Alla som tror att ekonomi handlar om rationella aktörer (individer eller på en aggregerad nivå) kan ju fundera över det rationella i att släpa hem dyrt vatten när man har lika bra vatten i kranen hemma (DN). Bortsett från det miljövidriga i det så är det så irrationellt att... ja... Men, invänder någon, det beror ju på att Eviandrickarna av någon anledning föredrar just Evian och då är beredd att betala för det. Och här avslöjar sig rational man-tanken en smula. I den förklaringsmodellen blir alla val rationella eftersom de redan antas vara rationella. Dvs: Är det rationellt att betala tusen gånger så mycket för en flaska vatten, och dessutom få bära hem den? Ja, eftersom någon gör det.
Begreppet 'rationellt', dvs förnuftigt, blir här grovt korrumperat och förlorar all substans. En analys baserad på ett begrepp av denna typ blir i sin tur substanslös, eftersom den inte förmår säga mer än vad den förutsatte.
...och för den som är intresserad av varför folk kan tänkas släpa hem dyrt flaskvatten anbefalles Wilk (2006).
Referens
måndag 27 augusti 2007
söndag 26 augusti 2007
PB goes Mr Nice Guy
Percy Barnevik har tydligen satsat på att hjälpa indiska kvinnor starta eget (DN). Som kapitalismskeptiker kan man lätt bli kluven. PB är naturligtvis entreprenör ut i fingerspetsarna, och det företagsekonomiska ligger som en solid bas i det han pysslar med. T.ex. satsar man inte på kvinnor utifrån ideologiska skäl utan för att de betalar tillbaka lånen; männen dyker upp efter första månaden och ber om uppskov. Men det är ju såklart svårt att vända sig emot arbete som syftar till, och än mer leder till, att fattiga kan resa sig ur sin fattigdom. (Det blir ännu svårare att opponera sig när man kollar in Hand in Hands uttalade mål...)
Kanske kan vi hoppas på -- och det förefaller inte osannolikt -- att de spöar upp våra företag här hemma rejält och på så sätt utkräver en gruvlig hämnd för kolonialismen. Justice after all.
Men jag ger mig fasen på att Marx hade rätt i alla fall. Indiska kvinnor eller västerländska män: en kapitalist är dömd till att i långa loppet agera efter kapitalismens logik; frågan är bara vem som ska producera mervärde till någon annans förfång.
Kanske kan vi hoppas på -- och det förefaller inte osannolikt -- att de spöar upp våra företag här hemma rejält och på så sätt utkräver en gruvlig hämnd för kolonialismen. Justice after all.
Men jag ger mig fasen på att Marx hade rätt i alla fall. Indiska kvinnor eller västerländska män: en kapitalist är dömd till att i långa loppet agera efter kapitalismens logik; frågan är bara vem som ska producera mervärde till någon annans förfång.
Dark is rising
Jag håller på att möblera om och i största allmänhet rensa ut här hemma. För ett par veckor sedan åkte en kartong med ungdomsböcker upp för rensning. Det mesta kunde jag göra mig av med (less is more) men några böcker blev kvar. Arthur C Clarkes Delfinön, t.ex., men framför allt Susan Coopers böcker: En ring av järn, Ovan hav, under sten, Lövhäxan, Gråkungen, och Silverträdet. Oj, vad jag älskade dem, de var på sätt och vis inträdesbiljetten till fantasylitteraturen för mig, en genre som jag är djupt förälskad i (även om jag har allt för lite tid till den numera; har t.ex. en packe med Tad Williams stående på golvet, ett dåligt samvete med Annas namn på sig ;).
