Nostalgi har jag svårt för. Det är en känsla som leder blicken bakåt mer än framåt. När den kommer över mig kan jag låta mig översköljas en stund, sedan skjuter jag, med tillfredsställelse, bort den.
Jag var därför lite osäker inför att träffa min gymnasieklass, flera av dem har jag inte sett på 16 år. Risken för en helkväll vältrandes i nostalgi var överhängande. Tack och lov blev det nu inte så. Tvärtom: Blicken var mest framåt. Naturligtvis en hel del uppdaterande. Giftermål, skilsmässor, barn; katolska bröllopsbesvär, hermeneutiska elektroner, australiska åkrar och krokodiler; en bra bit över 200 år av samlade livserfarenheter.
En känsla av att alla plötsligt hade bättre möjligheter att existera som en gemenskap än vad vi någonsin hade på gymnasiet. Sena tonår är ingen höjdartid. Nu fanns en trygghet, alla (eller i alla fall de flesta) hade på sitt sätt hittat sin plats i tillvaron. Kanske gjorde det att blickarna mer var riktade framåt, tillbakablickarna hade en tydlig glimt i ögonvrån. Har vi verkligen varit de där?
Detta var glasklart en av de trevligaste festerna jag bevistat på länge. Förhoppningsvis ska vi inte behöva bli ytterligare 16 år äldre innan vi ses igen. Även då med bara den där lilla dosen nostalgi som vi alla, trots all, behöver då och då.
Men bara lite.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar