En av de vackraste filmscener jag beskådat är avslutningen i Lost in translation, med de för publiken ohörbara, av Bill Murray i Scarlett Johanssons öra viskade, avslutande orden. Det finns en magi i den scenen som är inbäddad i foto, skådespeleri och inte minst The Jesus and Mary Chains "Just like honey" som svävar ödsligt ovanför.
Det går inte att låta bli att få den scenen i huvudet när man lyssnar på Scarlett Johanssons debutskiva, stämningen är densamma. Tio Tom Waits-covers, backup av David Bowie och Johanssons lätt hesa, släpiga röst. Suntoryröst? När hon gör "I don't wanna grow up" är det en ensam tonåring som tar ett försenat krumelurpiller snarare än Tom Waits bråkiga bångstyriga lortunge. Det blir polerat, smooth, snarare än det aviga och lätt burleska som vi lärt oss älska hos Waits. Men det blir bra. "Green grass" ska vi bara inte tala om...
För oss som fortfarande har nittiotalets indiepop i blodådrorna är det bekant. Svävande Mercury Rev-toner, lite Bad Seeds-orglar, gitarrer från Ride. Och lite Waitskt gung. The Raveonettes Lust Lust Lust från förra året, nu det här; inte dead on arrival, men the 90's revival...?
Det är en sån här skiva där man på något sätt hoppas att artisten inte fortsätter, att det bara blir denna och inget mer. Jakob Hellman-konceptet. Inte för att det inte går att göra bättre, för det gör det säkert. Men för att det inte behöver bli bättre.
Recensioner:
DN
SvD
Expressen
Sydsvenskan
torsdag 22 maj 2008
torsdag 15 maj 2008
Spelvåld
Orvar Säfström gör idag slarvsylta av en (som vanligt) moralpanikande kd:are. Argumenten känns igen: Det är spel som skapar våldsverkande barn och ungdomar. Det handlar naturligtvis inte om sådana saker som samhällsklimat i stort eller uppväxt eller skola eller... På min tid var det rollspelen som stod i fokus. Plus W.A.S.P. Om man lyssnade på hårdrock blev man satanist och våldsam. Om man spelade Drakar & Demoner, och senare KULT, så blev man också satanist (eller i alla fall ockultist) och drog ut på stan med svärd i hand och hade ihjäl folk. (Då var det dessutom (s) som var på förbudsstigen, kan vi i marginalen notera.)
Det är som om spelförbudsmaffian inte är kapabla att se skillnaden mellan fiktion och verklighet. Den är förvisso en tunn linje ibland (hej Baudrillard), men till vardags är gränsen ganska lätt att dra. För oss som förstått att den finns, vill säga.
Samtidigt, i en annan del av stan:
Mattias Ek tackar Tre kronor för den "brutala festen" efter att de hamnat i slagsmål med Ryssland; Magnus Nyström kallar det för en rock'n'roll-match och tycker att det är bra att Tre Kronor är "elakast i VM". Vidare:
"Tre Kronor var aggressiva, tuffa, elaka...okej, lite småfula också, kanske.
Men det här är ishockey.
Det ska smälla."
Hockeyretoriken är fylld av krigare och tuffingar och elakingar - som samtidigt är hjältar. (Det finns förstås en slags poesi i detta, som Barthes säkert skulle klarat ut åt oss.) Våldsförhärligandet dominerar. Hockey är en våldssport, det är en del av spelet, heter det. Tack och lov verkar hockeyfansen klara av att hålla isär verkligheten utanför isen och verkligheten på isen.
Detsamma gäller inte riktigt fotboll. Finns det något spel som orsakat fler våldsbrott? Här kan vi snacka om att gränsen mellan spelets fiktion och vardagens verklighet upplöses i fansens medvetande. Fansen lever fotboll; läs bara Nick Hornbys "Fever Pitch"...
Men fotboll har blivit finkultur; hockeyn hamnar säkert där också snart. Och då håller sig moralpanikerna borta.
Det är nämligen skillnad på spel och spel. Vissa kan man få moralpanik över, andra inte. Paradoxalt nog tycks paniken, om den nu nödvändigtvis ska slå till, alltid slå åt fel håll...
