Så, äntligen, kom den: Kaizers Orchestras nya, Maskineri. Kaizers, bandet som på frågan om vad de skulle behöva göra för att bli Skandinaviens största rockband svarade: "Myrde Kent?"
Stilenligt som vanligt, men det är inte samma sound som de senaste plattorna haft. Gypsy/klezmer/balkan/Waits-rocken är där, men det hela är mer komplext, rytmerna inte lika självklara. "Lite Pink Floyd", som B sade. Och de tematiserade texterna är försvunna: man saknar Mr Kaizer, Señor Flamingo och Dr Mowinckel lite grand. Vid första genomlyssningen kändes det lite sådär, men efter några varv så tar det sig. Med besked. Musikaliskt är det nog deras bästa platta hittills, och jag bara väntar på hur det ska låta när de tar tag i detta live. (Lite som när Radiohead gjorde Kid A och Amnesiac live, hur de åstadkom det med så uppenbara studioalbum är för mig ännu en gåta.) Den 18 april smäller det...
PS
Varför recenseras inte Kaizers i svenska media...? Avundsjuka för att det roliga på Nordens musikfront numera tycks hända på Skandernas västsida?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar