Skott i foten

Skolminister Jan Björklund etablerar begreppet "hobbykurser" för att beskriva utvecklingen på vissa gymnasieskolor. Jag kan instämma. Det är högst problematiskt att rekrytera till gymnasiet genom att locka med skidakrobatik och annat med föga bildningsvärde. (Varning! Nu tänker jag låta lastgammal: ) På min tid kallade vi sån't för en "hobby" och gjorde det på fritiden. Jag kan inte för mitt liv förstå varför vi ska kalla det för en kurs och göra det i skolan. För samtidigt ser man som lärare på universitet och högskola hur vi tar emot studenter som varken kan stava eller, faktiskt än värre, inte klarar av att föra ett basalt logiskt resonemang som håller ihop. (Och de har uppenbarligen klarat av att få hyfsade betyg eftersom de kommer in.) Jag har ingen statistik för att stödja detta, men mitt klara intryck är att det blivit sämre sedan "den nya gymnasieskolan" slog igenom.

Kunskap är inte alltid roligt. Sorry, men så är det bara. Lek som lockbete – hobbykurser – är att göra eleverna en björntjänst.

Men som vanligt kommer det in ett annat element när högerpolitiker uttalar sig i utbildningsfrågor. Det Björklund oroar sig för är tydligen inte att eleverna missar en chans att bygga upp kunskaper som kan leda till personlig utveckling, ett rikare liv och ett mer aktivt medborgarskap. Nej, så här låter det: "hobbykurser utan tydligt arbetsmarknadsbehov". Notera det jag kursiverat: kurser med tydligare arbetsmarknadsbehov verkar alltså vara ok. Kan vi bara visa upp en arbetsmarknad för framtida skidakrobater så kanske det alltså kan vara något att satsa på?

Återigen ett skott i foten.