Daugava

Jag har ett kluvet förhållande till Lars Winnerbäck. Å ena sidan är det en av de där artisterna man följt länge: Jag hörde honom som trubadur i Linköping innan han gett ut ens en demo. Hans texter har ibland en förmåga att träffa rakt i solar plexus; vi är väl lika gamla och har växt upp i samma typ av mellanmjölksmiljöer:

Och nyponbuskar, nyponbuskar
Hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag den jag är nu

Samtidigt har han uppenbarligen ett Dylan/Springsteenkomplex som gör att han hamnar i farligt förutsägbara melodier och arrangemang; inte minst live luktar det andraklasspringsteen lång väg. Den musikaliska variationen kunde varit större.

De senaste skivorna har defintivt haft sina höjdpunkter: Över gränsen, Lång väg hem, Hon kommer från främmande vidder, Dom tomma stegen, Mareld -- och inte minst Söndermarken. Daugava, hans senaste, kändes först som en snedträff. Valet att blanda in irländsk folkmusik känns väl sådär fräscht (obs understatement). Men sett till låtarna och till texternas styrka så är det inte alls en dum platta. Farväl Jupiter, Om du lämnade mig nu, Gå på vatten och Jag har väntat på ett regn är riktigt bra grejer. Ibland känns det nästan som på Flamman... a long time ago som en del av de tre musketörerna...