Demonstrationer mot djursex. Jaha. Men mord är tydligen ok.
Dags att ändra i brottsbalken också?
lördag 4 oktober 2008
tisdag 30 september 2008
Vete till vem?
SvD rapporterar idag om en studie som indikerar att vetet alltmer utarmas näringsmässigt, det verkar ffa gälla diverse mineraler. Nivåerna är lägre än vad som är rekommenderat för djurfoder; det går dock alldeles utmärkt att servera det till människor. Skälet? Det högeffektiva, kemikaliebaserade jordbruket.
Nu ser man ganska snabbt vartåt det hela kommer barka. Man kommer förstås att arbeta för att ta fram lösningar som tillåter ett fortsatt ökat uttag ur marken utan utarmning av vetet (eller vilka fler grödor som kan tänkas vara drabbade).
Men en poäng i rapporten var att det var värdena för djurfoder som underskrids. Vetet går alltså delvis till djurfoder.
Köttkonsumtionen har i Sverige ökat med strax över 25 % de senaste trettio åren (Jordbruksverket, sammanfattning av rapport). Och även om vi i Sverige (plus Finland) ligger lågt gällande köttkonsumtion i ett europeiskt perspektiv så kanske man bör ställa sig frågan om det verkligen är klyftigt att låta åkermarker utarmas för att föda upp djur. Jag fick en gång lära mig att vi har en 90-procentig förlust av energi för varje steg uppåt i näringskedjan. Om vi vill ha ut ett kilo ko så kostar det tio kilo vete. Nu är det förstås en approximation och det finns säkert bättre sådana. Men om vi kikar på siffrorna så innebär det att trycket på åkermarken ökar dramatiskt med en ökad köttkonsumtion.
Jag inser att det är ett hopplöst korståg att få alla att gå över till vegetarisk kost. (Det har jag själv inte gjort, så jag ska inte gnälla.) Men det är synd att köttet ska ta en så central plats i kosten; alla måltider byggs i princip upp utifrån köttet, resten är tillbehör. Jag inbillar mig att om vi bara kunde lära oss att tänka lite annorlunda kring hur man bygger upp en måltid, där det vegetabiliska står i centrum och köttet är tillbehör, så skulle en hel del vara vunnet. Alla borde ha Markus Aujalays Med mycket grönt i köket.
Och dessutom kanske vi kan få en situation där vi inte behöver gräva oss ännu ett snäpp ner i kemikaliehålet, kanske kan vi skapa utrymme för ett mer ekologiskt orienterat jordbruk om inte en stor del av avkastningen går till köttproduktion.
Nu ser man ganska snabbt vartåt det hela kommer barka. Man kommer förstås att arbeta för att ta fram lösningar som tillåter ett fortsatt ökat uttag ur marken utan utarmning av vetet (eller vilka fler grödor som kan tänkas vara drabbade).
Men en poäng i rapporten var att det var värdena för djurfoder som underskrids. Vetet går alltså delvis till djurfoder.
Köttkonsumtionen har i Sverige ökat med strax över 25 % de senaste trettio åren (Jordbruksverket, sammanfattning av rapport). Och även om vi i Sverige (plus Finland) ligger lågt gällande köttkonsumtion i ett europeiskt perspektiv så kanske man bör ställa sig frågan om det verkligen är klyftigt att låta åkermarker utarmas för att föda upp djur. Jag fick en gång lära mig att vi har en 90-procentig förlust av energi för varje steg uppåt i näringskedjan. Om vi vill ha ut ett kilo ko så kostar det tio kilo vete. Nu är det förstås en approximation och det finns säkert bättre sådana. Men om vi kikar på siffrorna så innebär det att trycket på åkermarken ökar dramatiskt med en ökad köttkonsumtion.
Jag inser att det är ett hopplöst korståg att få alla att gå över till vegetarisk kost. (Det har jag själv inte gjort, så jag ska inte gnälla.) Men det är synd att köttet ska ta en så central plats i kosten; alla måltider byggs i princip upp utifrån köttet, resten är tillbehör. Jag inbillar mig att om vi bara kunde lära oss att tänka lite annorlunda kring hur man bygger upp en måltid, där det vegetabiliska står i centrum och köttet är tillbehör, så skulle en hel del vara vunnet. Alla borde ha Markus Aujalays Med mycket grönt i köket.
Och dessutom kanske vi kan få en situation där vi inte behöver gräva oss ännu ett snäpp ner i kemikaliehålet, kanske kan vi skapa utrymme för ett mer ekologiskt orienterat jordbruk om inte en stor del av avkastningen går till köttproduktion.
torsdag 25 september 2008
Inga komplex i Schweiz
- Liten penis?
- Ja.
- Komplex?
- Ja.
- Du behöver en jeep!
Klassisk dialog från Percy tårar. Och i Schweiz visar de (om allt går vägen vill säga) att man kan klara sig undan stadsjeeparna, detta onödighetens mästerverk. Det finns ingen, upprepar ingen, som på något substantiellt plan behöver en stadsjeep. De som behöver en bil som kan köra i dålig terräng köper en Subaru. Det finns bara ett skäl till att köpa stadsjeep, och det naglade NileCitygänget fast.
Hoppas det går vägen, och hoppas att Sverige följer efter.
- Ja.
- Komplex?
- Ja.
- Du behöver en jeep!
Klassisk dialog från Percy tårar. Och i Schweiz visar de (om allt går vägen vill säga) att man kan klara sig undan stadsjeeparna, detta onödighetens mästerverk. Det finns ingen, upprepar ingen, som på något substantiellt plan behöver en stadsjeep. De som behöver en bil som kan köra i dålig terräng köper en Subaru. Det finns bara ett skäl till att köpa stadsjeep, och det naglade NileCitygänget fast.
Hoppas det går vägen, och hoppas att Sverige följer efter.
onsdag 17 september 2008
Löfte till K
På grund av dagens händelser: Härmed lovar jag att inte skriva något mer om sport på denna blogg före årets slut. Jag tänker dock utfärda ett -- och endast ett -- undantag, och det är att jag har för avsikt att skriva ett skrytinlägg ifall jag skickar en 6a eller högre på Kjuge innan dess.
Cross my heart etc.
Cross my heart etc.
söndag 14 september 2008
Mannen i den vita hatten 16 år senare
Nostalgi har jag svårt för. Det är en känsla som leder blicken bakåt mer än framåt. När den kommer över mig kan jag låta mig översköljas en stund, sedan skjuter jag, med tillfredsställelse, bort den.
Jag var därför lite osäker inför att träffa min gymnasieklass, flera av dem har jag inte sett på 16 år. Risken för en helkväll vältrandes i nostalgi var överhängande. Tack och lov blev det nu inte så. Tvärtom: Blicken var mest framåt. Naturligtvis en hel del uppdaterande. Giftermål, skilsmässor, barn; katolska bröllopsbesvär, hermeneutiska elektroner, australiska åkrar och krokodiler; en bra bit över 200 år av samlade livserfarenheter.
En känsla av att alla plötsligt hade bättre möjligheter att existera som en gemenskap än vad vi någonsin hade på gymnasiet. Sena tonår är ingen höjdartid. Nu fanns en trygghet, alla (eller i alla fall de flesta) hade på sitt sätt hittat sin plats i tillvaron. Kanske gjorde det att blickarna mer var riktade framåt, tillbakablickarna hade en tydlig glimt i ögonvrån. Har vi verkligen varit de där?
Detta var glasklart en av de trevligaste festerna jag bevistat på länge. Förhoppningsvis ska vi inte behöva bli ytterligare 16 år äldre innan vi ses igen. Även då med bara den där lilla dosen nostalgi som vi alla, trots all, behöver då och då.
Men bara lite.
Jag var därför lite osäker inför att träffa min gymnasieklass, flera av dem har jag inte sett på 16 år. Risken för en helkväll vältrandes i nostalgi var överhängande. Tack och lov blev det nu inte så. Tvärtom: Blicken var mest framåt. Naturligtvis en hel del uppdaterande. Giftermål, skilsmässor, barn; katolska bröllopsbesvär, hermeneutiska elektroner, australiska åkrar och krokodiler; en bra bit över 200 år av samlade livserfarenheter.
En känsla av att alla plötsligt hade bättre möjligheter att existera som en gemenskap än vad vi någonsin hade på gymnasiet. Sena tonår är ingen höjdartid. Nu fanns en trygghet, alla (eller i alla fall de flesta) hade på sitt sätt hittat sin plats i tillvaron. Kanske gjorde det att blickarna mer var riktade framåt, tillbakablickarna hade en tydlig glimt i ögonvrån. Har vi verkligen varit de där?
Detta var glasklart en av de trevligaste festerna jag bevistat på länge. Förhoppningsvis ska vi inte behöva bli ytterligare 16 år äldre innan vi ses igen. Även då med bara den där lilla dosen nostalgi som vi alla, trots all, behöver då och då.
Men bara lite.
Holm
Herregud vad mycket idrott det blivit på sistone. Jag får skylla på att privatlivets omständigheter hindrat mig från att skriva... eller så...
Så nu slutar Holm med höjdhoppandet. Han lär inte sluta figurera i media, han är alltför trevlig för det. Som mediapersonlighet betraktad alltså.
Jag har lovat mig själv att sluta skriva sportinlägg, sport är i grund och botten en ganska fånig företeelse -- men Holm har gett mig så många goa stunder att han är värd en eloge. Bra jobbat!!!
(Cykel är förstås undantaget -- det är ingen sport, det är en konstart -- men det förstår ni fans säkert ;)
Så nu slutar Holm med höjdhoppandet. Han lär inte sluta figurera i media, han är alltför trevlig för det. Som mediapersonlighet betraktad alltså.
Jag har lovat mig själv att sluta skriva sportinlägg, sport är i grund och botten en ganska fånig företeelse -- men Holm har gett mig så många goa stunder att han är värd en eloge. Bra jobbat!!!
(Cykel är förstås undantaget -- det är ingen sport, det är en konstart -- men det förstår ni fans säkert ;)
onsdag 13 augusti 2008
Gustav, Gustav, Gustav!
Ja vad säger man?!
Fantastiskt spännande tempolopp (och man får väl säga att man inte kan bli annat än djupt imponerad av Cancellara...) och med silversmak i munnen efteråt. Ännu en dag med adrenalinskak.
Får snart ge mig med detta, annars kommer jag sluta som en riktig tvsportjunkie...
För att återupprepa min huvudpoäng igår: Nu får nog svenska sportjournalister börja plugga cykel...
(Eller så blir det som med skytte och en massa andra sekunda sporter: Vi bryr oss bara när vi kan få OS-medaljer...)
SvD
AB
Ex
DN
Fantastiskt spännande tempolopp (och man får väl säga att man inte kan bli annat än djupt imponerad av Cancellara...) och med silversmak i munnen efteråt. Ännu en dag med adrenalinskak.
Får snart ge mig med detta, annars kommer jag sluta som en riktig tvsportjunkie...
För att återupprepa min huvudpoäng igår: Nu får nog svenska sportjournalister börja plugga cykel...
(Eller så blir det som med skytte och en massa andra sekunda sporter: Vi bryr oss bara när vi kan få OS-medaljer...)
SvD
AB
Ex
DN
söndag 10 augusti 2008
Emma, Emma, Emma!
Så otroligt kul att Emma Johansson lyckades bärga ett silver i damernas linjelopp i OS! Jag sitter fortfarande med lite skakningar efter adrenalinet. Det är sällan jag går igång på det sättet när det gäller sport, men detta var ett lysande spännande lopp.
Vad som emellertid intresserar mig nu är hur detta kommer påverka cykelrapporteringen i svenska medier. Cykelsporten brukar ju behandlas styvmoderligt, milt sagt. De enda stora rubrikerna brukar handla om doping, annars är det bara korta TT-klipp; i princip aldrig något mer ingående. Jämför nån gång Berlingske Tidende med en svenska blaska under Tour de France...
Men nu har vi fått en ung, vacker och (säger Vacchi) trevlig silvermedaljör. Så nu kanske även svensk machosportjournalistik kan få upp intresset för cykel på allvar?
SvD
DN
Aftonbladet
Expressen
Vad som emellertid intresserar mig nu är hur detta kommer påverka cykelrapporteringen i svenska medier. Cykelsporten brukar ju behandlas styvmoderligt, milt sagt. De enda stora rubrikerna brukar handla om doping, annars är det bara korta TT-klipp; i princip aldrig något mer ingående. Jämför nån gång Berlingske Tidende med en svenska blaska under Tour de France...
Men nu har vi fått en ung, vacker och (säger Vacchi) trevlig silvermedaljör. Så nu kanske även svensk machosportjournalistik kan få upp intresset för cykel på allvar?
SvD
DN
Aftonbladet
Expressen
fredag 25 juli 2008
The good samaritan law?!
Så kom den då till slut. Drygt tio år efter att en av historiens bästa tv-serier, Seinfeld, avslutats med ett lysande dubbelavsnitt, där huvudpersonerna hamnar i fängelse för att de med berått mod (och några väl valda punchlines) bevittnat en bilstöld. Nu är den här: The good samaritan law, svensk version (DN).
Vi får förstås hoppas att nån civilkuragelag inte kommer att bli av. Och det finns ju vettiga röster.
Vad som är lustigast i sammanhanget är att en sådan lag, paradoxalt nog, skulle underminera själva idén med civilkurage...
Vi får förstås hoppas att nån civilkuragelag inte kommer att bli av. Och det finns ju vettiga röster.
Vad som är lustigast i sammanhanget är att en sådan lag, paradoxalt nog, skulle underminera själva idén med civilkurage...
onsdag 23 juli 2008
Mjölken ja, men sen då...?
Selecta har inte äkta mjölk i påsen, visar det sig... Men allvarligt, det är ju bara en bråkdel av vad man häller i sig från deras automater. Resten då? Vad är det för en mörk sörja som kommer ut ur apparaterna? Det man fyller på med ser ut som kaffe, luktar kaffe - men sedan genomgår det en metafysisk process, tranformeras till typ mull, innan vattnet forceras igenom. Resultatet? Ja, det är förklaringen till att statistiken säger att svenskar dricker så mycket kaffe. Vi dricker kopp efter kopp efter kopp i jakt på den rätta varan. Men vi jagar förgäves; vi dricker mullvatten. Varmt mullvatten. Och vi fortsätter göra det i jakt på Kaffe. Och håller såväl statistik som BNP uppe. Allt för kollektivet. Och för Selecta.
fredag 13 juni 2008
Told ya!
Och till sist skola även de blinda kunna se. Det är dags, svenska folk! Vakna, stig ut ur ruset och kliv ut i den bistra verkligheten. Länge har ni vilat i dvalan, invaggade i en trygghet av begrepp från er barndom. Men nu är det äntligen dags, öppna dörren till rymdskeppet, kliv ut.
Vakna, du svenske konsument, och släpp nostalgin till femöreskolor och tioörestuggummin, till ett Jenka betalt med den sista slanten i den trasiga jeansfickan. Inse att även den gamla trotjänaren femtioöringen är på väg att dö ut. Ärligt talat, och som sagt, ett mynt som inte ens går att använda i P-automater har inget existensberättigande.
(DN)
Vakna, du svenske konsument, och släpp nostalgin till femöreskolor och tioörestuggummin, till ett Jenka betalt med den sista slanten i den trasiga jeansfickan. Inse att även den gamla trotjänaren femtioöringen är på väg att dö ut. Ärligt talat, och som sagt, ett mynt som inte ens går att använda i P-automater har inget existensberättigande.
(DN)
söndag 1 juni 2008
Freak show
I
Jag håller just nu på att läsa en bok av vår svenska upptäcksresande Sten Bergman, Stenålder och grön urskog. Det är fascinerande att se hur mötet med "den andre" gestaltade sig för femtio år sedan, men framför allt är det intressant att se hur det gestaltas i text. Man hade inte kunnat publicera det idag, direkt. Inte PK om man säger så. Den består av en kontinuerlig utvärdering av "den andre" utifrån Bergmans egna (vita, väst, etc) värderingar. Ganska lärorikt, på nåt sätt.
II
Blev häromdagen uppmuntrad av ungarna att kolla upp ett YouTubeklipp som de fått se hemma hos en kompis: "Din mamma". Jag hade inte riktigt lika roligt som ungarna och försökte på klassiskt moraltantsmanér förklara att det kanske inte egentligen är jättekul att garva läppen av sig åt andra människor som ser "fula" ut.
Som om jag inte själv gjorde samma sak när jag var liten.
III
Samma dag sitter jag och wappar och hittar till ett inslag om en nyupptäckt indianstam på Aftonbladets hemsida (nätversion; se även DN, SvD). Och plötsligt kommer jag på mig själv att jag sitter lika fast i träsket som Sten Bergman och mina barn. Helikoptern som flyger över den "primitiva" byn, "infödingar" som försöker skjuta mot den med pil och båge, kanske tror de att det är onda gudar?, vetskapen om att de inte känner till "vår" värld.
Impulsen att vara nyfiken på den andre framstår som generisk, den finns alltid där. Och intressant nog tycks den vara svår att disciplinera. I själv impulsen ligger den primitiva fascinationen - för det "primitiva", för det "fula" - och det disciplinerade och politiskt korrekta svaret kommer först efteråt.
På något sätt är det trots allt skönt att denna primära nyfikenhet fortfarande finns hos oss. Barnets nyfikenhet har ännu inte drivits ut ur vår kropp.
Jag håller just nu på att läsa en bok av vår svenska upptäcksresande Sten Bergman, Stenålder och grön urskog. Det är fascinerande att se hur mötet med "den andre" gestaltade sig för femtio år sedan, men framför allt är det intressant att se hur det gestaltas i text. Man hade inte kunnat publicera det idag, direkt. Inte PK om man säger så. Den består av en kontinuerlig utvärdering av "den andre" utifrån Bergmans egna (vita, väst, etc) värderingar. Ganska lärorikt, på nåt sätt.
II
Blev häromdagen uppmuntrad av ungarna att kolla upp ett YouTubeklipp som de fått se hemma hos en kompis: "Din mamma". Jag hade inte riktigt lika roligt som ungarna och försökte på klassiskt moraltantsmanér förklara att det kanske inte egentligen är jättekul att garva läppen av sig åt andra människor som ser "fula" ut.
Som om jag inte själv gjorde samma sak när jag var liten.
III
Samma dag sitter jag och wappar och hittar till ett inslag om en nyupptäckt indianstam på Aftonbladets hemsida (nätversion; se även DN, SvD). Och plötsligt kommer jag på mig själv att jag sitter lika fast i träsket som Sten Bergman och mina barn. Helikoptern som flyger över den "primitiva" byn, "infödingar" som försöker skjuta mot den med pil och båge, kanske tror de att det är onda gudar?, vetskapen om att de inte känner till "vår" värld.
Impulsen att vara nyfiken på den andre framstår som generisk, den finns alltid där. Och intressant nog tycks den vara svår att disciplinera. I själv impulsen ligger den primitiva fascinationen - för det "primitiva", för det "fula" - och det disciplinerade och politiskt korrekta svaret kommer först efteråt.
På något sätt är det trots allt skönt att denna primära nyfikenhet fortfarande finns hos oss. Barnets nyfikenhet har ännu inte drivits ut ur vår kropp.
torsdag 29 maj 2008
Surprise, surprise
Knappast någon som jobbar i högskolevärlden lär bli förvånad över den undersökning från Högskoleverket som DN rapporterar om idag. Lärare jobbar "7-dagarsveckor" och offrar sin fritid (eller forskningstid) för att upprätthålla kvaliteten i undervisningen. Det finns (tack och lov) en professionell stolthet i att göra ett bra jobb; ett problem är att den i långa loppet drabbar den enskilda individen. Lojalitet får betala för brister i resurser.
Problemet brukar vanligen anges vara resursbrist, och visst ligger det något i det. En annan syn på det är att resurserna är alldeles tillräckliga, problemet är att vi överutbildar. Kanske har satsar vi i vårt land med ynka nio miljoner invånare tillräckligt med resurser på utbildning. Problemet är att vi försöker utbilda för många med de resurserna. Som alltför lite smör på en alltför stor smörgås, som en berömd hobbit en gång uttryckte det.
Oavsett orsakerna så finns det en handlingsväg som är underutnyttjad. Vi som lärarkollektiv kan göra motstånd. Om alla lade ner den tid de fick betalt för (man har normalt ett beting i sin tjänst på x antal timmar per år, för varje undervisningsinsats man gör - föreläser, håller seminarium, har kursansvar, etc - får man betalt i y antal timmar) och intet därutöver är jag säker på att ett tryck "nerifrån", från studenterna, skulle uppstå. Man vill (troligen) inte investera tre-fyra år av sitt liv i dålig kvalitet. Om studenterna och deras organisationer vaknar till kan det kanske bli ett annat ljud i skällan. Men så länge vi lärare låter oss förledas av vår yrkesstolthet kommer vi att fortsätta exploateras.