Nåväl. Såg idag att filmen "Dark is rising" snart går upp på bio; filmatiseringen av En ring av järn. Naturligtvis kommer jag att gå och se den, och på köpet få mina inre bilder korrumperade för alltid. Det har hänt med Härskarringen (tack Norstedts för nyöversättningen!), det har hänt med Harry Potter. Och nu ska det ske med Coopers böcker, alltså. Känner en viss sorg för alla de kids (inklusive mina egna) som kommer att konfronteras med filmerna före böckerna (eftersom de förra är så mycket mer lättillgängliga). Möjligheten att bygga upp ett eget inre universum är så oändliga, inte minst i fantasylitteraturen. Filmer kan vara, och är ofta, otroligt vackra, men man kommer aldrig ifrån att de stjäl själen från litteraturen. (Fantasy är f.ö. en genre som av förståsigpåare brukar kritiseras för sina schabloniserade personporträtt och grundstories, men belackarna tycks gång efter annan missa kärnpoängen: miljöerna och deras trovärdighet. Riktigt bra fantasy skapar världar, det narrativa är mindre viktigt än den fiktiva kontexten.)
En roman har, av vem det nu var, definierats som (ungefär): en berättelse som inte kan berättas på annat sätt än genom just romanen. Vare sig sammanfattningar, analyser eller filmatiseringar kan reproducera den. Och det kriteriet borde de facto sätta delar av fanatasylitteraturen (tillsammans med delar av SciFi) på piedestal...
Nåväl. Såg idag att filmen "Dark is rising" snart går upp på bio; filmatiseringen av En ring av järn. Naturligtvis kommer jag att gå och se den, och på köpet få mina inre bilder korrumperade för alltid. Det har hänt med Härskarringen (tack Norstedts för nyöversättningen!), det har hänt med Harry Potter. Och nu ska det ske med Coopers böcker, alltså. Känner en viss sorg för alla de kids (inklusive mina egna) som kommer att konfronteras med filmerna före böckerna (eftersom de förra är så mycket mer lättillgängliga). Möjligheten att bygga upp ett eget inre universum är så oändliga, inte minst i fantasylitteraturen. Filmer kan vara, och är ofta, otroligt vackra, men man kommer aldrig ifrån att de stjäl själen från litteraturen. (Fantasy är f.ö. en genre som av förståsigpåare brukar kritiseras för sina schabloniserade personporträtt och grundstories, men belackarna tycks gång efter annan missa kärnpoängen: miljöerna och deras trovärdighet. Riktigt bra fantasy skapar världar, det narrativa är mindre viktigt än den fiktiva kontexten.)
En roman har, av vem det nu var, definierats som (ungefär): en berättelse som inte kan berättas på annat sätt än genom just romanen. Vare sig sammanfattningar, analyser eller filmatiseringar kan reproducera den. Och det kriteriet borde de facto sätta delar av fanatasylitteraturen (tillsammans med delar av SciFi) på piedestal...
tisdag 21 augusti 2007
Den gubben gick inte
Jag har ju tidigare (här och här) sympatiserat med Flodströms idé om koncentration av universitetsväsendet. Idag kommer en reaktion från landets sydöstra ände. Motargumentet är emellertid ganska tamt. Huvudsakligen tycks det handla om att Flodström förvisso har rätt (koncentration och spets behövs) men att han inte kan bestämma var den ska finnas: själva antyder rektorerna förstås att deras egna lärosäten är lämpade, bara man får mer resurser för koordinering samt vissa formaliaändringar. Men här passerar tydligen en flodströmsk huvudpoäng helt förbi. Det faktum att det kostar att bygga upp nya infrastrukturer ochh varumärken, samtidigt som vi har förhållandevis väl fungerande och etablerade dylika i form av redan etablerade lärosäten, pekar just mot det onödiga att sprida resurserna på fler platser (den regionalpolitiska lösningen).
En annan kritik som framförs är att Flodströms förslag andas brist på nytänkande: "De tankar som förs fram är i linje med rådande internationella trend, där både Danmark och Finland ligger steget före oss. Men de är varken överraskande eller uttryck för nytänkande." Nästan inte värd att kommentera. Det är bara i managementmodenas förgyllda värld som "nytt" har ett egenvärde. (Och där är det för övrigt ganska sällsynt, även om anspråket förekommer i stort sett överallt...) (En variant på temat finner vi f ö i Bo Rothsteins artikel på DN-debatt, som alltid är BR underhållande, om statusen på Uppsala universitet.)
Ett tredje argument sammanfattar de så här: "Alla kan inte spela i högsta divisionen." Öh... nej... Men existensberättigandet hos forskning som inte har ambitionen att göra det kanske bör övervägas? För annars riskerar forskning att, liksom högre utbildning, bli regionalpolitik där universitet och högskolor bär (avsevärda delar av) företagens kostnader för produktutveckling, en typ av smygsubventionering av kostnader som företagen rimligen bör bära själva.
Nej, den gubben gick inte.
En annan kritik som framförs är att Flodströms förslag andas brist på nytänkande: "De tankar som förs fram är i linje med rådande internationella trend, där både Danmark och Finland ligger steget före oss. Men de är varken överraskande eller uttryck för nytänkande." Nästan inte värd att kommentera. Det är bara i managementmodenas förgyllda värld som "nytt" har ett egenvärde. (Och där är det för övrigt ganska sällsynt, även om anspråket förekommer i stort sett överallt...) (En variant på temat finner vi f ö i Bo Rothsteins artikel på DN-debatt, som alltid är BR underhållande, om statusen på Uppsala universitet.)
Ett tredje argument sammanfattar de så här: "Alla kan inte spela i högsta divisionen." Öh... nej... Men existensberättigandet hos forskning som inte har ambitionen att göra det kanske bör övervägas? För annars riskerar forskning att, liksom högre utbildning, bli regionalpolitik där universitet och högskolor bär (avsevärda delar av) företagens kostnader för produktutveckling, en typ av smygsubventionering av kostnader som företagen rimligen bör bära själva.
Nej, den gubben gick inte.
måndag 20 augusti 2007
Den som väntar...
17 oktober släpper Kent sin nya platta (och det vet vi ju alla redan vid det här laget), men de som väntar på nåt riktigt gott får vänta ända till i februari...
lördag 18 augusti 2007
Mer iPhone
Jag gnällde ju i ett tidigare inlägg om att iPhone var för stor.... well... here it is, iPhone Shuffle...
torsdag 16 augusti 2007
Always in motion
"Always in motion is the future", sade Yoda. Mm, men always in motion is the past också. Och ibland ser man poängen med upphovsrätter och ansvariga utgivare och... jag hoppas att några av de studenter jag undervisar läser detta, så kanske jag kan slippa fler uppsatser och annat med referenser till Wikipedia eller andra, liknande, källor som om de vore "säkra fakta"... var man nu skulle kunna hitta det...
onsdag 15 augusti 2007
Fattiga drabbas mer än rika? Really!?
SvD rapporterar om att en FN-rapport drar slutsatsen att fattiga kommer att drabbas mer än rika av klimatförändringarna. Eh, ja, var det nån som trodde annorlunda? Detta rör emellertid sociala och ekonomiska effekter, som det trots allt går att rå på medelst lite god vilja och (ett nästan bortglömt ord) solidaritet.
Överhuvudtaget, gällande detta, så undrar jag när den mediala klimathypen kommer att ta slut. Än så länge har man mest målat upp situationen med den breda penseln; nästa steg blir väl att lyfta fram "den lilla människan". Men efter ett tag tar infallsvinklarna slut och frågan är kom vi kommer tillåta oss glömma bort klimatet lite grand. Det enda som kan förhindra det är kanske att det är så illa ställt som de värsta domedagsprofetiorna säger, då lär vi inte glömma.
Jag gillar Geoff Berners kommentar till det hela i sitt senaste nyhetsbrev: "I've managed to dodge the floods in England, B.C., and Norway, which erased the major highways just slightly before or after I came through. Makes me a little nervous, though. It's almost as if something was wrong with the environment or something." Passa på att lyssna på hans "The Rich Are Going To Move To The High Ground"...