PS ett par dagar senare:
Ramlade över en artikel om riskuppfattningar och trafikbeteendeintentioner. Det verkar som om nyheter och musikvideos ska ställas i fokus, i alla fall framför våldsfilmer. Vore kul om de kunnat testa mot GTA IV också ;)
Abstract:
This study explored the relationship between adolescents' viewing of specific television genres (action movies, news and music videos) and the intention to take risks in traffic. Participants were 2194 adolescent boys and girls who completed a questionnaire on television viewing, risk perception and the intention to speed and drive after consuming alcohol. As hypothesized, more news viewing was associated with a higher perceived risk of drunk driving and speeding. More music video viewing, on the other hand, was negatively associated with the assessment of the dangers of speeding and driving under the influence of alcohol. Girls regarded speeding and drunk driving as more dangerous than boys did. Contrary to our hypotheses, action movie viewing did not make a significant contribution to our models. Both news and music video viewing were indirectly, via risk perception, related to the intention to drive risky. The more dangerous a particular behavior was perceived to be, the less likely respondents intended to exhibit this behavior in the future.
Referens:
Beullens, K. & van den Bulck, J. (2008) News, music videos and action movie exposure and adolescents' intentions to take risks in traffic. Accident Analysis and Prevention 40(1), 349-356.
Det är som om spelförbudsmaffian inte är kapabla att se skillnaden mellan fiktion och verklighet. Den är förvisso en tunn linje ibland (hej Baudrillard), men till vardags är gränsen ganska lätt att dra. För oss som förstått att den finns, vill säga.
Samtidigt, i en annan del av stan:
Mattias Ek tackar Tre kronor för den "brutala festen" efter att de hamnat i slagsmål med Ryssland; Magnus Nyström kallar det för en rock'n'roll-match och tycker att det är bra att Tre Kronor är "elakast i VM". Vidare:
"Tre Kronor var aggressiva, tuffa, elaka...okej, lite småfula också, kanske.
Men det här är ishockey.
Det ska smälla."
Hockeyretoriken är fylld av krigare och tuffingar och elakingar - som samtidigt är hjältar. (Det finns förstås en slags poesi i detta, som Barthes säkert skulle klarat ut åt oss.) Våldsförhärligandet dominerar. Hockey är en våldssport, det är en del av spelet, heter det. Tack och lov verkar hockeyfansen klara av att hålla isär verkligheten utanför isen och verkligheten på isen.
Detsamma gäller inte riktigt fotboll. Finns det något spel som orsakat fler våldsbrott? Här kan vi snacka om att gränsen mellan spelets fiktion och vardagens verklighet upplöses i fansens medvetande. Fansen lever fotboll; läs bara Nick Hornbys "Fever Pitch"...
Men fotboll har blivit finkultur; hockeyn hamnar säkert där också snart. Och då håller sig moralpanikerna borta.
Det är nämligen skillnad på spel och spel. Vissa kan man få moralpanik över, andra inte. Paradoxalt nog tycks paniken, om den nu nödvändigtvis ska slå till, alltid slå åt fel håll...
PS ett par dagar senare:
Ramlade över en artikel om riskuppfattningar och trafikbeteendeintentioner. Det verkar som om nyheter och musikvideos ska ställas i fokus, i alla fall framför våldsfilmer. Vore kul om de kunnat testa mot GTA IV också ;)
Abstract:
This study explored the relationship between adolescents' viewing of specific television genres (action movies, news and music videos) and the intention to take risks in traffic. Participants were 2194 adolescent boys and girls who completed a questionnaire on television viewing, risk perception and the intention to speed and drive after consuming alcohol. As hypothesized, more news viewing was associated with a higher perceived risk of drunk driving and speeding. More music video viewing, on the other hand, was negatively associated with the assessment of the dangers of speeding and driving under the influence of alcohol. Girls regarded speeding and drunk driving as more dangerous than boys did. Contrary to our hypotheses, action movie viewing did not make a significant contribution to our models. Both news and music video viewing were indirectly, via risk perception, related to the intention to drive risky. The more dangerous a particular behavior was perceived to be, the less likely respondents intended to exhibit this behavior in the future.
Referens:
Beullens, K. & van den Bulck, J. (2008) News, music videos and action movie exposure and adolescents' intentions to take risks in traffic. Accident Analysis and Prevention 40(1), 349-356.
lördag 26 april 2008
Utbildningsmaskineriet
På SvD Brännpunkt idag uttalar sig ordföranden i Sveriges förenade studentkårer, Elin Rosenberg, om vikten av samverkan mellan universiteten och Näringslivet. Det senare stavas i artikeln implicit med versal i början. Idén tycks vara att mer samverkan med omvärlden ledar till att studenter snabbare och enklare får jobb.
Jag har tre synpunkter på detta. Den ena är att Rosenberg tycks ha missförstått idén med ett universitet. Idén är inte att producera kvastskaft (som Blå tåget en gång träffsäkert uttryckte det). Idén är att bilda. Eller, jag kanske bör nyansera mig här: bör vara att bidra till bildning. Jag är rädd att den högre utbildningen i Sverige idag redan gått för långt åt det håll som Rosenberg efterlyser. Jag slipper emellertid att utveckla ämnet, se istället Jakob Heidbrinks inlägg i saken. (Se även mitt inlägg om Kvastskaft och kunskapsproletariat, där jag argumenterade mot Juseks vd i samma fråga.)
Den andra är att hon har helt fel i att "Principen om att man lär sig bäst då man får prova sina teoretiska kunskaper i praktiken är självklar för många". Eller, snarare, det sammanhang hon sätter in detta i blir helt fel. Att prova att arbeta med teorier och lära sig analysera, tolka, abstrahera, etc är förstås central, men frågan är om man gör det bäst genom att snubbla ut på ett företag eller en förvaltning och göra detta, eller om man bättre lär sig den genom att de facto arbeta med just teorierna, kanske ihop med de som behärskar dem. Typ, lärarna. Att privilegiera uttrillande på företag innebär, inser de av oss som har som jobb att studera hur "de där ute" agerar, snarare att inte använda alltför avancerade teorier och modeller. Det handlar snarare om quick and dirty och att hålla deadlines. Sorry, men reducerar man vetenskapens roll till att tillhandahålla snabba lösningar bör man nog gå om sin kurs i elementär vetenskapsteori.
Den tredje har med löften och ansvar att göra. Det är att ställa orimliga krav på universiteten att de ska kunna ge löften om framtida arbete (på en volatil arbetsmarknad) bara för att man läser vissa program. Detta ansvar måste åligga studenten. Det kan kanske kännas som ett hårt synsätt för den som curlats fram genom livet av välmenande föräldrar och lärare, men en vacker dag måste man själv ta ansvar för sin framtid. Att lämna ifrån sig detta val är också att avhända sig ett existentiellt ansvar. Eller, med Douglas Adams termer: det är att göra sina (miss-)lyckanden till NAP, Någon Annans Problem. Att ta steget från universitetet till en arbetsmarknad, och att marknadsföra sig själv där, måste vara studentens ansvar. Universitetets jobb är (och här återkommer punkt ett ovan) inte att underlätta denna övergång, utan att ge bildning. Universitet är inte, och får inte bli, en arbetsmarknadsåtgärd.
Nej, Rosenberg, tillbaks till ritbordet.
Jag har tre synpunkter på detta. Den ena är att Rosenberg tycks ha missförstått idén med ett universitet. Idén är inte att producera kvastskaft (som Blå tåget en gång träffsäkert uttryckte det). Idén är att bilda. Eller, jag kanske bör nyansera mig här: bör vara att bidra till bildning. Jag är rädd att den högre utbildningen i Sverige idag redan gått för långt åt det håll som Rosenberg efterlyser. Jag slipper emellertid att utveckla ämnet, se istället Jakob Heidbrinks inlägg i saken. (Se även mitt inlägg om Kvastskaft och kunskapsproletariat, där jag argumenterade mot Juseks vd i samma fråga.)