Jag gillar ordet "kunskapsproletär". Delvis för att jag (troligen) är den som myntat det. Men också för att det sätter fingret på att exploatering inte är något som bara gäller så kallade lågstatusyrken eller hörde 1800-talet till. Där industrialismen exploaterade genom managementtekniker exploaterar kunskapssamhället genom lojalitet. Disciplinens former förändras, men dess effekter består. Och behovet av motstånd på kollektiv nivå kvarstår.
Problemet brukar vanligen anges vara resursbrist, och visst ligger det något i det. En annan syn på det är att resurserna är alldeles tillräckliga, problemet är att vi överutbildar. Kanske har satsar vi i vårt land med ynka nio miljoner invånare tillräckligt med resurser på utbildning. Problemet är att vi försöker utbilda för många med de resurserna. Som alltför lite smör på en alltför stor smörgås, som en berömd hobbit en gång uttryckte det.
Oavsett orsakerna så finns det en handlingsväg som är underutnyttjad. Vi som lärarkollektiv kan göra motstånd. Om alla lade ner den tid de fick betalt för (man har normalt ett beting i sin tjänst på x antal timmar per år, för varje undervisningsinsats man gör - föreläser, håller seminarium, har kursansvar, etc - får man betalt i y antal timmar) och intet därutöver är jag säker på att ett tryck "nerifrån", från studenterna, skulle uppstå. Man vill (troligen) inte investera tre-fyra år av sitt liv i dålig kvalitet. Om studenterna och deras organisationer vaknar till kan det kanske bli ett annat ljud i skällan. Men så länge vi lärare låter oss förledas av vår yrkesstolthet kommer vi att fortsätta exploateras.
Jag gillar ordet "kunskapsproletär". Delvis för att jag (troligen) är den som myntat det. Men också för att det sätter fingret på att exploatering inte är något som bara gäller så kallade lågstatusyrken eller hörde 1800-talet till. Där industrialismen exploaterade genom managementtekniker exploaterar kunskapssamhället genom lojalitet. Disciplinens former förändras, men dess effekter består. Och behovet av motstånd på kollektiv nivå kvarstår.
måndag 26 maj 2008
Don't buy it!
Don’t buy it!
The Don’t buy it initiative means this: Until December 25th 2008, you vow not to buy any things (material products) for yourself. Instead, use what you already have. It is probably enough.
The basic rule of the Don’t buy it initiative is simple:
Don’t buy it.
Exceptions:
* Food and drink. This is a biological need. Buy it. Other things needed to get by in everyday life are also OK (hygiene products, medications, electricity, etc).
* Repairs. If things break, try to repair them. In order to do this, you may need to buy things. Also, maintenance may be necessary.
* Replacements. Things may break down and not be possible to repair. Things may get lost. Things may get stolen. Your dog may eat you last pair of shoes. If it is something vital, replace it. Go for second hand if possible. But first, check if you already have anything else that can do the job.
About the initiative:
Motives for this may vary. There are environmental, political, existential, and other reasons. The main point is to try out a way of life less dependent on material consumption.
This does not mean the end of consumption. It means a temporary stop to buying things. If you feel the need to spend money, treat yourself to a concert. Or invite your friends for dinner. The Don’t buy it initiative concerns material products. If you absolutely have to buy a thing, give someone special a gift.
This does not mean asceticism. It does not mean living in the forest on what Mother Nature has to offer. It simply means getting by with what you had yesterday. It worked then and it will probably work today.
In a consumer society, not buying it is probably the ultimate revolutionary act.
The Don’t buy it initiative means this: Until December 25th 2008, you vow not to buy any things (material products) for yourself. Instead, use what you already have. It is probably enough.
The basic rule of the Don’t buy it initiative is simple:
Don’t buy it.
Exceptions:
* Food and drink. This is a biological need. Buy it. Other things needed to get by in everyday life are also OK (hygiene products, medications, electricity, etc).
* Repairs. If things break, try to repair them. In order to do this, you may need to buy things. Also, maintenance may be necessary.
* Replacements. Things may break down and not be possible to repair. Things may get lost. Things may get stolen. Your dog may eat you last pair of shoes. If it is something vital, replace it. Go for second hand if possible. But first, check if you already have anything else that can do the job.
About the initiative:
Motives for this may vary. There are environmental, political, existential, and other reasons. The main point is to try out a way of life less dependent on material consumption.
This does not mean the end of consumption. It means a temporary stop to buying things. If you feel the need to spend money, treat yourself to a concert. Or invite your friends for dinner. The Don’t buy it initiative concerns material products. If you absolutely have to buy a thing, give someone special a gift.
This does not mean asceticism. It does not mean living in the forest on what Mother Nature has to offer. It simply means getting by with what you had yesterday. It worked then and it will probably work today.
In a consumer society, not buying it is probably the ultimate revolutionary act.
söndag 25 maj 2008
Don't buy it! (version 0.9)
Detta är ett draft. I morgon börjar jag sprida den över Nätet. Nu är det revolution på gång!
----
Se inlägg den 26:e istället!
----
Se inlägg den 26:e istället!
fredag 23 maj 2008
Klart att man blir besviken
SvD rapporterar om ett företag som erbjuder en "livsprognos", dvs man knappar in sitt personnummer och, om jag förstår det rätt, svarar på några frågor. Och så får man reda på när man kommer dö.
Nu verkar ju företaget köra med usla affärsmetoder, så vi kan dissa det bara på den grunden. Men annars är det en rätt intressant affärsidé. Den är också ganska morbid, men det morbida är intressant.
Jag menar, tänk dig ett reklamationsärende.
- Eh ja hej, jo det är Johan här, ringer och vill klaga lite.
- Jaså? Det var ju tråkigt, vad gäller saken?
- Jo det är så här, er tjänst sade att jag skulle dö i december 2027, men jag trillade ner för en kaj igår och drunknade, och, ja... Alltså, jag vill ha pengarna tillbaka.
- Ok, det ska väl gå att ordna. Tecknade du den ex-
- Vänta lite... ska bara... ser ett ljus här... ska bara... gå lite ditåt... [Lägger ifrån sig luren. Steg hörs avlägsna sig.] Vad... vackert...
- Hallåå? hallååå?
Eller:
- Eh ja hej, jo det är Johan här, ringer och vill klaga lite.
- Jaså? Det var ju tråkigt, vad gäller saken?
- Jo det är så här, er tjänst sade att jag skulle dö i december 2027, men nu är det februari -28 och jag är fortfarande i livet!
- Mhm. Och problemet är?
- Jo men liksom ni hade ju sagt att...
- Och du har ett problem med det?
- Eh nej, men ändå, liksom...
- Tycker du att vi på något sätt ska åtgärda situationen? [Lyfter en annan lur.]
- Öh, nej tack... Eh... det var nog inget... Hejdå!
Alternativt:
- Eh ja hej, jo det är Johan här, ringer och vill klaga lite.
- Jaså? Det var ju tråkigt, vad gäller saken?
- Jo det är så här, er tjänst sade att jag skulle dö i december 2027, men nu är det februari -28 och jag är fortfarande i livet!
- Jaha, ja det var ju synd. Ska se vad... Vänta lite... [Pratar i annan telefon.] Så nu ska det vara avklarat.
- ???
[Det ringer på dörren hos Johan.]
- Eh vänta lite, det ringer på dörren.
- Jag vet.
[Johan lägger ifrån sig luren, går iväg. Några sekunder senare:]
- BLAM BLAM BLAM!
Alla affärsidéer är förstås inte bra, men till skillnad från domedagssekter verkar denna ligga ganska bra till ur ett rent retoriskt perspektiv. De kan ju knappast förlora. Eller?
Nu verkar ju företaget köra med usla affärsmetoder, så vi kan dissa det bara på den grunden. Men annars är det en rätt intressant affärsidé. Den är också ganska morbid, men det morbida är intressant.
Jag menar, tänk dig ett reklamationsärende.
- Eh ja hej, jo det är Johan här, ringer och vill klaga lite.
- Jaså? Det var ju tråkigt, vad gäller saken?
- Jo det är så här, er tjänst sade att jag skulle dö i december 2027, men jag trillade ner för en kaj igår och drunknade, och, ja... Alltså, jag vill ha pengarna tillbaka.
- Ok, det ska väl gå att ordna. Tecknade du den ex-
- Vänta lite... ska bara... ser ett ljus här... ska bara... gå lite ditåt... [Lägger ifrån sig luren. Steg hörs avlägsna sig.] Vad... vackert...
- Hallåå? hallååå?
Eller:
- Eh ja hej, jo det är Johan här, ringer och vill klaga lite.
- Jaså? Det var ju tråkigt, vad gäller saken?
- Jo det är så här, er tjänst sade att jag skulle dö i december 2027, men nu är det februari -28 och jag är fortfarande i livet!
- Mhm. Och problemet är?
- Jo men liksom ni hade ju sagt att...
- Och du har ett problem med det?
- Eh nej, men ändå, liksom...
- Tycker du att vi på något sätt ska åtgärda situationen? [Lyfter en annan lur.]
- Öh, nej tack... Eh... det var nog inget... Hejdå!
Alternativt:
- Eh ja hej, jo det är Johan här, ringer och vill klaga lite.
- Jaså? Det var ju tråkigt, vad gäller saken?
- Jo det är så här, er tjänst sade att jag skulle dö i december 2027, men nu är det februari -28 och jag är fortfarande i livet!
- Jaha, ja det var ju synd. Ska se vad... Vänta lite... [Pratar i annan telefon.] Så nu ska det vara avklarat.
- ???
[Det ringer på dörren hos Johan.]
- Eh vänta lite, det ringer på dörren.
- Jag vet.
[Johan lägger ifrån sig luren, går iväg. Några sekunder senare:]
- BLAM BLAM BLAM!
Alla affärsidéer är förstås inte bra, men till skillnad från domedagssekter verkar denna ligga ganska bra till ur ett rent retoriskt perspektiv. De kan ju knappast förlora. Eller?
Uteblivet jubileum
Jaha, så kan det gå.
Jag hade liksom laddat upp för att fira bloggens ettårsdag. Tårta, bullar, saft, you know the deal. Men missade den helt. Mitt första inlägg gjordes den 4 maj förra året, jag har missat med över två veckor. Det summerar lite mitt liv det senaste året också. Kanske inte missen, det har varit några hits också, men tidsaspekten. Jag har känt som om jag legat två veckor efter, konstant. Så på nåt underligt vis kan nog detta ändå ses som ett ettårsjubileum.
