Vilse - The next generation

Jag tillhör den "förstörda" generation som växte upp med Staffan Westerbergs "Vilse i pannkakan" (först sänt 1975), ett lätt surrealistiskt barnprogram med frihet och förtryck i bakgrunden (eller kanske förgrunden). Jag tillhör också dem som inte anser att detta var något som förstörde en hel generation. Jag älskade programmet, allt från tankesmittan "Jorden är platt som en pannkaka, jiddelididdeliho" till Storpotätens "Putt putt putt". Självklart var man rädd för Storpotäten, men det var ju liksom meningen.

Men när jag denna helg hyrde den på DVD för att utsätta en ny generation för den så var jag skeptisk: skulle det gå hem hos barn som vant sig vid högkvalitativ CG-animering och klipp som aldrig varar längre än en halv sekund?

Men visst gör det det. L och K sitter som förtrollade och dras med i det långsamma lo-tech-tempot. Staffan Westerbergs berättarförmåga går utöver det vanliga, han växlar sömlöst mellan berättarröst och repliker. Och hans enkla handdockor har en uttrycksförmåga som slår mången dyr CG-produkt. Dessutom är det helt enkelt en bra story i botten, kompletterad med ett persongalleri där ingen, vare sig Storpotäten, Gammelkajsa, Trashanken eller Galileo Galilei (skelettdagisfrökan) tillåts bli platt eller banal.

Jag frågar L och K vad de tyckte om det; "bra" är svaret. Vad var det då som var bra?

L: Bra berättelse och snygga figurer. Ljudet när de gick och så.

K: Samma sak tycker jag. Och att de hade käcka namn och att man fick upptäcka saker själv.

L: Det tycker jag också. Det var många saker som var bra.

Jag: Vad menar ni med att man fick upptäcka saker själv?

K: Typ hur de blev styrda och så.


Om generationer ska "förstöras" så är det så här det ska ske. Go Staffan!

(SvD rapporterar)