Friare universitet?

Lars Leijonborg vill förstås visa att han inte bara sitter och sover på jobbet. Nu har han på traditionellt svenskt politikermanér visat handlingskraft genom att dra igång en utredning (DN Debatt). Regeringen ska ge universiteten större frihet, och det är ju lovvärt. Det återstår bara att se vad det betyder. Vad man kan läsa in mellan raderna i Leijonborgs inlägg så handlar det dels om förändrade ägandeformer, önskemål om minskad byråkrati, intern organisation och ekonomiska förutsättningar. Det senare lär väl i realiteten betyda en uppluckring av idén om avgiftsfri högre utbildning. Det ska bli intressant att se vad utredaren/-arna kommer fram till, och vilket priset som ska betalas blir.

Normalt sett brukar jag inte gilla det Alliansen pysslar med, men i detta avseende tror jag att de kan vara på rätt spår. Men vi står möjligen inför en maktförskjutning, från den akademiska professionen till "kunden", dvs studenterna eller kanske (värre) företagen. Såsom fallet är idag ser de som studerar det gärna situationen som att de är kunder. Det är emellertid inte fallet. De är produkter. De betalar inte för den tjänst som tillhandahålls, utan det är staten som lägger beställningar och fördelar pengar. Universiteten levererar ett antal examina. Detta förhållande kan komma att ändras på så sätt att man får betala för sin utbildning. Å ena sidan är det säkert trevligt för studenterna att förvandlas från produkter till kunder. Å andra sidan ska det bli intressant att se hur det påverkar både pedagogik och innehåll; jag fascineras av att studenter (och då även jag, på den tiden jag var student) tror sig veta vad de bör lära sig. För min egen del visade det sig att det som jag inte trodde mig behöva (vetenskapsteori, socialpsykologi, m m) var det som var intressant och som gav mig en idé om vad jag ville syssla med.

Vad händer med möjligheten att föra in mer komplexa och (till en början) perifera frågeställningar i undervisningen, saker som är svåra att hävda att de har en omedelbar nytta? Det här är aspekter jag tror är en fördel om man kan låta dem styras av professionella, snarare än kundorienterade, perspektiv. Jag är för min del övertygad om att många av de kunskaper som universitetet ger som man har nytta av på lång sikt handlar om sådant som sätt att resonera, perspektivera, analysera och argumentera -- och det är saker som ligger bortom omedelbar nytta och "skills training". (Jag pratar alltså inte om att lära ut enkla retoriska knep här...) "Skills", däremot, kan rent av med fördel läras ut av företagen, som gott kan bära sin del av utvecklingskostnaden för personalen.

Så frågan blir alltså vad "friare" innebär i Leijonborgs vision. "Friare = mindre politikerinblandning" ser jag positivt på, men "friare = kundorientering och ekonomiskt beroende av kunden" ser jag mer negativt på.