Post panoptikon

Möjligheterna att övervaka oss ökar ständigt. Kamerorna blir fler, våra spår på nätet och i teletrafiken loggas minutiöst, varje transaktion vi gör med våra betalkort analyseras.

Ibland jämförs situationen med Jeremy Benthams Panoptikon, ett fängelsesystem för total övervakning (kankse för samtiden främst känt genom Foucaults användning av det som fixeringsbild i Övervakning och straff). Men jag är inte säker på att den metaforen riktigt fångar det samhälle vi är på väg in i.

Idag får vi veta att våra idrottsstjärnor är för ökad övervakning av sig själva och sina kollegor, kanske genom att man opererar in ett chip under huden som man kan spåra via GPS. Detta för att möjliggöra ökade dopingkontroller. Den ständig övervakningen är inte något som tvingas på den eller som finns där vare sig de vill eller inte: de efterfrågar den.

Samma sak är det med övervakningskameror: Vi vill ha dem, eftersom de gör att våra vägar, parker, torg, gränder och källare känns säkrare. "Om jag inte har något att dölja har jag inget att förlora", typ. Men i långa loppet har vi nog det.

Vi måste arbeta fram en ny metafor för att förstå detta möjliga samhälle. Det har teknologin från 1984 multiplicerat med ideologin från Du sköna nya värld; frågan är vad produkten blir.