En av de vackraste filmscener jag beskådat är avslutningen i Lost in translation, med de för publiken ohörbara, av Bill Murray i Scarlett Johanssons öra viskade, avslutande orden. Det finns en magi i den scenen som är inbäddad i foto, skådespeleri och inte minst The Jesus and Mary Chains "Just like honey" som svävar ödsligt ovanför.
Det går inte att låta bli att få den scenen i huvudet när man lyssnar på Scarlett Johanssons debutskiva, stämningen är densamma. Tio Tom Waits-covers, backup av David Bowie och Johanssons lätt hesa, släpiga röst. Suntoryröst? När hon gör "I don't wanna grow up" är det en ensam tonåring som tar ett försenat krumelurpiller snarare än Tom Waits bråkiga bångstyriga lortunge. Det blir polerat, smooth, snarare än det aviga och lätt burleska som vi lärt oss älska hos Waits. Men det blir bra. "Green grass" ska vi bara inte tala om...
För oss som fortfarande har nittiotalets indiepop i blodådrorna är det bekant. Svävande Mercury Rev-toner, lite Bad Seeds-orglar, gitarrer från Ride. Och lite Waitskt gung. The Raveonettes Lust Lust Lust från förra året, nu det här; inte dead on arrival, men the 90's revival...?
Det är en sån här skiva där man på något sätt hoppas att artisten inte fortsätter, att det bara blir denna och inget mer. Jakob Hellman-konceptet. Inte för att det inte går att göra bättre, för det gör det säkert. Men för att det inte behöver bli bättre.
Recensioner:
DN
SvD
Expressen
Sydsvenskan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar