Frodo franchise

Satt precis och funderade på vilken min nästa bok att läsa skulle bli. Saken avgjord...

Biobil

Har du bytt till en E85-driven bil för att minska din miljöpåverkan, för att lätta på ditt koldioxodsamvete? Tänk igen. Etanol kostar i nuläget så mycket fossila bränslen att framställa så att vinsten är noll. Dessutom kräver en storskalig etanoldrift löjligt stora odlingsarealer. Plus att arbetsförhållandena ofta är katastrofala.

Lösningen? Jag håller på att testa just nu, men det är klart, cykeln är inte ett kul alternativ alla dagar en svensk ruskhöst...

ATM vs FB

Allan T Malm, högdjur #1 på Ekonomihögskolan i Lund, menar att Facebook och liknande fenomen är lysande tillfällen för marknadsföring (Sydsvenskan):

"...rätt hanterat [...] erbjuder Facebook och andra liknande gigantiska mötesplatser på nätet, fantastiska affärsmöjligheter."

Det viktiga är bara att man går rätt tillväga, så att man inte skrämmer bort "svärmen" (dvs användarna, trevlig metafor). Mmm, visst. Men jag kan tänka mig ett alternativ till: Ge fan i det! Kan det inte få finnas nån lite oas där vi kan slippa visuell nedsmutsning pga reklam? Nu vet jag att Facebook är en kommersiell site, men det behöver ju inte innebära att man måste gilla just den aspekten.

Respekt till den/de som skapar det fria alternativet, reklamfritt. (Om det går? Klart som f-n det går, underskatta inte hackercommunityn. Troligen finns det redan utan att jag vet om det.)

B-människa

Jag är en B-människa. Många som träffat mig håller förstås med om detta bara för att jävlas, men det finns belägg: Jag sover gärna länge, är effektiv på eftermiddagar och kvällar, etc. Nu finns det äntligen en plats i tillvaron för såna som jag: B-samfundet. Det låter lite fånigt, men ärligt talat: Vore det inte ganska najs att kunna sova till 8 varje morgon...?

SvD

Facebook igen

Drog en parallell mellan Facebooks värdering och "den nya ekonomin" häromdagen; nu visar det sig att Facebook värderas till ca 97 miljarder kronor (DN, E24). Helt sanslösa summor, naturligtvis, inte minst för ett företag för vilket man haft synpunkter på intjäningsförmågan... Vem var det som sade det: Av historien lär vi oss att vi inget lär av historien...?

Det finns dessutom skäl till att fundera ett varv extra på vad man lägger ut... Något att skriva om i Surveillance and society kanske?

Stackars Rice

Condoleezza Rice, för en tid sedan potentiell presidentkandidat -- och som svart och kvinna en närmast sensationell sådan -- sitter nu med irakkatastrofen i knät och är på detta sätt i kylan. Nu har hon dessutom en skjutglad privatarmé i knät. It's all downhill from here, är jag rädd.

När man kollar in bakgrunden till Blackwater International är det inte bara namnet på företaget som får en att associera till dystopiska framtidsvisioner à la Bladerunner. Hela affärsidén och företagets expansion in på nya -- och bara att använda detta ord känns i sammanhanget SÅ fel -- affärssegment målar upp en bild av hur privata "säkerhetsföretag" tar över allt större delar av offentlig verksamhet. Legoarméer har alltid funnits, men det är ingen ursäkt: Det blir inte ett trevligare samhällsfenomen bara för att vi sett det förut...

100 på riktigt!

Hurra! Tjohoo! POFF!!!

Det var visst ett par draft med när jag nyss tjoade till över mina 100 inlägg, men här är det då till slut, inlägg nummer 100!

Det är intressant att se vad som händer med en liten anspråkslös, pretentiös och alldeles egen blogg när man skriver saker. Jag har kopplat Google Analytics till den och kan sålunda se statistik. I särklass flest har kollat på mina inlägg om Leif GW Persson och om Magdalena Ribbing. Det sistnämnda klar vinnare med en bit över 1200 besökare, och det satte ju också lite spår i form av kommentarer med allt från missuppfattningar till konstateranden om vilken värdelös blogg detta är. Och det må väl vara hänt; vad vi kan konstatera är väl att personrelaterade inlägg leder till reaktioner... Särskilt mitt helt meningslösa surande över Ribbing (som jag fortarande hyser föga sympati för (jag bjuder på den, alla ni som egentligen inte läser såna här meningslösa bloggar och tycker jag bör lägga ner; skriv gärna en hälsning i kommentarerna så att jag vet att ni fortfarande läser ;-))...