Jag noterar att jag skrev en hel del om Giro D'Italia denna tid förra året. Det har jag inte gjort i år. Kanske borde ha gjort det, det har faktiskt varit ett riktigt bra Giro hittills. Och i morgon kommer de upp i bergen. Och, surfa in på CykelNytt och kolla in banprofilen för måndagens individuella bergstempo. Maxlutning 24 % - på grus! Imponerande! Den eftermiddagen bokar jag in redan nu.
I mitt första inlägg hade jag planer på att vända ut och in på mig själv och berätta om varför jag bloggar. Det blev inte av. Nu ett år senare kommer jag inte heller att göra det. Jag bloggar för att jag vill (fast av inläggsfrekvensen att döma har jag inte haft viljan så ofta på sistone). Så är det med den saken. Och jag tänker inte ge bloggen nån profil heller. Jag sjunger som jag vill.
Vi får se om jag klarar av att fira tvåårsjubileum om ett år. Nu ska jag ta en bit av den virtuella tårtan. Grattis!
Jag hade liksom laddat upp för att fira bloggens ettårsdag. Tårta, bullar, saft, you know the deal. Men missade den helt. Mitt första inlägg gjordes den 4 maj förra året, jag har missat med över två veckor. Det summerar lite mitt liv det senaste året också. Kanske inte missen, det har varit några hits också, men tidsaspekten. Jag har känt som om jag legat två veckor efter, konstant. Så på nåt underligt vis kan nog detta ändå ses som ett ettårsjubileum.
Jag noterar att jag skrev en hel del om Giro D'Italia denna tid förra året. Det har jag inte gjort i år. Kanske borde ha gjort det, det har faktiskt varit ett riktigt bra Giro hittills. Och i morgon kommer de upp i bergen. Och, surfa in på CykelNytt och kolla in banprofilen för måndagens individuella bergstempo. Maxlutning 24 % - på grus! Imponerande! Den eftermiddagen bokar jag in redan nu.
I mitt första inlägg hade jag planer på att vända ut och in på mig själv och berätta om varför jag bloggar. Det blev inte av. Nu ett år senare kommer jag inte heller att göra det. Jag bloggar för att jag vill (fast av inläggsfrekvensen att döma har jag inte haft viljan så ofta på sistone). Så är det med den saken. Och jag tänker inte ge bloggen nån profil heller. Jag sjunger som jag vill.
Vi får se om jag klarar av att fira tvåårsjubileum om ett år. Nu ska jag ta en bit av den virtuella tårtan. Grattis!
torsdag 22 maj 2008
Scarlett inside
En av de vackraste filmscener jag beskådat är avslutningen i Lost in translation, med de för publiken ohörbara, av Bill Murray i Scarlett Johanssons öra viskade, avslutande orden. Det finns en magi i den scenen som är inbäddad i foto, skådespeleri och inte minst The Jesus and Mary Chains "Just like honey" som svävar ödsligt ovanför.
Det går inte att låta bli att få den scenen i huvudet när man lyssnar på Scarlett Johanssons debutskiva, stämningen är densamma. Tio Tom Waits-covers, backup av David Bowie och Johanssons lätt hesa, släpiga röst. Suntoryröst? När hon gör "I don't wanna grow up" är det en ensam tonåring som tar ett försenat krumelurpiller snarare än Tom Waits bråkiga bångstyriga lortunge. Det blir polerat, smooth, snarare än det aviga och lätt burleska som vi lärt oss älska hos Waits. Men det blir bra. "Green grass" ska vi bara inte tala om...
För oss som fortfarande har nittiotalets indiepop i blodådrorna är det bekant. Svävande Mercury Rev-toner, lite Bad Seeds-orglar, gitarrer från Ride. Och lite Waitskt gung. The Raveonettes Lust Lust Lust från förra året, nu det här; inte dead on arrival, men the 90's revival...?
Det är en sån här skiva där man på något sätt hoppas att artisten inte fortsätter, att det bara blir denna och inget mer. Jakob Hellman-konceptet. Inte för att det inte går att göra bättre, för det gör det säkert. Men för att det inte behöver bli bättre.
Recensioner:
DN
SvD
Expressen
Sydsvenskan
Det går inte att låta bli att få den scenen i huvudet när man lyssnar på Scarlett Johanssons debutskiva, stämningen är densamma. Tio Tom Waits-covers, backup av David Bowie och Johanssons lätt hesa, släpiga röst. Suntoryröst? När hon gör "I don't wanna grow up" är det en ensam tonåring som tar ett försenat krumelurpiller snarare än Tom Waits bråkiga bångstyriga lortunge. Det blir polerat, smooth, snarare än det aviga och lätt burleska som vi lärt oss älska hos Waits. Men det blir bra. "Green grass" ska vi bara inte tala om...
För oss som fortfarande har nittiotalets indiepop i blodådrorna är det bekant. Svävande Mercury Rev-toner, lite Bad Seeds-orglar, gitarrer från Ride. Och lite Waitskt gung. The Raveonettes Lust Lust Lust från förra året, nu det här; inte dead on arrival, men the 90's revival...?
Det är en sån här skiva där man på något sätt hoppas att artisten inte fortsätter, att det bara blir denna och inget mer. Jakob Hellman-konceptet. Inte för att det inte går att göra bättre, för det gör det säkert. Men för att det inte behöver bli bättre.
Recensioner:
DN
SvD
Expressen
Sydsvenskan
torsdag 15 maj 2008
Spelvåld
Orvar Säfström gör idag slarvsylta av en (som vanligt) moralpanikande kd:are. Argumenten känns igen: Det är spel som skapar våldsverkande barn och ungdomar. Det handlar naturligtvis inte om sådana saker som samhällsklimat i stort eller uppväxt eller skola eller... På min tid var det rollspelen som stod i fokus. Plus W.A.S.P. Om man lyssnade på hårdrock blev man satanist och våldsam. Om man spelade Drakar & Demoner, och senare KULT, så blev man också satanist (eller i alla fall ockultist) och drog ut på stan med svärd i hand och hade ihjäl folk. (Då var det dessutom (s) som var på förbudsstigen, kan vi i marginalen notera.)
Det är som om spelförbudsmaffian inte är kapabla att se skillnaden mellan fiktion och verklighet. Den är förvisso en tunn linje ibland (hej Baudrillard), men till vardags är gränsen ganska lätt att dra. För oss som förstått att den finns, vill säga.
Samtidigt, i en annan del av stan:
Mattias Ek tackar Tre kronor för den "brutala festen" efter att de hamnat i slagsmål med Ryssland; Magnus Nyström kallar det för en rock'n'roll-match och tycker att det är bra att Tre Kronor är "elakast i VM". Vidare:
"Tre Kronor var aggressiva, tuffa, elaka...okej, lite småfula också, kanske.
Men det här är ishockey.
Det ska smälla."
Hockeyretoriken är fylld av krigare och tuffingar och elakingar - som samtidigt är hjältar. (Det finns förstås en slags poesi i detta, som Barthes säkert skulle klarat ut åt oss.) Våldsförhärligandet dominerar. Hockey är en våldssport, det är en del av spelet, heter det. Tack och lov verkar hockeyfansen klara av att hålla isär verkligheten utanför isen och verkligheten på isen.
Detsamma gäller inte riktigt fotboll. Finns det något spel som orsakat fler våldsbrott? Här kan vi snacka om att gränsen mellan spelets fiktion och vardagens verklighet upplöses i fansens medvetande. Fansen lever fotboll; läs bara Nick Hornbys "Fever Pitch"...
Men fotboll har blivit finkultur; hockeyn hamnar säkert där också snart. Och då håller sig moralpanikerna borta.
Det är nämligen skillnad på spel och spel. Vissa kan man få moralpanik över, andra inte. Paradoxalt nog tycks paniken, om den nu nödvändigtvis ska slå till, alltid slå åt fel håll...
PS ett par dagar senare:
Ramlade över en artikel om riskuppfattningar och trafikbeteendeintentioner. Det verkar som om nyheter och musikvideos ska ställas i fokus, i alla fall framför våldsfilmer. Vore kul om de kunnat testa mot GTA IV också ;)
Abstract:
This study explored the relationship between adolescents' viewing of specific television genres (action movies, news and music videos) and the intention to take risks in traffic. Participants were 2194 adolescent boys and girls who completed a questionnaire on television viewing, risk perception and the intention to speed and drive after consuming alcohol. As hypothesized, more news viewing was associated with a higher perceived risk of drunk driving and speeding. More music video viewing, on the other hand, was negatively associated with the assessment of the dangers of speeding and driving under the influence of alcohol. Girls regarded speeding and drunk driving as more dangerous than boys did. Contrary to our hypotheses, action movie viewing did not make a significant contribution to our models. Both news and music video viewing were indirectly, via risk perception, related to the intention to drive risky. The more dangerous a particular behavior was perceived to be, the less likely respondents intended to exhibit this behavior in the future.
Referens:
Beullens, K. & van den Bulck, J. (2008) News, music videos and action movie exposure and adolescents' intentions to take risks in traffic. Accident Analysis and Prevention 40(1), 349-356.
Det är som om spelförbudsmaffian inte är kapabla att se skillnaden mellan fiktion och verklighet. Den är förvisso en tunn linje ibland (hej Baudrillard), men till vardags är gränsen ganska lätt att dra. För oss som förstått att den finns, vill säga.
Samtidigt, i en annan del av stan:
Mattias Ek tackar Tre kronor för den "brutala festen" efter att de hamnat i slagsmål med Ryssland; Magnus Nyström kallar det för en rock'n'roll-match och tycker att det är bra att Tre Kronor är "elakast i VM". Vidare:
"Tre Kronor var aggressiva, tuffa, elaka...okej, lite småfula också, kanske.
Men det här är ishockey.
Det ska smälla."
Hockeyretoriken är fylld av krigare och tuffingar och elakingar - som samtidigt är hjältar. (Det finns förstås en slags poesi i detta, som Barthes säkert skulle klarat ut åt oss.) Våldsförhärligandet dominerar. Hockey är en våldssport, det är en del av spelet, heter det. Tack och lov verkar hockeyfansen klara av att hålla isär verkligheten utanför isen och verkligheten på isen.
Detsamma gäller inte riktigt fotboll. Finns det något spel som orsakat fler våldsbrott? Här kan vi snacka om att gränsen mellan spelets fiktion och vardagens verklighet upplöses i fansens medvetande. Fansen lever fotboll; läs bara Nick Hornbys "Fever Pitch"...