Överhuvudtaget, gällande detta, så undrar jag när den mediala klimathypen kommer att ta slut. Än så länge har man mest målat upp situationen med den breda penseln; nästa steg blir väl att lyfta fram "den lilla människan". Men efter ett tag tar infallsvinklarna slut och frågan är kom vi kommer tillåta oss glömma bort klimatet lite grand. Det enda som kan förhindra det är kanske att det är så illa ställt som de värsta domedagsprofetiorna säger, då lär vi inte glömma.
Jag gillar Geoff Berners kommentar till det hela i sitt senaste nyhetsbrev: "I've managed to dodge the floods in England, B.C., and Norway, which erased the major highways just slightly before or after I came through. Makes me a little nervous, though. It's almost as if something was wrong with the environment or something." Passa på att lyssna på hans "The Rich Are Going To Move To The High Ground"...
lördag 11 augusti 2007
Mike Meyers igen :)
OK, jag erkänner: Jag är svag för Austin Powers. Oförblommerad under-bältet-humor när den är som bäst och kontinuerlig lek med popkultur, det kan (nästan) inte bli bättre. Vet inte hur många gånger jag sett filmerna. Och nu blir det tydligen en ny karaktär, en kärleksguru (SvD). Ser framför mig hur Power står på alla fyra på sin roterande säng: Grrrr, yeah baby, yeah!
torsdag 9 augusti 2007
Stureplans gåvoekonomi
Drinkar mot sex. Så ser det tydligen ut kring Stureplan; "natt efter natt efter natt" frestas man citera. En sjuk gåvoekonomi tycks ha utvecklat sig: männen (eller snarare pojkarna) bjuder på en drink eller två, gengåvan är sex. (Vore kanske bättre om tjejerna kunde bjuda tillbaka med ett par drinkar i stället, men jag tvivlar på att det ingår i det gåvoekonomiska systemet på Stureplan.)
Gåvan kräver en gengåva, och gengåvan ska vara i paritet med den initiala gåvan. Det är den ekonomiska logiken bakom gåvoekonomin. Ingen kan emellertid krävas på en gengåva, det finns inget kontrakt. Men kravet på gengåvan är socialt och informellt starkt, svårt att stå emot. Att misslyckas med att ge en lämplig gengåva bestraffas socialt, t ex i form av sänkt status.
I Mauss analys av gåvor är det intressant att notera att det förefaller vara ett ekonomiskt system av förmodern karaktär; det hör hemma i så kallat primitiva samhällen och förekommer parallellt med byteshandeln. Gåvoekonomi och byteshandel ersätts så småningom av penningekonomi som dominerande transaktionsform (även om de andra formerna lever kvar parallellt och marginellt).
Låt oss extrapolera fallet Stureplan: är det bara en fråga om tid innan det går över i reguljär prostitution? Innan drinkens värde byter hand i form av sedlar? Jag tror inte det. Jag vill knappast betrakta Stureplans gåvoekonomi som en "primitiv" form av prostitution. (Jag tror inte heller att de inblandade vill det.)
Ett sätt att förstå gåvoekonomin här är att att säga att tjejerna erbjuder för stora gengåvor; det är alltså en form av gåvosituation där gengåvans värde löpt amok. På sätt och vis blir detta att påstå att tjejerna inte förstår att gengåvan har ett för högt värde relativt gåvans. (Eller, om de förstår: att de är dåliga förhandlare...) Det blir på så sätt deras fel; jag tror dock att det finns ett annat sätt att se på situationen.
Man kan se det som att gåvoekonomins logik gäller, dvs gåva och gengåva är i paritet med varandra. Då blir den tragiska insikten att tjejerna inte tillmäts större värde än några drinkar - och än värre att de inte heller själva tillmäter sig det. Och där kanske den verkliga tragedin ligger.
Statusfrågan, som jag kort nämnde ovan, gör denna specifika gåvoekonomi extra intressant (och avslöjande). Det är nämligen så att i Stureplans gåvoekonomi förlorar man status även om man ger gengåvan, då blir man ett "drinkluder". You're damned if you do and you're damned if you don't. Och här avslöjas också det som gör att fenomenet inte kan viftas bort som skapat av "jävla feminister" (som Katrin Schulman vältaligt uttrycker det i DN-artikeln). Det är givarens (pojkarnas) normativitet som dominerar. Även om det pratas om drinkluder så är det tydligt vilken statusförlust som väger tyngst i gåvosituationen. Och om Karin Schulman, och andra med henne, har köpt det så kan jag bara beklaga å deras sida; då är tragedin verkligen ett faktum.
EDIT: Katrin Sculmans (som hon heter) citat har tagit bort från DNs hemsida, hon protesterar i sin blogg för att hon blivit felciterad. Well, well. Jag tar inte ställning; invändningen får ovan representera en inte helt ovanlig åsikt. Om Katrin tar illa upp så ber jag om ursäkt.
Gåvan kräver en gengåva, och gengåvan ska vara i paritet med den initiala gåvan. Det är den ekonomiska logiken bakom gåvoekonomin. Ingen kan emellertid krävas på en gengåva, det finns inget kontrakt. Men kravet på gengåvan är socialt och informellt starkt, svårt att stå emot. Att misslyckas med att ge en lämplig gengåva bestraffas socialt, t ex i form av sänkt status.
I Mauss analys av gåvor är det intressant att notera att det förefaller vara ett ekonomiskt system av förmodern karaktär; det hör hemma i så kallat primitiva samhällen och förekommer parallellt med byteshandeln. Gåvoekonomi och byteshandel ersätts så småningom av penningekonomi som dominerande transaktionsform (även om de andra formerna lever kvar parallellt och marginellt).
Låt oss extrapolera fallet Stureplan: är det bara en fråga om tid innan det går över i reguljär prostitution? Innan drinkens värde byter hand i form av sedlar? Jag tror inte det. Jag vill knappast betrakta Stureplans gåvoekonomi som en "primitiv" form av prostitution. (Jag tror inte heller att de inblandade vill det.)
Ett sätt att förstå gåvoekonomin här är att att säga att tjejerna erbjuder för stora gengåvor; det är alltså en form av gåvosituation där gengåvans värde löpt amok. På sätt och vis blir detta att påstå att tjejerna inte förstår att gengåvan har ett för högt värde relativt gåvans. (Eller, om de förstår: att de är dåliga förhandlare...) Det blir på så sätt deras fel; jag tror dock att det finns ett annat sätt att se på situationen.
Man kan se det som att gåvoekonomins logik gäller, dvs gåva och gengåva är i paritet med varandra. Då blir den tragiska insikten att tjejerna inte tillmäts större värde än några drinkar - och än värre att de inte heller själva tillmäter sig det. Och där kanske den verkliga tragedin ligger.
Statusfrågan, som jag kort nämnde ovan, gör denna specifika gåvoekonomi extra intressant (och avslöjande). Det är nämligen så att i Stureplans gåvoekonomi förlorar man status även om man ger gengåvan, då blir man ett "drinkluder". You're damned if you do and you're damned if you don't. Och här avslöjas också det som gör att fenomenet inte kan viftas bort som skapat av "jävla feminister" (som Katrin Schulman vältaligt uttrycker det i DN-artikeln). Det är givarens (pojkarnas) normativitet som dominerar. Även om det pratas om drinkluder så är det tydligt vilken statusförlust som väger tyngst i gåvosituationen. Och om Karin Schulman, och andra med henne, har köpt det så kan jag bara beklaga å deras sida; då är tragedin verkligen ett faktum.
EDIT: Katrin Sculmans (som hon heter) citat har tagit bort från DNs hemsida, hon protesterar i sin blogg för att hon blivit felciterad. Well, well. Jag tar inte ställning; invändningen får ovan representera en inte helt ovanlig åsikt. Om Katrin tar illa upp så ber jag om ursäkt.
måndag 6 augusti 2007
Mer om Flodströms "utspel"
Utspelet från Flodström (eller Flodkräftan, som han kallades under sin Linköpingstid) har, inte oväntat, fått negativa reaktioner från olika håll. Sursprise, surprise att sossar är negativa; utnyttjandet av högre utbildning som arbetsmarknadspolitisk åtgärd är en av deras specialgrenar.