Men, men: I fäders spår för framtids segrar. Nu hoppas vi på att ComHem och Eurosport kommer överens så att jag kan kommentera lite om cykelsportens drogberoende igen, att jag kommer ihåg att köpa King Lines så att jag kan skriva min första klätterfilmsrecension, att det blossar upp fler roliga debatter om forskning och högre utbildning, att Pachanga får sitt genombrott på Smålands på fredag, och... ja... you name it. Om det så bara är jag som läser det så är det i alla fall kul att skriva!

POFF!!!

Torsk på Östersjön

Det har bestämts om nya fiskekvoter för torsk i Östersjön, och alla är förstås glada att det minskar med i runda slängar 30 %. Bara ett problem: Det var ett totalstopp som krävdes! Hallå!

Att det ska vara så svårt att pytsa upp några miljoner i inkomstbortfall för fiskarna för att ge torskbeståndet tid att återhämta sig. När ska folk (läs politiker) inse att vi nån gång måste betala priset för överdriven beskattning av naturens resurser?

Viljan att veta

Kön är intressant. Ibland vill man ju göra skillnad på kön och genus, med innebörden att det senare skulle vara socialt konstruerat medan det tidigare biologiskt. Och det kan ju verka vettigt. Men ibland, när saker ställs på sin spets, framträder ett annat mönster: Även det biologiska, materian, köttet, könet, är konstruerat och insnärjt i en väv av betydelser. Se bara hur lille "Wilmers" (the name has been changed in order to protect the innocent) föräldrar svävade i oklarhet tills Vetenskapen kunde skingra dimridåerna och medelst skalpell och hormoner rätta till natures avvikelse från den dominerande sociala ordningen...

Foucaults Herculine Barbin: Being the Recently Discovered Memoirs of a Nineteenth-Century French Hermaphrodite är annars mästerverket på området.

100!

Hade tänkt mig lite smällande med champagnekorkarna till 100-inläggsjubileet, med lite reflektioner kring bloggandet som aktivitet, men det får anstå. Nu måste jag nämligen skriva inlägg nr 101!

In your face(book)

Facebook är vi ju alla på, en fantastisk tidsslukare. Plötsligt vet jag vad Helena och Masse pysslar med, fastän det var tusen år sedan vi sågs. Jag ser att D har en mobilkamera som han inte borde använda sent på fredagkvällar. Och jag uppdateras hela tiden på ändrade statusar, nya quizzar etc. (Missade en fråga i StarWars-quizzen, pinigt.)

Fast tydligen har sajten problem med att gå med ordentlig vinst (varför nu det nödvändigtvis ska behöva vara ett problem, de tycks ju få ihop till brödfödan...). E24 rapporterar:

"I september 2006 ska Yahoo ha erbjudit 7 miljarder kronor för sajten och en månad senare ryktas Google ha lagt ett bud på närmare 15 miljarder i ett försök att övertrumfa sökkonkurrentens bud. Zuckerberg [grundaren] tackade nej till båda och hänvisade till att 56 miljarder hade varit närmare sajtens värde."

Någon som känner igen kråksången? boo.com? Miljardtals pengar för ett företag som har svårt att leverera vinst?

Nu kommer förstås nån smartass och påpekar att det är lite annorlunda den här gången, det rör sig om en helt annan affärsmodell. Visst -- det kanske rent av är en ny ekonomi...?

Chokladjesus

En av mina favoritlåtar med Tom Waits heter "Chocolate Jesus". Men det finns en riktig chokladjesus också. Och vad kan vi vänta oss? Jo, att kristenheten får bekänna färg. Det har ju varit ett himla liv efter Muhammedteckningar och -rondellhundar, både från religiöst (hädelse) och sekulärt (yttrandefrihet) håll. Men bara som ett litet bevis för att det är religion, och inte bara islam, som är ett opium för folket så får chokladjesus (nästan) samma effekt: konstutställningar får stänga igen och de religiösa går upp i varv.

Det enda positiva är väl, som sagt, att de visar sig vara lika goda kålsupare allihop: Inskränka andras yttrandefrihet i religionens namn, vare sig det rör Jesus eller Muhammed.

Kanske skulle man tillverka en chokladkrishna eller dito buddha och ställa upp i en rondell...? Så kan vi rent empiriskt testa toleransen hos religionerna...

Drick bensin

Vi är ett bensinkonsumerande land. Och med all respekt för att vi också är ett glesbygdsland: Bilismen måste tämjas. Detta är inte oproblematiskt, eftersom en radda maskulina heroiska ideal plöjts ner i bilens materia och blivit en del av mångas identitet (mäns och kvinnors, även om jag tror att motordyrkan är mer frekvent hos de förra). Jag tror att detta är en trög men central punkt i bilistsamhället att bearbeta. Bilen har blivit en självklar del av våra liv, men det gick på kort tid (historiskt sett) och borde gå att arbeta bort, med lite politisk vilja.

Att Volvo och Saab är skurkar (ur ett svenskt perspektiv) ser jag som oproblematiskt; antingen skärper de sig eller så åker de ut. No loss, om vi bara låter dem bära kostnaden även för externa effekter fullt ut... Förhoppningsvis kommer det skatteregler som straffar fossila bränslen ordentligt snart. Det är klart att detta kommer slå hårt mot de som bor i glesbygden, och här måste nog nån gnugga geniknölarna ordentligt för att hitta bra lösningar. Men samtidigt måste vi göra det ytterst oattraktivt att utnyttja individuella motoriserade transportmedel när det finns kollektiva eller icke-motoriserade att tillgå.

För egen del har jag och familjen (2 barn) ambitionen att övergå till en bilfri tillvaro. Det finns en Opel Vectra Kombi -06 till salu. Nån som vill köpa...?

Cell #3

Darling, come to me...

Vår bästa tid...

Tur att man inte är yngre, då hade man väl låtit som dessa tjejer, eller som dessa... Kentmania. Själv har jag haft en (nästan) lika desperat "relation" till Thåström. Eller haft och haft, när han signerade plattor i Lund för nåt år sen stod jag och hade darrningar och hjärtklappning i kön. Kanske blir rockhjältarna det enda att klamra sig fast vid i en sekulariserad värld utan riktiga hjältar.



Avseende Tillbaka till samtiden så har jag nu försökt att lyssna på annat i ett par dar, men det går inte riktigt. Trots konkurrensen från Winnerbäck och Radiohead (både Daugava och In rainbows är riktigt bra plattor) så kan jag inte riktigt bli mätt på Samtiden... Ett bra betyg, förmodar jag. Andra betyg: DN, Sydsvenskan (WTF!), SvD, Expressen... Skrev jag inte att publiken skulle delas...?

Tillbaka till samtiden

Läste i SvD om att Kents nya skiva släppts tidigare än 17 oktober; kastade in barnen i bilen och åkte till skivaffären, ställde in den hemlagade maten till förmån för prefab och satsade på maximalt med lyssningstid istället.

Och?

Jo, detta är ju bra. Grymt bra. Som det antyddes i mitt inlägg om Ingenting så är det grymt mycket Depeche Mode över hela soundet. Och eftersom Kent alltid varit Depeche så låter det hela väldigt mycket Kent också. Plus att man kan lukta sig till en massa andra åttitalsreferenser; Lustans lakejer, någon? Lite Indochine i synttrummorna på Ensammast i Sverige? Men eftersom de banden ändå var förlyssnade på Depeche är det nog där man bör söka rötterna.

Efter första genomlyssningen sitter ett par av spåren där, framför allt öppningsspåren Elefanter och Berlin. Den kändes lite som att den tappade farten efter halva sträckan, men redan vid andra genomlyssningen, när jag börjar känna igen låtarna, finns inte tappet kvar. Sömnen är redan en klar favorit. En grej jag verkligen uppskattar är att de här tar det definitiva steget från ett traditionellt popformat (vers, vers, refräng... ni vet...). Det känns mer som om låtens egen dynamik får leda vägen och texterna placeras i första rummet (ibland till den grad att man undrar hur Jocke Berg lyckas få in dem i melodin).

Nån som tror att jag redan är såld? Om jag lägger till att gråsverigemelankolin är tyngre än vanligt så slår väl det in den sista spiken i kistan...

Men detta är en skiva som i alla fall inledningsvis kommer att dela Kents fanskara i två delar. Indikation finns här för den som orkar skumma igenom tjattret. Ska bli intressant att se hur länge det tar innan alla har vunnits över... (Inte för att alla måste gilla skivan, men för att Kent måste ha den näst mest trogna fanskaran av alla nordiska band. Vilka som har den mest trogna? Dessa gossar så klart!)

