Sportsnacket en dag som denna går förstås i fotbollens tecken (t ex här, här, här och här). Själv är jag ganska ointresserad av matchen (och fotboll generellt) och såg inte Inzaghi springa benen av sig efter målgesterna (enligt TK). Jag gillar däremot cykel.
Dagens etapp i Giro d'Italia bjöd på ganska trist cykling, en enda klunga där allt (vilket idag var lika med nästan inget) hände, förvisso en brutal spurt på slutet där Petacchi visade hur man spurtar och Hushovd visade hur man kämpar; en 200 meters explosion efter 198 km i ganska makligt tempo (snitthastigheten låg under 35 km/h). Men en sak fascinerar. Etappen var alltså närmare 20 mil. I 15 av dem ligger Buffaz och kör ett solorace framför klungan, leder med runt 6 minuter. Och alla, Buffaz tillika, vet att det inte kommer att hålla. Han har inte en chans mot en klunga på plan mark. Och inte en enda vettig uppförsbacke att rycka ordentligt i finns i sikte. Men han ligger och plågar sig längst fram i sin ensamhet. I en halv vätternrunda. Det är något nästan poetiskt i den kombinationen av smärta och meningslöshet.
I morgon är det tempoetapp i berg. Ännu mer smärta, men mindre meningslöshet. Och på något sätt mindre estetiskt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar