torsdag 9 augusti 2007

Stureplans gåvoekonomi

Drinkar mot sex. Så ser det tydligen ut kring Stureplan; "natt efter natt efter natt" frestas man citera. En sjuk gåvoekonomi tycks ha utvecklat sig: männen (eller snarare pojkarna) bjuder på en drink eller två, gengåvan är sex. (Vore kanske bättre om tjejerna kunde bjuda tillbaka med ett par drinkar i stället, men jag tvivlar på att det ingår i det gåvoekonomiska systemet på Stureplan.)

Gåvan kräver en gengåva, och gengåvan ska vara i paritet med den initiala gåvan. Det är den ekonomiska logiken bakom gåvoekonomin. Ingen kan emellertid krävas på en gengåva, det finns inget kontrakt. Men kravet på gengåvan är socialt och informellt starkt, svårt att stå emot. Att misslyckas med att ge en lämplig gengåva bestraffas socialt, t ex i form av sänkt status.

I Mauss analys av gåvor är det intressant att notera att det förefaller vara ett ekonomiskt system av förmodern karaktär; det hör hemma i så kallat primitiva samhällen och förekommer parallellt med byteshandeln. Gåvoekonomi och byteshandel ersätts så småningom av penningekonomi som dominerande transaktionsform (även om de andra formerna lever kvar parallellt och marginellt).

Låt oss extrapolera fallet Stureplan: är det bara en fråga om tid innan det går över i reguljär prostitution? Innan drinkens värde byter hand i form av sedlar? Jag tror inte det. Jag vill knappast betrakta Stureplans gåvoekonomi som en "primitiv" form av prostitution. (Jag tror inte heller att de inblandade vill det.)

Ett sätt att förstå gåvoekonomin här är att att säga att tjejerna erbjuder för stora gengåvor; det är alltså en form av gåvosituation där gengåvans värde löpt amok. På sätt och vis blir detta att påstå att tjejerna inte förstår att gengåvan har ett för högt värde relativt gåvans. (Eller, om de förstår: att de är dåliga förhandlare...) Det blir på så sätt deras fel; jag tror dock att det finns ett annat sätt att se på situationen.

Man kan se det som att gåvoekonomins logik gäller, dvs gåva och gengåva är i paritet med varandra. Då blir den tragiska insikten att tjejerna inte tillmäts större värde än några drinkar - och än värre att de inte heller själva tillmäter sig det. Och där kanske den verkliga tragedin ligger.

Statusfrågan, som jag kort nämnde ovan, gör denna specifika gåvoekonomi extra intressant (och avslöjande). Det är nämligen så att i Stureplans gåvoekonomi förlorar man status även om man ger gengåvan, då blir man ett "drinkluder". You're damned if you do and you're damned if you don't. Och här avslöjas också det som gör att fenomenet inte kan viftas bort som skapat av "jävla feminister" (som Katrin Schulman vältaligt uttrycker det i DN-artikeln). Det är givarens (pojkarnas) normativitet som dominerar. Även om det pratas om drinkluder så är det tydligt vilken statusförlust som väger tyngst i gåvosituationen. Och om Karin Schulman, och andra med henne, har köpt det så kan jag bara beklaga å deras sida; då är tragedin verkligen ett faktum.

EDIT: Katrin Sculmans (som hon heter) citat har tagit bort från DNs hemsida, hon protesterar i sin blogg för att hon blivit felciterad. Well, well. Jag tar inte ställning; invändningen får ovan representera en inte helt ovanlig åsikt. Om Katrin tar illa upp så ber jag om ursäkt.

2 kommentarer:

Dan Kärreman sa...

Man kan ju möjligen invända att kvinnans gengåva är för liten, åtminstone om hon själv uppskattar sex. Mannen får sex, kvinnan får sex plus två drinkar. Jag tror dock att det inte är fråga om en gåvoekonomi. Snarare är det frågan om snedvridet uppvaktningssystem som löpt amok.

Johan sa...

En uppvaktning går att tacka nej till. Poängen i artikeln var att tjejerna känner sig förpliktigade till sex för att ge något tillbaka efter drinkarna. Därav gåvoutbytet.