Utbildningsmaskineriet

På SvD Brännpunkt idag uttalar sig ordföranden i Sveriges förenade studentkårer, Elin Rosenberg, om vikten av samverkan mellan universiteten och Näringslivet. Det senare stavas i artikeln implicit med versal i början. Idén tycks vara att mer samverkan med omvärlden ledar till att studenter snabbare och enklare får jobb.

Jag har tre synpunkter på detta. Den ena är att Rosenberg tycks ha missförstått idén med ett universitet. Idén är inte att producera kvastskaft (som Blå tåget en gång träffsäkert uttryckte det). Idén är att bilda. Eller, jag kanske bör nyansera mig här: bör vara att bidra till bildning. Jag är rädd att den högre utbildningen i Sverige idag redan gått för långt åt det håll som Rosenberg efterlyser. Jag slipper emellertid att utveckla ämnet, se istället Jakob Heidbrinks inlägg i saken. (Se även mitt inlägg om Kvastskaft och kunskapsproletariat, där jag argumenterade mot Juseks vd i samma fråga.)

Den andra är att hon har helt fel i att "Principen om att man lär sig bäst då man får prova sina teoretiska kunskaper i praktiken är självklar för många". Eller, snarare, det sammanhang hon sätter in detta i blir helt fel. Att prova att arbeta med teorier och lära sig analysera, tolka, abstrahera, etc är förstås central, men frågan är om man gör det bäst genom att snubbla ut på ett företag eller en förvaltning och göra detta, eller om man bättre lär sig den genom att de facto arbeta med just teorierna, kanske ihop med de som behärskar dem. Typ, lärarna. Att privilegiera uttrillande på företag innebär, inser de av oss som har som jobb att studera hur "de där ute" agerar, snarare att inte använda alltför avancerade teorier och modeller. Det handlar snarare om quick and dirty och att hålla deadlines. Sorry, men reducerar man vetenskapens roll till att tillhandahålla snabba lösningar bör man nog gå om sin kurs i elementär vetenskapsteori.

Den tredje har med löften och ansvar att göra. Det är att ställa orimliga krav på universiteten att de ska kunna ge löften om framtida arbete (på en volatil arbetsmarknad) bara för att man läser vissa program. Detta ansvar måste åligga studenten. Det kan kanske kännas som ett hårt synsätt för den som curlats fram genom livet av välmenande föräldrar och lärare, men en vacker dag måste man själv ta ansvar för sin framtid. Att lämna ifrån sig detta val är också att avhända sig ett existentiellt ansvar. Eller, med Douglas Adams termer: det är att göra sina (miss-)lyckanden till NAP, Någon Annans Problem. Att ta steget från universitetet till en arbetsmarknad, och att marknadsföra sig själv där, måste vara studentens ansvar. Universitetets jobb är (och här återkommer punkt ett ovan) inte att underlätta denna övergång, utan att ge bildning. Universitet är inte, och får inte bli, en arbetsmarknadsåtgärd.

Nej, Rosenberg, tillbaks till ritbordet.