utbyte = bättre intellektuell miljö. Etc. En så kallad god cirkel.)
Granlund fortsätter: "I den internationella konkurrensen tycker vi det är viktigt att fler får ta del av högre utbildning. Då är det viktigt att det finns utbildningsplatser runt om i landet". Just det, arbetsmarknads- och regionalpolitik var det. Att någon skulle kunna tänka sig att flytta för att utbilda sig ligger inte i sinnevärlden. "Fler" i första meningen syftar på individer, "fler" i den andra syftar på platser. Inte samma sak, fel argumenterat, sorry.
Symptomatiskt är förstås att de i skottlinjen strävar emot. Anette Skogsjö, Högskolan Dalarna, menar att "[s]om vi resonerar är det aldrig bra att separera grundutbildning och forskning. Det är väl lite elittänkande bakom Flodströms uttalande". Hmm... Elittänkande är poängen. Men elitismen är meritokratisk, ingen kommer att missa chansen till utbildning om de bara levererar studieresultat.
Ett par reella problem finns förstås. Ett av dem är det som Skogsjö nämner: rekrytering av lärare. Men för det första finns det nog tillräckligt många som vill undervisa om man bara visar lite mer pengar. För det andra så måste man också se till den omvända relationen: om man inte kan upprätthålla en tillräckligt kompetent lärarstab bör man inte bedriva undervisning. Det kanske bara är att bita i det sura äpplet och konstatera att vi inte bör överdimensionera undervisningssystemet?
Ett annat problem är förstås hur man ska hantera degraderingen av en massa mindre högskolor. Självklart blir det en knäpp för självförtroendet att inte längre få examinera på högre nivåer (säg, t ex, magister). Men dels kan det nog lösas genom samarbeten, och dels kanske det helt enkelt är en smäll man får ta: priset för en tidigare, felaktig, uppgradering. Det finns ett antal universitet i detta land som enligt min mening knappast förtjänar titeln, även om de ger doktorshattar till statministrar...
Det är bra att det stormar lite i vattenglaset i dessa frågor. Ska bli kul att se när man bemödar sig om att börja se till att få ordning även på gymnasieskolan. Det är där högskolans råmaterial tas fram. SISO-principen gäller även i detta sammanhang...
Till min fasa ser jag att jag börjar argumentera som en moderat eller folkpartist. Men även en blind höna hittar ju som bekant korn...
(Alla citat ovan är hämtade från DN.)
Marie Granlund (s), kommenterar med att "Det finns inget som säger att stora enheter ger bättre forskning och utbildning" -- eh, nähä... Nämn ett internationellt välrenommerat litet lärosäte? (Det är det primitiva motargumentet. Ett mer avancerat är att hänvisa till litteraturen om den ekonomiska betydelsen av regionala kluster, vilka ofta skapas när det samlas utbildningsresurser på en plats; Silicon Valley är förstås skolexemplet. Ett annat argument, mer vagt men ack så relevant, är att bemöda sig med att uppfatta skillnaden i atmosfär på större lärosäten kontra mindre. Fler röster, bättre fart på diskussionerna; större resurser = större möjligheter till internationellt utbyte = bättre intellektuell miljö. Etc. En så kallad god cirkel.)
Granlund fortsätter: "I den internationella konkurrensen tycker vi det är viktigt att fler får ta del av högre utbildning. Då är det viktigt att det finns utbildningsplatser runt om i landet". Just det, arbetsmarknads- och regionalpolitik var det. Att någon skulle kunna tänka sig att flytta för att utbilda sig ligger inte i sinnevärlden. "Fler" i första meningen syftar på individer, "fler" i den andra syftar på platser. Inte samma sak, fel argumenterat, sorry.
Symptomatiskt är förstås att de i skottlinjen strävar emot. Anette Skogsjö, Högskolan Dalarna, menar att "[s]om vi resonerar är det aldrig bra att separera grundutbildning och forskning. Det är väl lite elittänkande bakom Flodströms uttalande". Hmm... Elittänkande är poängen. Men elitismen är meritokratisk, ingen kommer att missa chansen till utbildning om de bara levererar studieresultat.
Ett par reella problem finns förstås. Ett av dem är det som Skogsjö nämner: rekrytering av lärare. Men för det första finns det nog tillräckligt många som vill undervisa om man bara visar lite mer pengar. För det andra så måste man också se till den omvända relationen: om man inte kan upprätthålla en tillräckligt kompetent lärarstab bör man inte bedriva undervisning. Det kanske bara är att bita i det sura äpplet och konstatera att vi inte bör överdimensionera undervisningssystemet?
Ett annat problem är förstås hur man ska hantera degraderingen av en massa mindre högskolor. Självklart blir det en knäpp för självförtroendet att inte längre få examinera på högre nivåer (säg, t ex, magister). Men dels kan det nog lösas genom samarbeten, och dels kanske det helt enkelt är en smäll man får ta: priset för en tidigare, felaktig, uppgradering. Det finns ett antal universitet i detta land som enligt min mening knappast förtjänar titeln, även om de ger doktorshattar till statministrar...
Det är bra att det stormar lite i vattenglaset i dessa frågor. Ska bli kul att se när man bemödar sig om att börja se till att få ordning även på gymnasieskolan. Det är där högskolans råmaterial tas fram. SISO-principen gäller även i detta sammanhang...
Till min fasa ser jag att jag börjar argumentera som en moderat eller folkpartist. Men även en blind höna hittar ju som bekant korn...
(Alla citat ovan är hämtade från DN.)
Armen somnar först?
Här finns det äntligen en pedagogiskt väl genomarbetad (och ganska heteronormativ) instruktion för hur vi alla ska kunna undvika ännu ett av alla dessa irriterande små vardagsproblem: att sängkamraten somnar på ens arm...
söndag 5 augusti 2007
Hazlewood RIP
Rätt tänkt, Flodström!
Nytillträdde universitetskanslern Anders Flodström spelar ut ett ovanligt kort i svensk universitetsdebatt: tanken på ett fåtal riktigt starka universitet stödda av mindre högskolor som står för grundutbildningar (DN, SvD, DN igen). Bra att se ett vettigt argument komma fram i den debatten!
Jag har undervisat vid två universitet och en högskola, och den senare var verkligen inget under av akademisk kompetens: länge var jag en av två med en högre akademisk examen (lic) på min institution, resten bestod av ett antal fil kand som undervisat varandra... plus en konsult och en strutsodlare (ja du läste rätt!). Den akademinska nivån var, milt sagt, tveksam. Detta är troligen ett katastrofexempel -- men det finns liknande institutioner out there, tro mig...
Att satsa på en tydlig struktur, med lokala högskolor (som fortfarande ska ha god kvalitet förstås) som står för de första två-tre åren av akademisk utbildning är helt rätt. Låt huvuddelen av forskningen vara knuten till ett färre antal universitet, som ges rätten att examinera på magisternivå och uppåt. Får vi dessutom en högre grad av akademisk frihet även i undervisningsdesignen (och slipper idiotier såsom trendriktiga näringslivsanpassade utbildningar) så går det verkligen åt rätt håll. Definitivt ett steg från att använda högre utbildning som arbetmarknads- och regoinalpolitisk åtgärd och mot goda forknings- och lärandemiljöer!
Att en fysikprofessor dessutom visar viljan att skjuta till pengar till samhällsvetenskap och, än mer, humaniora visar att det kan komma trevliga förändringar i svenskt universitetsväsende!
Jag har undervisat vid två universitet och en högskola, och den senare var verkligen inget under av akademisk kompetens: länge var jag en av två med en högre akademisk examen (lic) på min institution, resten bestod av ett antal fil kand som undervisat varandra... plus en konsult och en strutsodlare (ja du läste rätt!). Den akademinska nivån var, milt sagt, tveksam. Detta är troligen ett katastrofexempel -- men det finns liknande institutioner out there, tro mig...
Att satsa på en tydlig struktur, med lokala högskolor (som fortfarande ska ha god kvalitet förstås) som står för de första två-tre åren av akademisk utbildning är helt rätt. Låt huvuddelen av forskningen vara knuten till ett färre antal universitet, som ges rätten att examinera på magisternivå och uppåt. Får vi dessutom en högre grad av akademisk frihet även i undervisningsdesignen (och slipper idiotier såsom trendriktiga näringslivsanpassade utbildningar) så går det verkligen åt rätt håll. Definitivt ett steg från att använda högre utbildning som arbetmarknads- och regoinalpolitisk åtgärd och mot goda forknings- och lärandemiljöer!
Att en fysikprofessor dessutom visar viljan att skjuta till pengar till samhällsvetenskap och, än mer, humaniora visar att det kan komma trevliga förändringar i svenskt universitetsväsende!
fredag 3 augusti 2007
Elton John
Sir Elton tycker att man ska stänga av Internet för att det dödar kreativiteten i musiken (E24, DN).
Ärligt talat, stäng av Elton istället och låt oss slippa den specifika formen av kreativitet.
(Sade han, och fortsatte dumsurfa runt för att hitta nya grejer att skriva blogginlägg som ingen läser om...)
Ärligt talat, stäng av Elton istället och låt oss slippa den specifika formen av kreativitet.
(Sade han, och fortsatte dumsurfa runt för att hitta nya grejer att skriva blogginlägg som ingen läser om...)
Arbete åt... alla?
Det är inte alla som ser arbete som den främsta vägen till ett gott liv (DN). Eller?
Rubriken säger att de vägrar arbeta. Men de har en egen odling. Nu är jag ingen trädgårdsentusiast (snarare tvärtom), men det skulle förvåna mig om det inte var så att den krävde en del arbete.
Vad de inte vill göra är att lönearbeta. Det är en viss skillnad. (Och de som inte fattat det anbefalles en läsning av Marx. Eller kanske ännu hellre Gibson-Grahams The end of capitalism (as we knew it).) Jag tycker att det säger en del om ett samhälle när begreppet arbete per automatik exkluderar allt annat än lönearbete.
Icke-proletärer i alla länder, förenen er!
Referens
Rubriken säger att de vägrar arbeta. Men de har en egen odling. Nu är jag ingen trädgårdsentusiast (snarare tvärtom), men det skulle förvåna mig om det inte var så att den krävde en del arbete.
Vad de inte vill göra är att lönearbeta. Det är en viss skillnad. (Och de som inte fattat det anbefalles en läsning av Marx. Eller kanske ännu hellre Gibson-Grahams The end of capitalism (as we knew it).) Jag tycker att det säger en del om ett samhälle när begreppet arbete per automatik exkluderar allt annat än lönearbete.
Icke-proletärer i alla länder, förenen er!
Referens
måndag 30 juli 2007
Willy Clay Band
Avslutade sommarens första fjällvandring (det var några veckor sedan) med en extra natt i Kiruna, inte helt planerat och inte helt önskat, men ok. Oss ovetandes så började Kirunafestivalen dagen efter. As it happens så passerade vi stora scenen när ett band soundcheckade: Willy Clay Band. Efter att ha lyssnat igenom deras fullängdare "Rebecca Drive" är det bara att konstatera att Kiruna just nu är Sveriges Nashville... Jäkligt schysst C&W från nordliga breddgrader, helt enkelt!
torsdag 26 juli 2007
Cykling och kemi
Hej hej alla fans, nu har jag varit på semester igen... Inga TdF-kommentarer hittills, och jag låter nog detta bli min enda.
Cykling är en kemisport. Det visste vi ju alla sedan tidigare. Bäst läkare vinner, två stycken: en för att dopa, en för att dölja.
Rasmussen blir alltså utslängd (DN, SvD), bara några dagar efter att Vino lekt Draculalekar. (Tänk om han är oskyldig? Not likely... för dassig läkare nr 2 bara så att han inte vågade lita på honom/henne...)
TdF har tyvärr utvecklats till den fars som vi befarade i våra värsta skräckscenarier. Cykelsporten får en massa publicitet för en gångs skull, men som vanligt bara i samband med doping; annars kommenteras ju TdF bara maginellt i svenska medier. Dessvärre är ju inte all publicitet bra publicitet. Och, tyvärr får jag nog konstatera att att cyklingen förtjänar det. Vem orkar se det hela när man hela tiden har vetskapen -- inte misstanken -- om att det är läkarteamen och inte cyklisterna som står för jobbet?
Nu ska jag skava sadel själv istället för att glo på burken...
Cykling är en kemisport. Det visste vi ju alla sedan tidigare. Bäst läkare vinner, två stycken: en för att dopa, en för att dölja.
Rasmussen blir alltså utslängd (DN, SvD), bara några dagar efter att Vino lekt Draculalekar. (Tänk om han är oskyldig? Not likely... för dassig läkare nr 2 bara så att han inte vågade lita på honom/henne...)
TdF har tyvärr utvecklats till den fars som vi befarade i våra värsta skräckscenarier. Cykelsporten får en massa publicitet för en gångs skull, men som vanligt bara i samband med doping; annars kommenteras ju TdF bara maginellt i svenska medier. Dessvärre är ju inte all publicitet bra publicitet. Och, tyvärr får jag nog konstatera att att cyklingen förtjänar det. Vem orkar se det hela när man hela tiden har vetskapen -- inte misstanken -- om att det är läkarteamen och inte cyklisterna som står för jobbet?
Nu ska jag skava sadel själv istället för att glo på burken...
lördag 14 juli 2007
Avskaffa 2: en halv för mycket
Nu är det dags. Lägg ner dem, alla hundra. Vi behövde inte fem, inte 25, inte tio; vi behöver inte femti heller.
