Klimatet och direktörsvolvon

DN har i en serie i sex delar (1, 2, 3, 4, 5, 6) diskuterat "klimathotet". Varje del illustrerar vad som riskerar inträffa vid en höjning av jordens medeltemperatur på 1, 2, 3, 4, 5 respektive 6 grader. Det är ingen uppmuntrande läsning, och vad jag förstår har DN varit förhållandevis måttliga i sin tolkning. Att vi kommer vara tvingade att lära oss att klimatbehärska oss -- särskilt den rika västvärlden, som måste visa att det går -- torde stå utom rimligt tvivel.

Samtidigt lanserar Volvo en "direktörsracer", en lyxbil med V8 som drar 1,1 l/mil på landsväg och 1,5 l/mil i stadskörning. Nu kan man väl förvisso hävda att det inte är så många som har råd med en sån bil, att de som har det kan friköpa sitt samvete med utsläppsrätter och att Volvo "måste" ha en sån bil för att kunna konkurrera (där det sista argumentet bara är korkat). Men hur fan kan man hävda att man tar sitt ansvar om man kränger denna bil? Och det hela gäller förstås inte bara Volvo, det gäller stora delar av industrin. Vackra ord om "sustainability" är lätta att fälla (typ här), och de dövar kanske samvetet en smula, men det hjälper inte om man samtidigt balanserar ut det med direktörsracers. Idioti.

PS dagen efter:

(kd) presenterar idag ett förslag på förändringar i transportpolitiken. Problemet är att det är alltför mjäkigt. Skatter som styrmedel innebär alltid att de som har pengar kan friköpa sig; om de som har råd väljer att lägga en (relativt sett) större andel av sin totala konsumtion på resor minskar inte utsläppen. Rejälare insatser krävs. Kanske kan vi i Sverige bli en föregångare, visa att det även i ett land med långa transporter går att åstadkomma en vettig lösning, istället för att mesa runt med övriga Europa i EU:s vanliga, alltför utspädda, lattelösningar.

Bättre: förbjud privatbilism i städer, inför motbok på bensin, bygg ut snabbtåg och förbjud intrakontinentalt flyg, beskatta det kvarvarande flyget upp till öronen. Som en början. Direktörsvolvon är förstås bara en piss i Mississippi, men den kan gott få stå som symbol för den kompletta idioti som håller på att leda oss till ett väldigt varmt ställe. Så att säga.