Marie Granlund (s), kommenterar med att "Det finns inget som säger att stora enheter ger bättre forskning och utbildning" -- eh, nähä... Nämn ett internationellt välrenommerat litet lärosäte? (Det är det primitiva motargumentet. Ett mer avancerat är att hänvisa till litteraturen om den ekonomiska betydelsen av regionala kluster, vilka ofta skapas när det samlas utbildningsresurser på en plats; Silicon Valley är förstås skolexemplet. Ett annat argument, mer vagt men ack så relevant, är att bemöda sig med att uppfatta skillnaden i atmosfär på större lärosäten kontra mindre. Fler röster, bättre fart på diskussionerna; större resurser = större möjligheter till internationellt utbyte = bättre intellektuell miljö. Etc. En så kallad god cirkel.)
Granlund fortsätter: "I den internationella konkurrensen tycker vi det är viktigt att fler får ta del av högre utbildning. Då är det viktigt att det finns utbildningsplatser runt om i landet". Just det, arbetsmarknads- och regionalpolitik var det. Att någon skulle kunna tänka sig att flytta för att utbilda sig ligger inte i sinnevärlden. "Fler" i första meningen syftar på individer, "fler" i den andra syftar på platser. Inte samma sak, fel argumenterat, sorry.
Symptomatiskt är förstås att de i skottlinjen strävar emot. Anette Skogsjö, Högskolan Dalarna, menar att "[s]om vi resonerar är det aldrig bra att separera grundutbildning och forskning. Det är väl lite elittänkande bakom Flodströms uttalande". Hmm... Elittänkande är poängen. Men elitismen är meritokratisk, ingen kommer att missa chansen till utbildning om de bara levererar studieresultat.
Ett par reella problem finns förstås. Ett av dem är det som Skogsjö nämner: rekrytering av lärare. Men för det första finns det nog tillräckligt många som vill undervisa om man bara visar lite mer pengar. För det andra så måste man också se till den omvända relationen: om man inte kan upprätthålla en tillräckligt kompetent lärarstab bör man inte bedriva undervisning. Det kanske bara är att bita i det sura äpplet och konstatera att vi inte bör överdimensionera undervisningssystemet?
Ett annat problem är förstås hur man ska hantera degraderingen av en massa mindre högskolor. Självklart blir det en knäpp för självförtroendet att inte längre få examinera på högre nivåer (säg, t ex, magister). Men dels kan det nog lösas genom samarbeten, och dels kanske det helt enkelt är en smäll man får ta: priset för en tidigare, felaktig, uppgradering. Det finns ett antal universitet i detta land som enligt min mening knappast förtjänar titeln, även om de ger doktorshattar till statministrar...
Det är bra att det stormar lite i vattenglaset i dessa frågor. Ska bli kul att se när man bemödar sig om att börja se till att få ordning även på gymnasieskolan. Det är där högskolans råmaterial tas fram. SISO-principen gäller även i detta sammanhang...
Till min fasa ser jag att jag börjar argumentera som en moderat eller folkpartist. Men även en blind höna hittar ju som bekant korn...
(Alla citat ovan är hämtade från DN.)
Marie Granlund (s), kommenterar med att "Det finns inget som säger att stora enheter ger bättre forskning och utbildning" -- eh, nähä... Nämn ett internationellt välrenommerat litet lärosäte? (Det är det primitiva motargumentet. Ett mer avancerat är att hänvisa till litteraturen om den ekonomiska betydelsen av regionala kluster, vilka ofta skapas när det samlas utbildningsresurser på en plats; Silicon Valley är förstås skolexemplet. Ett annat argument, mer vagt men ack så relevant, är att bemöda sig med att uppfatta skillnaden i atmosfär på större lärosäten kontra mindre. Fler röster, bättre fart på diskussionerna; större resurser = större möjligheter till internationellt utbyte = bättre intellektuell miljö. Etc. En så kallad god cirkel.)
