Utbildningsmaskineriet

På SvD Brännpunkt idag uttalar sig ordföranden i Sveriges förenade studentkårer, Elin Rosenberg, om vikten av samverkan mellan universiteten och Näringslivet. Det senare stavas i artikeln implicit med versal i början. Idén tycks vara att mer samverkan med omvärlden ledar till att studenter snabbare och enklare får jobb.

Jag har tre synpunkter på detta. Den ena är att Rosenberg tycks ha missförstått idén med ett universitet. Idén är inte att producera kvastskaft (som Blå tåget en gång träffsäkert uttryckte det). Idén är att bilda. Eller, jag kanske bör nyansera mig här: bör vara att bidra till bildning. Jag är rädd att den högre utbildningen i Sverige idag redan gått för långt åt det håll som Rosenberg efterlyser. Jag slipper emellertid att utveckla ämnet, se istället Jakob Heidbrinks inlägg i saken. (Se även mitt inlägg om Kvastskaft och kunskapsproletariat, där jag argumenterade mot Juseks vd i samma fråga.)

Den andra är att hon har helt fel i att "Principen om att man lär sig bäst då man får prova sina teoretiska kunskaper i praktiken är självklar för många". Eller, snarare, det sammanhang hon sätter in detta i blir helt fel. Att prova att arbeta med teorier och lära sig analysera, tolka, abstrahera, etc är förstås central, men frågan är om man gör det bäst genom att snubbla ut på ett företag eller en förvaltning och göra detta, eller om man bättre lär sig den genom att de facto arbeta med just teorierna, kanske ihop med de som behärskar dem. Typ, lärarna. Att privilegiera uttrillande på företag innebär, inser de av oss som har som jobb att studera hur "de där ute" agerar, snarare att inte använda alltför avancerade teorier och modeller. Det handlar snarare om quick and dirty och att hålla deadlines. Sorry, men reducerar man vetenskapens roll till att tillhandahålla snabba lösningar bör man nog gå om sin kurs i elementär vetenskapsteori.

Den tredje har med löften och ansvar att göra. Det är att ställa orimliga krav på universiteten att de ska kunna ge löften om framtida arbete (på en volatil arbetsmarknad) bara för att man läser vissa program. Detta ansvar måste åligga studenten. Det kan kanske kännas som ett hårt synsätt för den som curlats fram genom livet av välmenande föräldrar och lärare, men en vacker dag måste man själv ta ansvar för sin framtid. Att lämna ifrån sig detta val är också att avhända sig ett existentiellt ansvar. Eller, med Douglas Adams termer: det är att göra sina (miss-)lyckanden till NAP, Någon Annans Problem. Att ta steget från universitetet till en arbetsmarknad, och att marknadsföra sig själv där, måste vara studentens ansvar. Universitetets jobb är (och här återkommer punkt ett ovan) inte att underlätta denna övergång, utan att ge bildning. Universitet är inte, och får inte bli, en arbetsmarknadsåtgärd.

Nej, Rosenberg, tillbaks till ritbordet.

Kung Håkan

Allt är försent, försent för vin, försent för kärlek ren som snö
Inatt finns ingen väg tillbaks
Ingen alls

Försent för edelweiss
Ingen alls



(Jag ville skriva nånting men det behövs inte.)

Take two of these...

...and call me in the morning.

Det gamla läkarskämtet blir allt allvarligare, och med egenvårdsmediciner utan recept behöver vi inte ens ringa dagen efter.

Försäljningen av allergimediciner ökar starkt (DN) och ingen tycks veta varför. Fler och fler känner behov av dem, uppenbarligen. För att vi blivit mer allergiska? I så fall varför? Eller för att vi blivit mer medvetna om att snuvan egentligen är en allergi? Eller för att vi blivit itutade av reklam och av apotekspersonal att det är onormalt att vara lite snuvig på våren och börjat ta mer och mer mediciner? Och sedan vant kroppen av med sitt naturliga försvar?

Jag vet inte; hoppas att någon gör det. Det vore kul att veta.

Särskilt om nu apoteken ska privatiseras. Vem ska då stå och säga att "nej den medicinen bör du inte ta, den kanske hjälper men din lilla snuva kanske du kan stå ut med istället för att proppa kroppen full med antihistaminer"? (Inte för att någon gör det idag, men chansen för en utveckling mot en mer restriktiv hållning lär ju inte direkt öka...)

Någonstans inbillar jag mig att människan för sisådär 50 år sedan faktiskt överlevde trots frånvaron av Cetirizin, Loratadin och allt vad det heter. Men idag är lidandet satt på undantag, ingen förkylning är för liten, ingen muskelsträckning för minimal, ingen bakfylla för ynklig för att den inte ska dämpas med Alvedon, Zon eller Treo. Själva sjukdomen har blivit en sjukdom, det finns inga fördelar med att låta kroppen ta hand om sina problem, hjälp finns snabbt att få. Vi lever i ett medikaliserat samhälle där läkemedelsbolagen ger oss vägen till frälsning.

Till vilken nytta kan man undra? Den heliga Produktiviteten är en starkt misstänkt. Glöm huttriga hemmadagar under en pläd med en kopp örtté framför repriser av Det lilla huset på prärien; företaget sponsrar glatt med senaste influensavaccinet.

Och en allt större del av den ekonomiska kakan knaprar läkemedelsindustrin i sig, i friskhetens namn. Pengar som man kanske kunde fundera på om de gjorde mer nytta någon annanstans. Eller så går de förstås rakt in i produktutvecklingsprocessen så att vi kan få mer friskhet för pengarna.

Nej, nu ska jag nog iväg och köpa allergimedicin. Pollen är på väg!