lördag 13 oktober 2007

Tillbaka till samtiden

Läste i SvD om att Kents nya skiva släppts tidigare än 17 oktober; kastade in barnen i bilen och åkte till skivaffären, ställde in den hemlagade maten till förmån för prefab och satsade på maximalt med lyssningstid istället.

Och?

Jo, detta är ju bra. Grymt bra. Som det antyddes i mitt inlägg om Ingenting så är det grymt mycket Depeche Mode över hela soundet. Och eftersom Kent alltid varit Depeche så låter det hela väldigt mycket Kent också. Plus att man kan lukta sig till en massa andra åttitalsreferenser; Lustans lakejer, någon? Lite Indochine i synttrummorna på Ensammast i Sverige? Men eftersom de banden ändå var förlyssnade på Depeche är det nog där man bör söka rötterna.

Efter första genomlyssningen sitter ett par av spåren där, framför allt öppningsspåren Elefanter och Berlin. Den kändes lite som att den tappade farten efter halva sträckan, men redan vid andra genomlyssningen, när jag börjar känna igen låtarna, finns inte tappet kvar. Sömnen är redan en klar favorit. En grej jag verkligen uppskattar är att de här tar det definitiva steget från ett traditionellt popformat (vers, vers, refräng... ni vet...). Det känns mer som om låtens egen dynamik får leda vägen och texterna placeras i första rummet (ibland till den grad att man undrar hur Jocke Berg lyckas få in dem i melodin).

Nån som tror att jag redan är såld? Om jag lägger till att gråsverigemelankolin är tyngre än vanligt så slår väl det in den sista spiken i kistan...

Men detta är en skiva som i alla fall inledningsvis kommer att dela Kents fanskara i två delar. Indikation finns här för den som orkar skumma igenom tjattret. Ska bli intressant att se hur länge det tar innan alla har vunnits över... (Inte för att alla måste gilla skivan, men för att Kent måste ha den näst mest trogna fanskaran av alla nordiska band. Vilka som har den mest trogna? Dessa gossar så klart!)

Slutligen måste jag rekommendera den limiterade utgåvan med 106 utsökta bilder; nästan som att få 106 nya skivomslag att beundra. Värd sina 40 pix; och vem i hela fridens namn har cd-fodral framme längre?!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Att hävda att Lustans Lakejer och Indochine skulle byggt sina låtar på DM är en tveksam uppfattning. Namn som Joy Division, Roxy Music, Bowie, Magazine och ABBA är väl rimligare referenspunkter eftersom de hade sin grund i punken - det här var ju på den tiden Depeche fortfarande inte hittat gitarren.

Johan sa...

Ja fy fan, så går det när man skriver och associerar under the influence...

Mer rätt vore naturligtvis att konstatera att alla de tre banden arbetade med närbesläktade sound (om man nu anser det, men det anser jag) vid samma tid. Samma andas barn, typ.

Whatever; Kents skiva har inte blivit sämre (snarare tvärtom) efter ytterligare en dags intensivkonsumtion (musikversionen: mer än fem lyssningar vid samma tillfälle)...