Men fotboll har blivit finkultur; hockeyn hamnar säkert där också snart. Och då håller sig moralpanikerna borta.
Det är nämligen skillnad på spel och spel. Vissa kan man få moralpanik över, andra inte. Paradoxalt nog tycks paniken, om den nu nödvändigtvis ska slå till, alltid slå åt fel håll...
PS ett par dagar senare:
Ramlade över en artikel om riskuppfattningar och trafikbeteendeintentioner. Det verkar som om nyheter och musikvideos ska ställas i fokus, i alla fall framför våldsfilmer. Vore kul om de kunnat testa mot GTA IV också ;)
Abstract:
This study explored the relationship between adolescents' viewing of specific television genres (action movies, news and music videos) and the intention to take risks in traffic. Participants were 2194 adolescent boys and girls who completed a questionnaire on television viewing, risk perception and the intention to speed and drive after consuming alcohol. As hypothesized, more news viewing was associated with a higher perceived risk of drunk driving and speeding. More music video viewing, on the other hand, was negatively associated with the assessment of the dangers of speeding and driving under the influence of alcohol. Girls regarded speeding and drunk driving as more dangerous than boys did. Contrary to our hypotheses, action movie viewing did not make a significant contribution to our models. Both news and music video viewing were indirectly, via risk perception, related to the intention to drive risky. The more dangerous a particular behavior was perceived to be, the less likely respondents intended to exhibit this behavior in the future.
Referens:
Beullens, K. & van den Bulck, J. (2008) News, music videos and action movie exposure and adolescents' intentions to take risks in traffic. Accident Analysis and Prevention 40(1), 349-356.
lördag 26 april 2008
Utbildningsmaskineriet
På SvD Brännpunkt idag uttalar sig ordföranden i Sveriges förenade studentkårer, Elin Rosenberg, om vikten av samverkan mellan universiteten och Näringslivet. Det senare stavas i artikeln implicit med versal i början. Idén tycks vara att mer samverkan med omvärlden ledar till att studenter snabbare och enklare får jobb.
Jag har tre synpunkter på detta. Den ena är att Rosenberg tycks ha missförstått idén med ett universitet. Idén är inte att producera kvastskaft (som Blå tåget en gång träffsäkert uttryckte det). Idén är att bilda. Eller, jag kanske bör nyansera mig här: bör vara att bidra till bildning. Jag är rädd att den högre utbildningen i Sverige idag redan gått för långt åt det håll som Rosenberg efterlyser. Jag slipper emellertid att utveckla ämnet, se istället Jakob Heidbrinks inlägg i saken. (Se även mitt inlägg om Kvastskaft och kunskapsproletariat, där jag argumenterade mot Juseks vd i samma fråga.)
Den andra är att hon har helt fel i att "Principen om att man lär sig bäst då man får prova sina teoretiska kunskaper i praktiken är självklar för många". Eller, snarare, det sammanhang hon sätter in detta i blir helt fel. Att prova att arbeta med teorier och lära sig analysera, tolka, abstrahera, etc är förstås central, men frågan är om man gör det bäst genom att snubbla ut på ett företag eller en förvaltning och göra detta, eller om man bättre lär sig den genom att de facto arbeta med just teorierna, kanske ihop med de som behärskar dem. Typ, lärarna. Att privilegiera uttrillande på företag innebär, inser de av oss som har som jobb att studera hur "de där ute" agerar, snarare att inte använda alltför avancerade teorier och modeller. Det handlar snarare om quick and dirty och att hålla deadlines. Sorry, men reducerar man vetenskapens roll till att tillhandahålla snabba lösningar bör man nog gå om sin kurs i elementär vetenskapsteori.
Den tredje har med löften och ansvar att göra. Det är att ställa orimliga krav på universiteten att de ska kunna ge löften om framtida arbete (på en volatil arbetsmarknad) bara för att man läser vissa program. Detta ansvar måste åligga studenten. Det kan kanske kännas som ett hårt synsätt för den som curlats fram genom livet av välmenande föräldrar och lärare, men en vacker dag måste man själv ta ansvar för sin framtid. Att lämna ifrån sig detta val är också att avhända sig ett existentiellt ansvar. Eller, med Douglas Adams termer: det är att göra sina (miss-)lyckanden till NAP, Någon Annans Problem. Att ta steget från universitetet till en arbetsmarknad, och att marknadsföra sig själv där, måste vara studentens ansvar. Universitetets jobb är (och här återkommer punkt ett ovan) inte att underlätta denna övergång, utan att ge bildning. Universitet är inte, och får inte bli, en arbetsmarknadsåtgärd.
Nej, Rosenberg, tillbaks till ritbordet.
Jag har tre synpunkter på detta. Den ena är att Rosenberg tycks ha missförstått idén med ett universitet. Idén är inte att producera kvastskaft (som Blå tåget en gång träffsäkert uttryckte det). Idén är att bilda. Eller, jag kanske bör nyansera mig här: bör vara att bidra till bildning. Jag är rädd att den högre utbildningen i Sverige idag redan gått för långt åt det håll som Rosenberg efterlyser. Jag slipper emellertid att utveckla ämnet, se istället Jakob Heidbrinks inlägg i saken. (Se även mitt inlägg om Kvastskaft och kunskapsproletariat, där jag argumenterade mot Juseks vd i samma fråga.)
Den andra är att hon har helt fel i att "Principen om att man lär sig bäst då man får prova sina teoretiska kunskaper i praktiken är självklar för många". Eller, snarare, det sammanhang hon sätter in detta i blir helt fel. Att prova att arbeta med teorier och lära sig analysera, tolka, abstrahera, etc är förstås central, men frågan är om man gör det bäst genom att snubbla ut på ett företag eller en förvaltning och göra detta, eller om man bättre lär sig den genom att de facto arbeta med just teorierna, kanske ihop med de som behärskar dem. Typ, lärarna. Att privilegiera uttrillande på företag innebär, inser de av oss som har som jobb att studera hur "de där ute" agerar, snarare att inte använda alltför avancerade teorier och modeller. Det handlar snarare om quick and dirty och att hålla deadlines. Sorry, men reducerar man vetenskapens roll till att tillhandahålla snabba lösningar bör man nog gå om sin kurs i elementär vetenskapsteori.
Den tredje har med löften och ansvar att göra. Det är att ställa orimliga krav på universiteten att de ska kunna ge löften om framtida arbete (på en volatil arbetsmarknad) bara för att man läser vissa program. Detta ansvar måste åligga studenten. Det kan kanske kännas som ett hårt synsätt för den som curlats fram genom livet av välmenande föräldrar och lärare, men en vacker dag måste man själv ta ansvar för sin framtid. Att lämna ifrån sig detta val är också att avhända sig ett existentiellt ansvar. Eller, med Douglas Adams termer: det är att göra sina (miss-)lyckanden till NAP, Någon Annans Problem. Att ta steget från universitetet till en arbetsmarknad, och att marknadsföra sig själv där, måste vara studentens ansvar. Universitetets jobb är (och här återkommer punkt ett ovan) inte att underlätta denna övergång, utan att ge bildning. Universitet är inte, och får inte bli, en arbetsmarknadsåtgärd.
Nej, Rosenberg, tillbaks till ritbordet.
tisdag 8 april 2008
Kung Håkan
Allt är försent, försent för vin, försent för kärlek ren som snö
Inatt finns ingen väg tillbaks
Ingen alls
Försent för edelweiss
Ingen alls
(Jag ville skriva nånting men det behövs inte.)
Inatt finns ingen väg tillbaks
Ingen alls
Försent för edelweiss
Ingen alls
(Jag ville skriva nånting men det behövs inte.)
onsdag 2 april 2008
Take two of these...
...and call me in the morning.
Det gamla läkarskämtet blir allt allvarligare, och med egenvårdsmediciner utan recept behöver vi inte ens ringa dagen efter.
Försäljningen av allergimediciner ökar starkt (DN) och ingen tycks veta varför. Fler och fler känner behov av dem, uppenbarligen. För att vi blivit mer allergiska? I så fall varför? Eller för att vi blivit mer medvetna om att snuvan egentligen är en allergi? Eller för att vi blivit itutade av reklam och av apotekspersonal att det är onormalt att vara lite snuvig på våren och börjat ta mer och mer mediciner? Och sedan vant kroppen av med sitt naturliga försvar?
Jag vet inte; hoppas att någon gör det. Det vore kul att veta.
Särskilt om nu apoteken ska privatiseras. Vem ska då stå och säga att "nej den medicinen bör du inte ta, den kanske hjälper men din lilla snuva kanske du kan stå ut med istället för att proppa kroppen full med antihistaminer"? (Inte för att någon gör det idag, men chansen för en utveckling mot en mer restriktiv hållning lär ju inte direkt öka...)
Någonstans inbillar jag mig att människan för sisådär 50 år sedan faktiskt överlevde trots frånvaron av Cetirizin, Loratadin och allt vad det heter. Men idag är lidandet satt på undantag, ingen förkylning är för liten, ingen muskelsträckning för minimal, ingen bakfylla för ynklig för att den inte ska dämpas med Alvedon, Zon eller Treo. Själva sjukdomen har blivit en sjukdom, det finns inga fördelar med att låta kroppen ta hand om sina problem, hjälp finns snabbt att få. Vi lever i ett medikaliserat samhälle där läkemedelsbolagen ger oss vägen till frälsning.
Till vilken nytta kan man undra? Den heliga Produktiviteten är en starkt misstänkt. Glöm huttriga hemmadagar under en pläd med en kopp örtté framför repriser av Det lilla huset på prärien; företaget sponsrar glatt med senaste influensavaccinet.
Och en allt större del av den ekonomiska kakan knaprar läkemedelsindustrin i sig, i friskhetens namn. Pengar som man kanske kunde fundera på om de gjorde mer nytta någon annanstans. Eller så går de förstås rakt in i produktutvecklingsprocessen så att vi kan få mer friskhet för pengarna.
Nej, nu ska jag nog iväg och köpa allergimedicin. Pollen är på väg!
Det gamla läkarskämtet blir allt allvarligare, och med egenvårdsmediciner utan recept behöver vi inte ens ringa dagen efter.
Försäljningen av allergimediciner ökar starkt (DN) och ingen tycks veta varför. Fler och fler känner behov av dem, uppenbarligen. För att vi blivit mer allergiska? I så fall varför? Eller för att vi blivit mer medvetna om att snuvan egentligen är en allergi? Eller för att vi blivit itutade av reklam och av apotekspersonal att det är onormalt att vara lite snuvig på våren och börjat ta mer och mer mediciner? Och sedan vant kroppen av med sitt naturliga försvar?
Jag vet inte; hoppas att någon gör det. Det vore kul att veta.
Särskilt om nu apoteken ska privatiseras. Vem ska då stå och säga att "nej den medicinen bör du inte ta, den kanske hjälper men din lilla snuva kanske du kan stå ut med istället för att proppa kroppen full med antihistaminer"? (Inte för att någon gör det idag, men chansen för en utveckling mot en mer restriktiv hållning lär ju inte direkt öka...)
Någonstans inbillar jag mig att människan för sisådär 50 år sedan faktiskt överlevde trots frånvaron av Cetirizin, Loratadin och allt vad det heter. Men idag är lidandet satt på undantag, ingen förkylning är för liten, ingen muskelsträckning för minimal, ingen bakfylla för ynklig för att den inte ska dämpas med Alvedon, Zon eller Treo. Själva sjukdomen har blivit en sjukdom, det finns inga fördelar med att låta kroppen ta hand om sina problem, hjälp finns snabbt att få. Vi lever i ett medikaliserat samhälle där läkemedelsbolagen ger oss vägen till frälsning.
Till vilken nytta kan man undra? Den heliga Produktiviteten är en starkt misstänkt. Glöm huttriga hemmadagar under en pläd med en kopp örtté framför repriser av Det lilla huset på prärien; företaget sponsrar glatt med senaste influensavaccinet.
Och en allt större del av den ekonomiska kakan knaprar läkemedelsindustrin i sig, i friskhetens namn. Pengar som man kanske kunde fundera på om de gjorde mer nytta någon annanstans. Eller så går de förstås rakt in i produktutvecklingsprocessen så att vi kan få mer friskhet för pengarna.
Nej, nu ska jag nog iväg och köpa allergimedicin. Pollen är på väg!
söndag 30 mars 2008
Som att cykla
Har precis spenderat en vecka i Sälen, den svenska familjeskidåkningens Mecka. När det slog mig att det var tio år sedan jag åkte utför - och då snackar vi en eftermiddag i Kisabacken, och innan dess ytterligare minst 5 år - så blev jag lite nervig. Skulle det sitta i? Och carvingskidor och allt.
Men fan vad bra det gick. Kort och kanske lite drygt sagt. Men frågan är faktiskt om jag gjort Väggen bättre än såhär.
I'm back in business; nu attans ska det bli vintersport av! Måst bara vänta några månader först...
Men fan vad bra det gick. Kort och kanske lite drygt sagt. Men frågan är faktiskt om jag gjort Väggen bättre än såhär.
I'm back in business; nu attans ska det bli vintersport av! Måst bara vänta några månader först...
lördag 22 mars 2008
Idrott och samhällsordning
I DN intervjuas Stefan Lindeberg, Sveriges OS-general. Det hela gäller hur idrottarna i den svenska OS-truppen ska förhålla sig till media och politik nu under OS i det inte helt angenäma politiska klimatet -- den Perssonska stabiliteten, om ni minns -- i Kina. Intressant att notera är hur idrotten framställs som en helt politiskt fri arena av Lindeberg. Idrotten skulle knappast överlevt, menar Lindeberg, om den varit ett politiskt medel. "Jag tror inte att idrotten eller OS hade överlevt om de hade använts i sådana syften" citeras han. Idrotten är alltså en politiskt neutral arena; det är en deskriptiv utsaga, inte en normativ. (Man funderar kort över ömsesidiga OS-bojkotter mellan USA och Sovjet under 80-talet eller Hitlers propaganda under Berlin-OS -36...)
Lindeberg säger förstås det han måste säga. Men det är intressant att man betraktar idrotten som politiskt neutral -- jag tror nämligen att Lindebergs åsikt i detta fall stöds av flera. Kanske inte "gemene man", de flesta ser nog det politiska elementet. Men det är såklart ett bekvämt betraktelsesätt för de starka ekonomiska intressen som ligger bakom idrotten; tänk bara vilken fantastisk exponering Nike, Adidas, Reebok m fl får på en enorm marknad, tänk hur all världens tv-tittare ger reklamintäkter till bolagen som betalat dyra pengar för sina licenser... Så det är klart att det finns kommersiella fördelar med att se idrotten som apolitisk.
Det idrottsliga utbytet fullföljs "oavsett politisk ideologi i arrangörslandet" säger Lindeberg vidare.
The show must go on alltså, även om tibetaner eller andra förtrycks av en totalitär regim. Och bakom the show ligger stålarna såklart. Det borde vara uppenbart även för Lindeberg att idrotten lika lite är politiskt neutral som den är kommersiellt neutral. Och det är det såklart. Men den offentliga diskursen borde inte låta honom komma undan med standardsvaret i SOK:s mediaguide.
PS
Oj, vad jag har väntat på en chans att sno den rubriken! :)
Lindeberg säger förstås det han måste säga. Men det är intressant att man betraktar idrotten som politiskt neutral -- jag tror nämligen att Lindebergs åsikt i detta fall stöds av flera. Kanske inte "gemene man", de flesta ser nog det politiska elementet. Men det är såklart ett bekvämt betraktelsesätt för de starka ekonomiska intressen som ligger bakom idrotten; tänk bara vilken fantastisk exponering Nike, Adidas, Reebok m fl får på en enorm marknad, tänk hur all världens tv-tittare ger reklamintäkter till bolagen som betalat dyra pengar för sina licenser... Så det är klart att det finns kommersiella fördelar med att se idrotten som apolitisk.
Det idrottsliga utbytet fullföljs "oavsett politisk ideologi i arrangörslandet" säger Lindeberg vidare.
The show must go on alltså, även om tibetaner eller andra förtrycks av en totalitär regim. Och bakom the show ligger stålarna såklart. Det borde vara uppenbart även för Lindeberg att idrotten lika lite är politiskt neutral som den är kommersiellt neutral. Och det är det såklart. Men den offentliga diskursen borde inte låta honom komma undan med standardsvaret i SOK:s mediaguide.
PS
Oj, vad jag har väntat på en chans att sno den rubriken! :)
torsdag 28 februari 2008
Dagens stora upptäckt: 7 nya härskartekniker
Sju nya härskartekniker.
Jag bara måste få förvånas över följande helt nyskapande påstående:
Hierarki är en härskarteknik.
Eehh, ja?
Alltså. Kolla på listan. Känner du igen dig? Bra. Då är du inte helt omottaglig för sociala intryck.
Den "stora" frågan är förstås inte varför Elaine Bergqvist, retorikkonsult, skriver en bok om detta. Det får hon förstås göra. Och hon är uppenbarligen en duktig konsult (=marknadsförare). Det oroväckande är att DN väljer att lyfta fram det på sin förstasida. Ordet "nyhetsvärde" kan knappast vara tillämpligt. Lite svårt att hävda ett nyhetsvärde i observationen att hierarkier, uteslutningar och stereotypisering etc kan ha med maktutövning att göra. Lika ochockad blir man av påståendet att det inte bara är män som förtrycker kvinnor utan att män kan förtrycka män, kvinnor kan förtrycka män och kvinnor kan förtrycka kvinnor. (Man kan bli lite chockad över att någon anser attt det behöver påpekas. Och att någon annan anser att det har ett nyhetsvärde.)
Låt mig ge fem exempel till på "härskartekniker":
Tvång: Man använder tvångsmedel, t.ex. hot om våld, för att få någon att göra något.
Belöningar: Man fördelar ut belöningar för att få andra att göra saker ("motivera" dem).
Legitimitet: Man har en position som andra uppfattar som legitim som får dem att göra vad man säger.
Referensen: Man utgör en förebild, andra vill vara som en, och på det sättet påverkar man hur de agerar.
Expert: Man anses vara mer kunnig och då kan man få andra att följa ens råd.
Se där, ytterligare fem tekniker. Kanske skulle jag skriva en bok om dem och bli "känd från DN"? (Eller kan det räcka med en Googling?)
--
Vad är det jag gnäller över nu då?
Jo, det finns faktiskt en hel del skrivet om både mellanmänsklig interaktion och om makt som faktiskt skulle kunna få DNs läsare att se de frågorna på ett nytt sätt -- som skulle ha ett nyhetsvärde. Det är synd att konformitet med allmänna insikter och omtugg av det vi redan visste ska vara det som lyfts upp i media.
Eller, det kanske vore synd att lära sig något nytt?
Och, för att då vara lite konstruktiv och ge förslag på vad som skulle vara så mycket bättre: Bruno Latour har skrivit en text som heter "Förbindelsens makt" i svensk översättning, den finns i boken Artefaktens återkomst. Den är inte svår terminologiskt. Däremot riskerar man vara tvungen att tänka kring makt på ett nytt sätt när man läst den.
Ett PS en dryg månad senare: Aftonbladets Inga-Lina Lindkvist gör en underhållande reflexion...
Jag bara måste få förvånas över följande helt nyskapande påstående:
Hierarki är en härskarteknik.
Eehh, ja?
Alltså. Kolla på listan. Känner du igen dig? Bra. Då är du inte helt omottaglig för sociala intryck.
Den "stora" frågan är förstås inte varför Elaine Bergqvist, retorikkonsult, skriver en bok om detta. Det får hon förstås göra. Och hon är uppenbarligen en duktig konsult (=marknadsförare). Det oroväckande är att DN väljer att lyfta fram det på sin förstasida. Ordet "nyhetsvärde" kan knappast vara tillämpligt. Lite svårt att hävda ett nyhetsvärde i observationen att hierarkier, uteslutningar och stereotypisering etc kan ha med maktutövning att göra. Lika ochockad blir man av påståendet att det inte bara är män som förtrycker kvinnor utan att män kan förtrycka män, kvinnor kan förtrycka män och kvinnor kan förtrycka kvinnor. (Man kan bli lite chockad över att någon anser attt det behöver påpekas. Och att någon annan anser att det har ett nyhetsvärde.)
Låt mig ge fem exempel till på "härskartekniker":
Tvång: Man använder tvångsmedel, t.ex. hot om våld, för att få någon att göra något.
Belöningar: Man fördelar ut belöningar för att få andra att göra saker ("motivera" dem).
Legitimitet: Man har en position som andra uppfattar som legitim som får dem att göra vad man säger.