Det är denna jag pratar om såklart:
Dags att ta förnuftet tillfånga nu och gå över till hela kronor som minsta kontanta belopp. Ett mynt som man inte ens kan använda i parkeringsautomater har inget existensberättigande.
Och detta har inget att göra med min obetalda P-bot på 400 pix.
Det är denna jag pratar om såklart:
Dags att ta förnuftet tillfånga nu och gå över till hela kronor som minsta kontanta belopp. Ett mynt som man inte ens kan använda i parkeringsautomater har inget existensberättigande.
Och detta har inget att göra med min obetalda P-bot på 400 pix.
Avskaffa 1: Du ska va president!
DN Debatt idag: det verkar som om man med den nya tronföljden (som infördes 1980) gjort så att själva iden med monarkin inte längre håller. "Att kungahusets avgränsning bryts innebär en underminering av monarkins ställning" skriver Per Andersson.
Nämen så bra: ett ypperligt tillfälle att avskaffa en anakronism vars existens knappast kan berättigas; möjligen i termer av marknadsföring, men om demokrati står mot effektiv marknadsföring så vet i alla fall jag vad jag väljer. (Notera sista verbet i föregående mening:)
Om inte riksdagen tar sitt förnuft tillfånga kan vi bara hoppas på att den händelseutveckling som Andersson förutspår inträffar: "Genom att kungahusets medlemmar blir så många kommer det att vara praktiskt omöjligt att säkerställa att deras förehavanden inte kastar skuggor över statschefens upphöjda position. Lockelsen bland alla de privilegierade och deras omgivning att dra nytta av den kungliga särställningen kan bli svår att motstå." En lite mer rejäl såpopera med påföljande total misstro till monarkin och ett rejält folkligt stöd för att avskaffa det hela kunde komma väl till pass.
(Dock: en parentes. Ett problem här är väl just det senare: själva såpoperan är ett centralt element i det hela. Att påstå att kungahusens förhavanden reduceras till att bli såpoperor, som jag gjorde ovan, är en miss. Kungahusens förehavanden är arketypiska såpoperor, det är bara så enkelt att vi inte har tillräckligt stor kvantitet av kungahusintriger för att fylla vårt perversa (i bokstavlig bemärkelse) "behov" av såpor, så vi fyller på med en massa pseudurojaliteter som får sina 15 minutes of shame; det enda som skiljer dem från den äkta varan är tiden i rampljuset...)
Det är så sanslöst uppenbart att en demokrati ska ha en demokratiskt tillsatt statschef. Notera t ex följande formulering i DN-artikeln: "Hur han [kungen] nu spelar sina kort kommer att bli avgörande för Sveriges statsskick i framtiden, fortsatt monarki eller republik." Det är alltså upp till en person att avgöra vårt statsskick?!
Äh: Du ska va president!
Nämen så bra: ett ypperligt tillfälle att avskaffa en anakronism vars existens knappast kan berättigas; möjligen i termer av marknadsföring, men om demokrati står mot effektiv marknadsföring så vet i alla fall jag vad jag väljer. (Notera sista verbet i föregående mening:)
Om inte riksdagen tar sitt förnuft tillfånga kan vi bara hoppas på att den händelseutveckling som Andersson förutspår inträffar: "Genom att kungahusets medlemmar blir så många kommer det att vara praktiskt omöjligt att säkerställa att deras förehavanden inte kastar skuggor över statschefens upphöjda position. Lockelsen bland alla de privilegierade och deras omgivning att dra nytta av den kungliga särställningen kan bli svår att motstå." En lite mer rejäl såpopera med påföljande total misstro till monarkin och ett rejält folkligt stöd för att avskaffa det hela kunde komma väl till pass.
(Dock: en parentes. Ett problem här är väl just det senare: själva såpoperan är ett centralt element i det hela. Att påstå att kungahusens förhavanden reduceras till att bli såpoperor, som jag gjorde ovan, är en miss. Kungahusens förehavanden är arketypiska såpoperor, det är bara så enkelt att vi inte har tillräckligt stor kvantitet av kungahusintriger för att fylla vårt perversa (i bokstavlig bemärkelse) "behov" av såpor, så vi fyller på med en massa pseudurojaliteter som får sina 15 minutes of shame; det enda som skiljer dem från den äkta varan är tiden i rampljuset...)
Det är så sanslöst uppenbart att en demokrati ska ha en demokratiskt tillsatt statschef. Notera t ex följande formulering i DN-artikeln: "Hur han [kungen] nu spelar sina kort kommer att bli avgörande för Sveriges statsskick i framtiden, fortsatt monarki eller republik." Det är alltså upp till en person att avgöra vårt statsskick?!
Äh: Du ska va president!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