Slutligen måste jag rekommendera den limiterade utgåvan med 106 utsökta bilder; nästan som att få 106 nya skivomslag att beundra. Värd sina 40 pix; och vem i hela fridens namn har cd-fodral framme längre?!

Bye bye byte

1 TB hårddisk packade ihop idag. Kul.

iPood!

Den ultimata julklappen till frilufts-/Apple-entusiasten?

In rainbows

Som utlovat: Jag hängde på downloadknappen och fick hem skivan någon minut efter nio i morse. Det är en grymt bra skiva och, som sagt, ett intressant koncept med samvetsbetalning. Jag erkänner: £1 plus 45 p i adminavgift betalade jag. Jämförde förut konceptet med freeware; man kanske snarare ska jämföra med shareware. Det finns emellertid faktiskt en viktig skillnad: När det gäller shareware så får man oftast testa programmet ett tag innan man avkrävs betalning, alternativt så får man köra med begränsad funktionalitet tills man betalar. Radiohead kunde ha vänt på steken de också, genom att erbjuda en att ladda ner mot att man tar emot ett mail efter en vecka med betalningsförfrågan, och då betalar man vad man tycker den är värd. Så slipper man köpa sin kickin' squealin' Gucci little piggy i säcken. Den är helt klart värd mer än £1...

Ska bli intressant att läsa recensionerna och reaktionerna på Radioheads val av distributionsform:
DN
Expressen
Dan, sort of

Betyg

Betyg är knepigt. Jag är själv i betygsättarbranschen och tycker att det förvisso ofta är lätt att sätta betyg, dvs värdera studenters prestationer. Ofta handlar det om att utveckla vettiga bedömningsgrunder. Jag inbillar mig att det är svårare i grundskolan än på universitetet, när relationen mellan lärare och studenter är mer personlig; det blir svårare att skilja ut det personliga från det professionella, bedömningsgrunderna blir mer grumliga (om det inte bara ska handla om resultat på prov, vilket i och för sig är ett alternativ om amn utvecklar proven lite). Jag kan tänka mig att den nya betygsutredningen sätter fart på debatten igen, inte minst om betygens vara eller icke vara. Jag har själv varit motståndare till betyg, men känner mig numera ganska övertygad om att det finns en poäng med att faktiskt fixera prestationer i siffror. Eller bokstäver, det är faktiskt samma sak, att påstå annat är rent nys. Man hamnar ju i alla fall i översättningar till siffror när man ska räkna ut medel...

Men en knepighet är att det uppenbarligen, och självklart, är så att rent målrelaterade betyg inte finns. Det kommer alltid in ett relativt element. Inte minst i Lund visar detta sig, här är gymnasiebetygen i snitt är oproportionerligt höga om man jämför med hur eleverna presterar på högskoleprov. (Sydsvenskan har diskuterat detta.)

Oavsett hur betygsystemet nu kommer att designas hoppas jag på att man ser till att behålla och utveckla det enda realistiska alternativet: högskoleprovet. Helst skulle jag vilja se att det fanns flera högskoleprov som riktar sig mot olika sektorer, t.ex. med utvecklad mattedel för de som söker till tekniska eller naturvetenskapliga utbildningar och en utökad texttolkningsdel för humanister och samhällsvetare in spe. Det skulle ge de som hamnar i ofördelaktiga betygsmiljöer en bättre chans att presentera sig i betygshänseende.

Fullständig rättvisa kan förstås aldrig skipas, men då ökar man i alla fall chanserna för de som har otur genom att ge ännu en uttryckform. Kanske är jag lite biased här: Jag inte kommit in på högskolan utan högskoleprovet...

Not so easy listening

Det finns en slags musik som egentligen är grymt bra men som inte går att lyssna till; Anna Järvinens debutplatta Jag fick feeling tillhör den kategorin. Hon sjunger fantastiskt, det är schysst arrangerat och det är vackra melodier. Men det kräver att man verkligen lyssnar. Mitt problem är att jag hinner tröttna innan två låtar gått. Så det blir liksom inte lyssnat; har man den som bakgrundsmusik så försvinner den helt. Jag vet inte vad det är hos just Järvinen som gör att fenomenet uppstår. Andra artister, från Sophie Zelmani till Red House Painters via Sigur Rós, klarar av att hålla mig alert.

Synd, egentligen är det en riktigt bra skiva...

Ribbing utan klass

Magdalena Ribbing, för vilken jag för övrigt alltid hyst föga sympati, ger sig in i klassdebatten. Min sympatiindikator gick inte i taket direkt.

