Messerschmitt

Bara det faktum att jag för ett ögonblick tänkte börja detta inlägg med att påminna om var uttrycket "messerschmitt" kommer ifrån bevisar väl nåt. Hann i alla fall hindra mig i tid...

Ett av mina favoritcitat är föjande: "…jobbar man på ett universitet har man faktiskt betalt för att veta bäst". Det skrevs av Ulf Lundblad i Östgötacorrespondenten den 1 juli -98. Det ligger sjukt nog nåt i det. Alltså, självklart vet man inte bäst bara för att man jobbar på ett universitet. Men förväntan finns ibland där. Idag fick jag höra om en kollega som fått frågan "Vad anser ni på universitetet om det här?". Som om universitetet hade nån slags officiell policy, kanske Sanningen, som man kunde förhålla sig till.

Som samhällsvetare upplever jag denna typ av förväntningar som ett problem. Från studenter, och ibland andra, förväntas det att man ska veta bäst. Den makt man får i föreläsningssalen är skrämmande. Inte så att en föreläsare kan indoktrinera "sina" studenter, förstås. Men som föreläsare på en institution i företagsekonomi deltar man definitivt i en omfattande ideologiproduktion. (Man kliver in i en redan given ström av ord, blir ett redskap för det redan sagda och givna, och kan inte kliva ur den.) Studenterna får lära sig att marknader finns "där ute" och bör exploateras (inte att det rör sig om skapade behov och människors drömmar som exploateras), att fri konkurrens är av gud och Naturen givet och att organisationer måste manageras. Etc. Kanske kan man emellanåt skjuta in en kritisk kommentar, både som student och som föreläsare, men som en del i helheten blir den till, som det heter, en piss i Mississippi.

Detta gäller förstås båda sidor av den politiska skalan; om man föreläser på Socialhögskolan lär man, enligt hörsägen i alla fall, få kraftiga mothugg om man utmanar offerideologin och påpekar att det nog är få som faktiskt, i ordets rätta bemärkelse, tvingas till prostitution i Sverige idag. (Självklart förekommer det men du ser poängen, eller hur?)

Kunskapen på universitetet framstår som -- och än värre, förväntas vara -- monolitisk. Men alla som varit en del av vetenskaplig verksamhet vet att så inte är fallet. Vetenskapen är i bästa fall en dialog men i de flesta fall ett slags välartikulerat gräl med spelregler som är högst oklara för den icke invigde/-a. Det finns inget "veta bäst" annat än det att de flesta aspirerar på att göra det -- på olika sätt. Det vi ser rapporteras i media eller får till oss på föreläsningar är bara partsinlagor. Och det inser ju i själva verket alla. Men varför sätter vi i praktiken kunskapen på piedestal? När expertis inte så mycket handlar om att veta mer, utan snarare om att se till att andra vet mindre?

På universitetet har man faktiskt betalt för att träta bäst.