Kärlek på jobbet

Den 3 april i år satt jag på tåget till Köpenhamn och hade inget för mig; läste Metro alltså. Stötte på s 25 på en artikel om organisationskonsulten Jackie Bergman, "som hjälper företag och anställda att höja både välmåendet och resultaten". Jackie menar att alla – alla – våra handlingar och tankar kan reduceras till att handla om antingen kärlek eller rädsla. Svårare än så är det alltså inte. Vi har två modus operandi, och that's it. Så fort vi tror att allt inte ska gå i hamn eller att vi riskerar bli av med något: rädsla. När vi känner oss fria, känner tillit: kärlek. Och naturligtvis kan vi bestämma över detta. Det gäller att välja sida. "Rädslor kan få oss att överleva, men kärlek kan få oss att leva och uträtta storverk." Tecken på att kärlek styr är bland annat att man gärna berättar om bra saker som andra gjort, att man ser fram emot att ge, man delar med sig av information även om det ger fördelar för andra – och så vidare. Tecken på rädsla: man nämner fel som andra har gjort, klagar på att man saknar inflytande, förväntar sig att få något, m m.

Bortsett från att Jackies analysmetod – "psykosyntesteori" – verkar ha ett intellektuellt djup som närmast liknar Yodas ("Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering.") så är det anmärkningsvärt att notera hur ideologin (om det ens förtjänar det epitetet) handlar om att man ska vara nöjd med det man har och vara tacksam för det man får. Om det uppstår situationer som man upplever som problematiska så är det ens rädsla som kommer till tals. Att situationen i sig skulle kunna ha något med saken att göra verkar inte vara aktuellt.

I debatten om organsiationskultur, som rörde om i organisationsteorin för tjugo år sedan, kom kultur vid ett tillfälle att kallas för "the last frontier of control" (Ray, 1986). Jag tror minsann att Jackie har ambitionen att flytta den ett par steg längre bort. Jag är i alla fall rädd för det.

Referenser