Granlund fortsätter: "I den internationella konkurrensen tycker vi det är viktigt att fler får ta del av högre utbildning. Då är det viktigt att det finns utbildningsplatser runt om i landet". Just det, arbetsmarknads- och regionalpolitik var det. Att någon skulle kunna tänka sig att flytta för att utbilda sig ligger inte i sinnevärlden. "Fler" i första meningen syftar på individer, "fler" i den andra syftar på platser. Inte samma sak, fel argumenterat, sorry.
Symptomatiskt är förstås att de i skottlinjen strävar emot. Anette Skogsjö, Högskolan Dalarna, menar att "[s]om vi resonerar är det aldrig bra att separera grundutbildning och forskning. Det är väl lite elittänkande bakom Flodströms uttalande". Hmm... Elittänkande är poängen. Men elitismen är meritokratisk, ingen kommer att missa chansen till utbildning om de bara levererar studieresultat.
Ett par reella problem finns förstås. Ett av dem är det som Skogsjö nämner: rekrytering av lärare. Men för det första finns det nog tillräckligt många som vill undervisa om man bara visar lite mer pengar. För det andra så måste man också se till den omvända relationen: om man inte kan upprätthålla en tillräckligt kompetent lärarstab bör man inte bedriva undervisning. Det kanske bara är att bita i det sura äpplet och konstatera att vi inte bör överdimensionera undervisningssystemet?
Ett annat problem är förstås hur man ska hantera degraderingen av en massa mindre högskolor. Självklart blir det en knäpp för självförtroendet att inte längre få examinera på högre nivåer (säg, t ex, magister). Men dels kan det nog lösas genom samarbeten, och dels kanske det helt enkelt är en smäll man får ta: priset för en tidigare, felaktig, uppgradering. Det finns ett antal universitet i detta land som enligt min mening knappast förtjänar titeln, även om de ger doktorshattar till statministrar...
Det är bra att det stormar lite i vattenglaset i dessa frågor. Ska bli kul att se när man bemödar sig om att börja se till att få ordning även på gymnasieskolan. Det är där högskolans råmaterial tas fram. SISO-principen gäller även i detta sammanhang...
Till min fasa ser jag att jag börjar argumentera som en moderat eller folkpartist. Men även en blind höna hittar ju som bekant korn...
(Alla citat ovan är hämtade från DN.)
Armen somnar först?
Här finns det äntligen en pedagogiskt väl genomarbetad (och ganska heteronormativ) instruktion för hur vi alla ska kunna undvika ännu ett av alla dessa irriterande små vardagsproblem: att sängkamraten somnar på ens arm...
söndag 5 augusti 2007
Hazlewood RIP
Rätt tänkt, Flodström!
Nytillträdde universitetskanslern Anders Flodström spelar ut ett ovanligt kort i svensk universitetsdebatt: tanken på ett fåtal riktigt starka universitet stödda av mindre högskolor som står för grundutbildningar (DN, SvD, DN igen). Bra att se ett vettigt argument komma fram i den debatten!
Jag har undervisat vid två universitet och en högskola, och den senare var verkligen inget under av akademisk kompetens: länge var jag en av två med en högre akademisk examen (lic) på min institution, resten bestod av ett antal fil kand som undervisat varandra... plus en konsult och en strutsodlare (ja du läste rätt!). Den akademinska nivån var, milt sagt, tveksam. Detta är troligen ett katastrofexempel -- men det finns liknande institutioner out there, tro mig...
Att satsa på en tydlig struktur, med lokala högskolor (som fortfarande ska ha god kvalitet förstås) som står för de första två-tre åren av akademisk utbildning är helt rätt. Låt huvuddelen av forskningen vara knuten till ett färre antal universitet, som ges rätten att examinera på magisternivå och uppåt. Får vi dessutom en högre grad av akademisk frihet även i undervisningsdesignen (och slipper idiotier såsom trendriktiga näringslivsanpassade utbildningar) så går det verkligen åt rätt håll. Definitivt ett steg från att använda högre utbildning som arbetmarknads- och regoinalpolitisk åtgärd och mot goda forknings- och lärandemiljöer!
Att en fysikprofessor dessutom visar viljan att skjuta till pengar till samhällsvetenskap och, än mer, humaniora visar att det kan komma trevliga förändringar i svenskt universitetsväsende!
Jag har undervisat vid två universitet och en högskola, och den senare var verkligen inget under av akademisk kompetens: länge var jag en av två med en högre akademisk examen (lic) på min institution, resten bestod av ett antal fil kand som undervisat varandra... plus en konsult och en strutsodlare (ja du läste rätt!). Den akademinska nivån var, milt sagt, tveksam. Detta är troligen ett katastrofexempel -- men det finns liknande institutioner out there, tro mig...
Att satsa på en tydlig struktur, med lokala högskolor (som fortfarande ska ha god kvalitet förstås) som står för de första två-tre åren av akademisk utbildning är helt rätt. Låt huvuddelen av forskningen vara knuten till ett färre antal universitet, som ges rätten att examinera på magisternivå och uppåt. Får vi dessutom en högre grad av akademisk frihet även i undervisningsdesignen (och slipper idiotier såsom trendriktiga näringslivsanpassade utbildningar) så går det verkligen åt rätt håll. Definitivt ett steg från att använda högre utbildning som arbetmarknads- och regoinalpolitisk åtgärd och mot goda forknings- och lärandemiljöer!
Att en fysikprofessor dessutom visar viljan att skjuta till pengar till samhällsvetenskap och, än mer, humaniora visar att det kan komma trevliga förändringar i svenskt universitetsväsende!
fredag 3 augusti 2007
Elton John
Sir Elton tycker att man ska stänga av Internet för att det dödar kreativiteten i musiken (E24, DN).
Ärligt talat, stäng av Elton istället och låt oss slippa den specifika formen av kreativitet.
(Sade han, och fortsatte dumsurfa runt för att hitta nya grejer att skriva blogginlägg som ingen läser om...)
Ärligt talat, stäng av Elton istället och låt oss slippa den specifika formen av kreativitet.
(Sade han, och fortsatte dumsurfa runt för att hitta nya grejer att skriva blogginlägg som ingen läser om...)
Arbete åt... alla?
Det är inte alla som ser arbete som den främsta vägen till ett gott liv (DN). Eller?
Rubriken säger att de vägrar arbeta. Men de har en egen odling. Nu är jag ingen trädgårdsentusiast (snarare tvärtom), men det skulle förvåna mig om det inte var så att den krävde en del arbete.
Vad de inte vill göra är att lönearbeta. Det är en viss skillnad. (Och de som inte fattat det anbefalles en läsning av Marx. Eller kanske ännu hellre Gibson-Grahams The end of capitalism (as we knew it).) Jag tycker att det säger en del om ett samhälle när begreppet arbete per automatik exkluderar allt annat än lönearbete.
Icke-proletärer i alla länder, förenen er!
Referens
Rubriken säger att de vägrar arbeta. Men de har en egen odling. Nu är jag ingen trädgårdsentusiast (snarare tvärtom), men det skulle förvåna mig om det inte var så att den krävde en del arbete.
Vad de inte vill göra är att lönearbeta. Det är en viss skillnad. (Och de som inte fattat det anbefalles en läsning av Marx. Eller kanske ännu hellre Gibson-Grahams The end of capitalism (as we knew it).) Jag tycker att det säger en del om ett samhälle när begreppet arbete per automatik exkluderar allt annat än lönearbete.
Icke-proletärer i alla länder, förenen er!
Referens
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