Referensen: Man utgör en förebild, andra vill vara som en, och på det sättet påverkar man hur de agerar.
Expert: Man anses vara mer kunnig och då kan man få andra att följa ens råd.
Se där, ytterligare fem tekniker. Kanske skulle jag skriva en bok om dem och bli "känd från DN"? (Eller kan det räcka med en Googling?)
--
Vad är det jag gnäller över nu då?
Jo, det finns faktiskt en hel del skrivet om både mellanmänsklig interaktion och om makt som faktiskt skulle kunna få DNs läsare att se de frågorna på ett nytt sätt -- som skulle ha ett nyhetsvärde. Det är synd att konformitet med allmänna insikter och omtugg av det vi redan visste ska vara det som lyfts upp i media.
Eller, det kanske vore synd att lära sig något nytt?
Och, för att då vara lite konstruktiv och ge förslag på vad som skulle vara så mycket bättre: Bruno Latour har skrivit en text som heter "Förbindelsens makt" i svensk översättning, den finns i boken Artefaktens återkomst. Den är inte svår terminologiskt. Däremot riskerar man vara tvungen att tänka kring makt på ett nytt sätt när man läst den.
Ett PS en dryg månad senare: Aftonbladets Inga-Lina Lindkvist gör en underhållande reflexion...
onsdag 27 februari 2008
Taskigt retoriskt val
Ännu en domedagssekt.
Det är enkelt att kontrollera hur rationella dessa sekter egentligen är. En rimligt rationell person vill rimligen inte (i alla fall utan mycket speciella skäl) stå och argumentera för något som bara kan vara fel. Men det gör domedagssekterna. Betrakta följande: "I maj går världen under." OK. Det finns principiellt två utfall: antingen går världen under i maj eller så gör den inte det. Om den inte gör det så blir det uppenbart att profeten hade fel. Om den gör det finns det ingen efteråt som kan konstatera att profeten hade rätt. Möjligen i ett liv efter detta. (Tron på detta blir alltså ett sine qua non för sekterna; ingen religion = inga domedagssekter. Bra deal om du frågar mig.) Mycket osäkert kring möjligheterna att få rätt alltså.
Det gör det också ytterst enkelt att ha rätt genom att vara motvalls. Man kan i princip inte beslås med att haft fel, i alla fall inte av de troende. Alltså: "I maj går inte världen under." Antingen går världen inte under, och man hade rätt. Trevligt. Eller så går världen under. Och då dör vi alla = ingen kan anklaga en för att ha haft fel. Om, förstås, inte profeten hade helt rätt och det finns ett liv efter detta. Men för att det ska vara nån poäng med att följa profeten brukar det vara så att de rättrogna och avfällingarna hamnar på olika ställe i livet efter detta (annars blir det en högst oklar incitamentsstruktur för att underkasta sig domedagssektens askes, t.ex. att sitta och huttra i en grotta). Eftersom man som tvivlare då troligen hamnar på ett annat (mycket otrevligare) ställe än de rättrogna kommer de inte kunna beslå en med att ha haft fel i alla fall. Ingen som säger "vad var det jag sa!" Och där blir man sittande med alla andra tvivlare istället, och så kan man fundera ut förklaringer till varför man egentligen hade rätt i alla fall, fast något litet gick snett.
Det är enkelt att kontrollera hur rationella dessa sekter egentligen är. En rimligt rationell person vill rimligen inte (i alla fall utan mycket speciella skäl) stå och argumentera för något som bara kan vara fel. Men det gör domedagssekterna. Betrakta följande: "I maj går världen under." OK. Det finns principiellt två utfall: antingen går världen under i maj eller så gör den inte det. Om den inte gör det så blir det uppenbart att profeten hade fel. Om den gör det finns det ingen efteråt som kan konstatera att profeten hade rätt. Möjligen i ett liv efter detta. (Tron på detta blir alltså ett sine qua non för sekterna; ingen religion = inga domedagssekter. Bra deal om du frågar mig.) Mycket osäkert kring möjligheterna att få rätt alltså.
Det gör det också ytterst enkelt att ha rätt genom att vara motvalls. Man kan i princip inte beslås med att haft fel, i alla fall inte av de troende. Alltså: "I maj går inte världen under." Antingen går världen inte under, och man hade rätt. Trevligt. Eller så går världen under. Och då dör vi alla = ingen kan anklaga en för att ha haft fel. Om, förstås, inte profeten hade helt rätt och det finns ett liv efter detta. Men för att det ska vara nån poäng med att följa profeten brukar det vara så att de rättrogna och avfällingarna hamnar på olika ställe i livet efter detta (annars blir det en högst oklar incitamentsstruktur för att underkasta sig domedagssektens askes, t.ex. att sitta och huttra i en grotta). Eftersom man som tvivlare då troligen hamnar på ett annat (mycket otrevligare) ställe än de rättrogna kommer de inte kunna beslå en med att ha haft fel i alla fall. Ingen som säger "vad var det jag sa!" Och där blir man sittande med alla andra tvivlare istället, och så kan man fundera ut förklaringer till varför man egentligen hade rätt i alla fall, fast något litet gick snett.
onsdag 20 februari 2008
Ett underbart Maskineri
Så, äntligen, kom den: Kaizers Orchestras nya, Maskineri. Kaizers, bandet som på frågan om vad de skulle behöva göra för att bli Skandinaviens största rockband svarade: "Myrde Kent?"
Stilenligt som vanligt, men det är inte samma sound som de senaste plattorna haft. Gypsy/klezmer/balkan/Waits-rocken är där, men det hela är mer komplext, rytmerna inte lika självklara. "Lite Pink Floyd", som B sade. Och de tematiserade texterna är försvunna: man saknar Mr Kaizer, Señor Flamingo och Dr Mowinckel lite grand. Vid första genomlyssningen kändes det lite sådär, men efter några varv så tar det sig. Med besked. Musikaliskt är det nog deras bästa platta hittills, och jag bara väntar på hur det ska låta när de tar tag i detta live. (Lite som när Radiohead gjorde Kid A och Amnesiac live, hur de åstadkom det med så uppenbara studioalbum är för mig ännu en gåta.) Den 18 april smäller det...
PS
Varför recenseras inte Kaizers i svenska media...? Avundsjuka för att det roliga på Nordens musikfront numera tycks hända på Skandernas västsida?
Stilenligt som vanligt, men det är inte samma sound som de senaste plattorna haft. Gypsy/klezmer/balkan/Waits-rocken är där, men det hela är mer komplext, rytmerna inte lika självklara. "Lite Pink Floyd", som B sade. Och de tematiserade texterna är försvunna: man saknar Mr Kaizer, Señor Flamingo och Dr Mowinckel lite grand. Vid första genomlyssningen kändes det lite sådär, men efter några varv så tar det sig. Med besked. Musikaliskt är det nog deras bästa platta hittills, och jag bara väntar på hur det ska låta när de tar tag i detta live. (Lite som när Radiohead gjorde Kid A och Amnesiac live, hur de åstadkom det med så uppenbara studioalbum är för mig ännu en gåta.) Den 18 april smäller det...
PS
Varför recenseras inte Kaizers i svenska media...? Avundsjuka för att det roliga på Nordens musikfront numera tycks hända på Skandernas västsida?
fredag 15 februari 2008
Prince + Metallica = Sant?
För några år sedan drog Metallica på sig fansens vrede genom att sura över nedladdning. Nu är det Prince tur, ska bli kul att se om hans (och Village Peoples!) fans reagerar likadant. (Yeah right.)
Vad som är principiellt intressant är om det kommer att väckas åtal mot TPB i USA. Om så blir fallet är det nog dags att stänga ner Nätet. Alla kan stämma alla för vad som helst. Räcker med en liten sketen lag -- tänk The Good Samaritan Law (för er som inte vet vad det är rekommenderas de två sista avsnitten av Seinfeld) -- i nån avkrok för att kunna bli stämd och dömd.
Den amerikanska advokatkåren kanske anser att marknaden för juridik på hemmaplan börjar bli mättad och söker sig ut på nya jaktmarker? Juridisk imperialism...
Vad som är principiellt intressant är om det kommer att väckas åtal mot TPB i USA. Om så blir fallet är det nog dags att stänga ner Nätet. Alla kan stämma alla för vad som helst. Räcker med en liten sketen lag -- tänk The Good Samaritan Law (för er som inte vet vad det är rekommenderas de två sista avsnitten av Seinfeld) -- i nån avkrok för att kunna bli stämd och dömd.
Den amerikanska advokatkåren kanske anser att marknaden för juridik på hemmaplan börjar bli mättad och söker sig ut på nya jaktmarker? Juridisk imperialism...
torsdag 14 februari 2008
Flyget och miljön
Det står ju klart att flyget är en av de största miljöbovarna. Att då inte beskatta det är så dumt att man bara blir arg (DN om flygskatt). Mer kunde göras: till exempel förbjuda flygtrafik under en viss sträcka. För svensk del kunde vi exempelvis förbjuda allt inrikesflyg, möjligen med undantaget om man ska upp till de nordligaste delarna av landet. (Exakt var gränsen bör gå kan ju diskuteras.) I triangeln Sthlm - Gbg - Malmö är det bara löjligt att ens tillåta flygtrafik. Än bättre förstås om EU kunde komma överens om det. Satsa istället på att förbättra och bygga ut tågtrafiken; de senaste veckornas diskussion om utbyggda snabbtåg är ett steg i rätt riktning. Tummen ur angående detta skulle vara ett ännu bättre steg.
Tyvärr blir man pessimist när man ser hur regeringar – Sveriges och andra länders - konsekvent väljer att strunta i fakta och låta kortsiktig småaktig politik gå före. Torskfisket i Östersjön är ett annat exempel...
Tyvärr blir man pessimist när man ser hur regeringar – Sveriges och andra länders - konsekvent väljer att strunta i fakta och låta kortsiktig småaktig politik gå före. Torskfisket i Östersjön är ett annat exempel...
lördag 9 februari 2008
Be the president, sort of
I DN oroar sig Göran Greider över den högst förflackade nyhetsrapporteringen från primärvalen i USA. Och det är väl bara att hålla med, å ena sidan. Men å andra sidan: Kan man inte se det som ett friskhetstecken att inte ens svenska politiska kommentatorer kan hålla isär jänkarnas politiska falanger? Det säger i alla fall något om den position som bevakningen sker utifrån; den insikten torde behaga Greider, inte journalistiskt kanske, men politiskt... (Att sedan det som etiketteras "politik" är en dyr version av "Let's dance" är måhända mer problematiskt...)
söndag 27 januari 2008
we7
I den fildelningsdebatt som för närvarande pågår har jag redan tidigare noterat att jag tror att slaget för de upphovsrättskonservativa redan är förlorat. Och att musikindustrin nog gör bättre i att snabbt leta nya affärsmodeller istället för att gnälla.