A history of sex

Utställningen med ovanstående namn, på Kulturen i Lund, vandaliserades idag (SvD, Sydsvenskan, DN). Jag var på väg att gå och se den igår, men knuffade fram det till nästa vecka. Shouldn't have done that... tack och lov rör det sig om foton, så förhoppningsvis går det att återställa.

Men visst är det kulturskymning att folk inte ska kunna stå ut med lite kukar på bild.

Det enda positiva är väl att konstnären uppnått nåt med det hela; hellre denna reaktion än ingen reaktion alls.

Unser Täglich Brot

Vårt dagliga bröd giv oss idag
Och förlåt oss våra synder...

Den österrikiska filmen Unser Täglich Brot anbefalles. Efter den kan man bara be om syndernas förlåtelse. Hur det går till på slakterier kan vi ju alla räkna ut: blod, inälvor, död och ångest. Men uttrycket i kons ansikte när hon får panik inför elchocken ger en ny dimension till det hela; kycklingarna som kastas ut i backar från ett löpande band och pressas ihop på transportvagnen; laxdammsugaren; besprutningen av paprikan och de oändliga fälten med växthus. Men värst av allt är den tomma blicken hos de som arbetar; om alienationen behövde ansikten så finns de här.

Det här är en viktig film. Jag hoppas verkligen att hela gänget bakom filmen fått sina pengar för jag tänker definitivt bidra till filmens tillgänglighet. Se den, tänk till. Inte ens veganerna är fria från skuld, så förlåt även dem deras synder, ty även de skyldiga äro...

Daugava

Jag har ett kluvet förhållande till Lars Winnerbäck. Å ena sidan är det en av de där artisterna man följt länge: Jag hörde honom som trubadur i Linköping innan han gett ut ens en demo. Hans texter har ibland en förmåga att träffa rakt i solar plexus; vi är väl lika gamla och har växt upp i samma typ av mellanmjölksmiljöer:

Och nyponbuskar, nyponbuskar
Hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag den jag är nu

Samtidigt har han uppenbarligen ett Dylan/Springsteenkomplex som gör att han hamnar i farligt förutsägbara melodier och arrangemang; inte minst live luktar det andraklasspringsteen lång väg. Den musikaliska variationen kunde varit större.

De senaste skivorna har defintivt haft sina höjdpunkter: Över gränsen, Lång väg hem, Hon kommer från främmande vidder, Dom tomma stegen, Mareld -- och inte minst Söndermarken. Daugava, hans senaste, kändes först som en snedträff. Valet att blanda in irländsk folkmusik känns väl sådär fräscht (obs understatement). Men sett till låtarna och till texternas styrka så är det inte alls en dum platta. Farväl Jupiter, Om du lämnade mig nu, Gå på vatten och Jag har väntat på ett regn är riktigt bra grejer. Ibland känns det nästan som på Flamman... a long time ago som en del av de tre musketörerna...

DVB

För er som liksom jag hoppas på att det trots ett kolsvart läge kommer ordna sig till det bättre för Burmas folk: spana in DVB.

PS kl 8.43 på morgonen: Mörkt var ordet.

Rika barn leka bäst

Radiohead utmanar... ja, vadå?, med sitt nya skivsläpp (DN). Sina plånböcker? Våra samveten? Hm. Jag lär i alla fall hänga på downloadknappen.

Härom veckan rapporterades det att den legala nedladdningen förlorar mark jämfört med den illegala. Och det är kanske inte så konstigt: Illegal nedladdning av musik ger en bättre produkt (ingen DRM och man kan se till att ladda ner musiken i vettiga rippningar) till lägre pris (noll). I parallellfallet filmer är det till och med så att man kan få en bättre produkt: inga störande reklamtrailers man måste hoppa förbi och ingen fånig "Piracy is a crime"-jingel -- som man däremot får om man lagligen hyr eller köper filmen. Då blir man upplyst om brottshandlingen och implicit anklagad för att vara pirat. (Däremot är många filmer uselt rippade, i uselt format, ett gott skäl att hyra imho. Att köpa fysiska cd-skivor är också en annan sak, där får man en bättre produkt i form av vettigt ljud.)

Om man jämför med fenomenet freeware (när det gäller programvara) så kanske det är Radioheads melodi som gäller framöver: Betala enligt samvetet för det du gillar tillräckligt mycket. Sedan får artisterna snällt ge sig ut på turné om de vill tjäna mer. Jag är inte helt säker på att detta vore en förlust för musiken som konstform.