Och idag ramlade jag över we7, DRM-fri musik gratis. Det man betalar är att man de första 4 veckorna får ett ca 10 sekunder långt reklambudkap i början av låten. Sedan kan man ladda ner reklamfria låtar. Och man kan också betala för att slippa reklamen. Vi får väl se hur det går, jag ska i alla fall se om jag tycker det är ok. Kan så långt konstatera att Cold Warning var värt jobbet att registrera sig för att få upptäcka :)
Men kanske, kanske börjar det röra på sig där ute...
Och idag ramlade jag över we7, DRM-fri musik gratis. Det man betalar är att man de första 4 veckorna får ett ca 10 sekunder långt reklambudkap i början av låten. Sedan kan man ladda ner reklamfria låtar. Och man kan också betala för att slippa reklamen. Vi får väl se hur det går, jag ska i alla fall se om jag tycker det är ok. Kan så långt konstatera att Cold Warning var värt jobbet att registrera sig för att få upptäcka :)
Men kanske, kanske börjar det röra på sig där ute...
fredag 25 januari 2008
Judge Dredd
I Stockholm härjar kamphundar. Det är helt enkelt för djävligt (ursäkta franskan). För det första kan man ifrågasätta behovet av denna typ av "sällskapsdjur". För det andra: Hundägare som inte kan ta hand om sina djur får ta konsekvenserna.
Inför koppeltvång. Hundar som inte är kopplade och beter sig det minsta aggressivt ska tas bort. Polisen har tjänstevapen. No trial, no jury, straight to execution.
Mer Judge Dredd-logik i hundhavandet.
Inför koppeltvång. Hundar som inte är kopplade och beter sig det minsta aggressivt ska tas bort. Polisen har tjänstevapen. No trial, no jury, straight to execution.
Mer Judge Dredd-logik i hundhavandet.
Maskineri, countdown
Gudars, jag längtar så...! Nu är Enden av November ute på iTunes; KÖPKÖPKÖPKÖP! Men plattan i sin helhet är ju alltid grejen... Lite Bob Hund luktar det t.o.m.: Kaizers 115. drøm...
torsdag 24 januari 2008
Blått vinner?
Formatkriget är över, tror DN. Det finns säkert nåt ord kvar att säga i den debatten, men för oss ljud- och bildintresserade är det väl i alla fall goda nyheter. (Om man nu vill bidra till konsumismens allmänna fortlevnad genom att köpa hemelektronik...) Och jag vet var min hundring i vadet om årets julklapp 2008 hamnar...
Burma
Förra året gick vi en fredag klädda i röda tröjor. Snart efter det dog mediarapporteringen ut. DN gör idag en välgärning och påminner oss. För folket och motståndet i Burma räcker det inte med röda kläder en fredag för att ställa saker och ting till rätta.
lördag 19 januari 2008
fredag 18 januari 2008
Clownfasoner och McD
Så, Stephen King hade rätt. I "Det" alltså: Clowner är läskiga. Det rapporterar i alla fall DN idag. Och det är väl bara att hålla med. Bara färgskalan skiljer clowner och jultomten från allehanda halloweenfreak. Fast det rör sig om vuxna istället för barn, vilket ju inte gör saken bättre. Bara en riktigt riktigt sjuk människa beter sig som en clown. Så inte bara det att barnen blir rädda - de bör vara rädda, det är den enda rationella reaktionen på en vuxen människa som klär sig i grälla, dåligt matchade och för stora kläder och skrattar hysteriskt.
Men man undrar ju varför inte denna slutsats kunde få synas i McD:s försäljningssiffror?
Men man undrar ju varför inte denna slutsats kunde få synas i McD:s försäljningssiffror?
torsdag 17 januari 2008
Sent julkort
Jag skickar inte julkort. Tycker mest det är jobbigt. (Och så kan man ju skylla på miljön också.) Det gör förstås att jag får dåligt samvete, i synnerhet när jag får julkort från gamla vänner jag inte hört av mig till på länge.
Nu är väl risken i alla fall över för den här gången. Tjugondagknut är ju passerad för evigheter sedan. Och idag slängde vi äntligen ut julskrället, med massiva mängder granbarr på golvet som följd såklart. Dessutom lyckades jag spilla ut en hel julgransfot med vatten på parketten.
Med julens alla hemskheter i åtanke så kommer här ett tidigt julkort inför julen 2008:
Och del två:
God Jul då...!
Nu är väl risken i alla fall över för den här gången. Tjugondagknut är ju passerad för evigheter sedan. Och idag slängde vi äntligen ut julskrället, med massiva mängder granbarr på golvet som följd såklart. Dessutom lyckades jag spilla ut en hel julgransfot med vatten på parketten.
Med julens alla hemskheter i åtanke så kommer här ett tidigt julkort inför julen 2008:
Och del två:
God Jul då...!
Spelkonsoler
SvD diskuterar idag spelkonsoler. Och naturligtvis vore det trevligt om det bara fanns en, så att man slapp tänka på saken. Fast hemma hos mig finns det bara en i alla fall, en PS2:a om nu någon undrade. Men det finns ett annat problem med spelkonsoler än det kvantitativa.
De är fula.
Sjukt fula.
Inte ens Nintendo Wii lyckas. Varför måste det se ut som om delar från instrumentpanelen till ET:s rymdskepp rasat ner i vardagsrummet? Vad är det som är så svårt att göra dem till en enkel diskret låda med bara en liten springa för att peta in skivorna? Läs Apple TV; säga vad man vill om dess funktionalitet, men den går banne mig att smyga in diskret i vardagsrummet.
Och till detta kan man förstås lägga förhoppningen att Apple fixar filmnedladdning till oss på denna sida pölen också.
Hm.
De är fula.
Sjukt fula.
Inte ens Nintendo Wii lyckas. Varför måste det se ut som om delar från instrumentpanelen till ET:s rymdskepp rasat ner i vardagsrummet? Vad är det som är så svårt att göra dem till en enkel diskret låda med bara en liten springa för att peta in skivorna? Läs Apple TV; säga vad man vill om dess funktionalitet, men den går banne mig att smyga in diskret i vardagsrummet.
Och till detta kan man förstås lägga förhoppningen att Apple fixar filmnedladdning till oss på denna sida pölen också.
Hm.
lördag 12 januari 2008
Bonsai Kitten [paw rikh-titt]
Kommer du ihåg internetbluffen som upprörde dig såå 2000 - Bonsai Kitten? Well, nu har det nästan hänt på riktigt...
torsdag 10 januari 2008
The Gulf Incident Did Not Happen
Den franske filosofen Jean Baudrillard, mest känd för sina idéer kring simuleringar, publicerade en gång en ofta missförstådd bok som hette The Gulf War Did Not Happen, apropå det så kallade Gulfkriget. Poängen var förstås inte (vilket vissa tycks tro) att han menade att hela Gulfkriget var en mediekonstruktion och att inga slagskepp, flygplan eller tanks satts in. (Denna idé behandlas däremot på ett ganska begåvat sätt i filmen Wag the dog...) Däremot menade han att vår uppfattning av händelseförloppet som just ett krig var en konstruktion (eller i Baurillards inte alltid glasklara språkbruk, en simulering): I själva verket var det en nation som körde över en annan, något regelrätt krig var det aldrig tal om. Men genom att få det att bli ett krig blev det legitimt.
Den typen av omtolkning (i brist på bättre term på svenska; reframing är bättre) av en händelse är intressant. Det skiljer sig från den rena krigslisten, som mer handlar om att få något farligt (ett gäng soldater beväpnade upp till tänderna) att se ut som något ofarligt (en stor trähäst); eller att få något ofarligt (en massa träramar och tygstycken) att se ut som något farligt (invasionsstyrkor). Simuleringen innebär en förändring av tonart, så att säga, men är inte en ren fabrikation (även om den kan vara kraftig och involvera element av fabrikation). Simuleringen har i första läget alltid en resonansbotten av verklighet.
I Gulfkriget hade västmakterna simuleringsmonopol. Men i mediebildernas värld är det lätt att fabricera och försöka göra ett tonartsbyte. USA vill få oss att tro att iranska fartyg allvarligt provocerat och hotat deras fartyg; Iran vill få oss att tro att det varit en sansad incident. Simuleringsmonopolet är brutet. Att något ägt rum är klart, och det torde också stå relativt klart för de inblandade vad som ägde rum. Men den kampen är över; kampen som nu utkämpas är kampen om simuleringen. Vilken version av verkligheten ska vi låt oss övertygas av? Konflikten flyttar ut i simuleringarnas snabbt cirkulerande verklighet. Och slaget på the bottom line kommer att präglas av vem som vinner i den simulerade världen. I en simulerad värld bestämmer överbyggnaden basen.
Rapportering: Aftonbladet, Expressen.
Den typen av omtolkning (i brist på bättre term på svenska; reframing är bättre) av en händelse är intressant. Det skiljer sig från den rena krigslisten, som mer handlar om att få något farligt (ett gäng soldater beväpnade upp till tänderna) att se ut som något ofarligt (en stor trähäst); eller att få något ofarligt (en massa träramar och tygstycken) att se ut som något farligt (invasionsstyrkor). Simuleringen innebär en förändring av tonart, så att säga, men är inte en ren fabrikation (även om den kan vara kraftig och involvera element av fabrikation). Simuleringen har i första läget alltid en resonansbotten av verklighet.
I Gulfkriget hade västmakterna simuleringsmonopol. Men i mediebildernas värld är det lätt att fabricera och försöka göra ett tonartsbyte. USA vill få oss att tro att iranska fartyg allvarligt provocerat och hotat deras fartyg; Iran vill få oss att tro att det varit en sansad incident. Simuleringsmonopolet är brutet. Att något ägt rum är klart, och det torde också stå relativt klart för de inblandade vad som ägde rum. Men den kampen är över; kampen som nu utkämpas är kampen om simuleringen. Vilken version av verkligheten ska vi låt oss övertygas av? Konflikten flyttar ut i simuleringarnas snabbt cirkulerande verklighet. Och slaget på the bottom line kommer att präglas av vem som vinner i den simulerade världen. I en simulerad värld bestämmer överbyggnaden basen.
Rapportering: Aftonbladet, Expressen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