Den andra är att hon har helt fel i att "Principen om att man lär sig bäst då man får prova sina teoretiska kunskaper i praktiken är självklar för många". Eller, snarare, det sammanhang hon sätter in detta i blir helt fel. Att prova att arbeta med teorier och lära sig analysera, tolka, abstrahera, etc är förstås central, men frågan är om man gör det bäst genom att snubbla ut på ett företag eller en förvaltning och göra detta, eller om man bättre lär sig den genom att de facto arbeta med just teorierna, kanske ihop med de som behärskar dem. Typ, lärarna. Att privilegiera uttrillande på företag innebär, inser de av oss som har som jobb att studera hur "de där ute" agerar, snarare att inte använda alltför avancerade teorier och modeller. Det handlar snarare om quick and dirty och att hålla deadlines. Sorry, men reducerar man vetenskapens roll till att tillhandahålla snabba lösningar bör man nog gå om sin kurs i elementär vetenskapsteori.
Den tredje har med löften och ansvar att göra. Det är att ställa orimliga krav på universiteten att de ska kunna ge löften om framtida arbete (på en volatil arbetsmarknad) bara för att man läser vissa program. Detta ansvar måste åligga studenten. Det kan kanske kännas som ett hårt synsätt för den som curlats fram genom livet av välmenande föräldrar och lärare, men en vacker dag måste man själv ta ansvar för sin framtid. Att lämna ifrån sig detta val är också att avhända sig ett existentiellt ansvar. Eller, med Douglas Adams termer: det är att göra sina (miss-)lyckanden till NAP, Någon Annans Problem. Att ta steget från universitetet till en arbetsmarknad, och att marknadsföra sig själv där, måste vara studentens ansvar. Universitetets jobb är (och här återkommer punkt ett ovan) inte att underlätta denna övergång, utan att ge bildning. Universitet är inte, och får inte bli, en arbetsmarknadsåtgärd.
Nej, Rosenberg, tillbaks till ritbordet.
tisdag 8 april 2008
Kung Håkan
Allt är försent, försent för vin, försent för kärlek ren som snö
Inatt finns ingen väg tillbaks
Ingen alls
Försent för edelweiss
Ingen alls
(Jag ville skriva nånting men det behövs inte.)
Inatt finns ingen väg tillbaks
Ingen alls
Försent för edelweiss
Ingen alls
(Jag ville skriva nånting men det behövs inte.)
onsdag 2 april 2008
Take two of these...
...and call me in the morning.
Det gamla läkarskämtet blir allt allvarligare, och med egenvårdsmediciner utan recept behöver vi inte ens ringa dagen efter.
Försäljningen av allergimediciner ökar starkt (DN) och ingen tycks veta varför. Fler och fler känner behov av dem, uppenbarligen. För att vi blivit mer allergiska? I så fall varför? Eller för att vi blivit mer medvetna om att snuvan egentligen är en allergi? Eller för att vi blivit itutade av reklam och av apotekspersonal att det är onormalt att vara lite snuvig på våren och börjat ta mer och mer mediciner? Och sedan vant kroppen av med sitt naturliga försvar?
Jag vet inte; hoppas att någon gör det. Det vore kul att veta.
Särskilt om nu apoteken ska privatiseras. Vem ska då stå och säga att "nej den medicinen bör du inte ta, den kanske hjälper men din lilla snuva kanske du kan stå ut med istället för att proppa kroppen full med antihistaminer"? (Inte för att någon gör det idag, men chansen för en utveckling mot en mer restriktiv hållning lär ju inte direkt öka...)
Någonstans inbillar jag mig att människan för sisådär 50 år sedan faktiskt överlevde trots frånvaron av Cetirizin, Loratadin och allt vad det heter. Men idag är lidandet satt på undantag, ingen förkylning är för liten, ingen muskelsträckning för minimal, ingen bakfylla för ynklig för att den inte ska dämpas med Alvedon, Zon eller Treo. Själva sjukdomen har blivit en sjukdom, det finns inga fördelar med att låta kroppen ta hand om sina problem, hjälp finns snabbt att få. Vi lever i ett medikaliserat samhälle där läkemedelsbolagen ger oss vägen till frälsning.
Till vilken nytta kan man undra? Den heliga Produktiviteten är en starkt misstänkt. Glöm huttriga hemmadagar under en pläd med en kopp örtté framför repriser av Det lilla huset på prärien; företaget sponsrar glatt med senaste influensavaccinet.
Och en allt större del av den ekonomiska kakan knaprar läkemedelsindustrin i sig, i friskhetens namn. Pengar som man kanske kunde fundera på om de gjorde mer nytta någon annanstans. Eller så går de förstås rakt in i produktutvecklingsprocessen så att vi kan få mer friskhet för pengarna.
Nej, nu ska jag nog iväg och köpa allergimedicin. Pollen är på väg!
Det gamla läkarskämtet blir allt allvarligare, och med egenvårdsmediciner utan recept behöver vi inte ens ringa dagen efter.
Försäljningen av allergimediciner ökar starkt (DN) och ingen tycks veta varför. Fler och fler känner behov av dem, uppenbarligen. För att vi blivit mer allergiska? I så fall varför? Eller för att vi blivit mer medvetna om att snuvan egentligen är en allergi? Eller för att vi blivit itutade av reklam och av apotekspersonal att det är onormalt att vara lite snuvig på våren och börjat ta mer och mer mediciner? Och sedan vant kroppen av med sitt naturliga försvar?
Jag vet inte; hoppas att någon gör det. Det vore kul att veta.
Särskilt om nu apoteken ska privatiseras. Vem ska då stå och säga att "nej den medicinen bör du inte ta, den kanske hjälper men din lilla snuva kanske du kan stå ut med istället för att proppa kroppen full med antihistaminer"? (Inte för att någon gör det idag, men chansen för en utveckling mot en mer restriktiv hållning lär ju inte direkt öka...)
Någonstans inbillar jag mig att människan för sisådär 50 år sedan faktiskt överlevde trots frånvaron av Cetirizin, Loratadin och allt vad det heter. Men idag är lidandet satt på undantag, ingen förkylning är för liten, ingen muskelsträckning för minimal, ingen bakfylla för ynklig för att den inte ska dämpas med Alvedon, Zon eller Treo. Själva sjukdomen har blivit en sjukdom, det finns inga fördelar med att låta kroppen ta hand om sina problem, hjälp finns snabbt att få. Vi lever i ett medikaliserat samhälle där läkemedelsbolagen ger oss vägen till frälsning.
Till vilken nytta kan man undra? Den heliga Produktiviteten är en starkt misstänkt. Glöm huttriga hemmadagar under en pläd med en kopp örtté framför repriser av Det lilla huset på prärien; företaget sponsrar glatt med senaste influensavaccinet.
Och en allt större del av den ekonomiska kakan knaprar läkemedelsindustrin i sig, i friskhetens namn. Pengar som man kanske kunde fundera på om de gjorde mer nytta någon annanstans. Eller så går de förstås rakt in i produktutvecklingsprocessen så att vi kan få mer friskhet för pengarna.
Nej, nu ska jag nog iväg och köpa allergimedicin. Pollen är på väg!
söndag 30 mars 2008
Som att cykla
Har precis spenderat en vecka i Sälen, den svenska familjeskidåkningens Mecka. När det slog mig att det var tio år sedan jag åkte utför - och då snackar vi en eftermiddag i Kisabacken, och innan dess ytterligare minst 5 år - så blev jag lite nervig. Skulle det sitta i? Och carvingskidor och allt.
Men fan vad bra det gick. Kort och kanske lite drygt sagt. Men frågan är faktiskt om jag gjort Väggen bättre än såhär.
I'm back in business; nu attans ska det bli vintersport av! Måst bara vänta några månader först...
Men fan vad bra det gick. Kort och kanske lite drygt sagt. Men frågan är faktiskt om jag gjort Väggen bättre än såhär.
I'm back in business; nu attans ska det bli vintersport av! Måst bara vänta några månader först...
lördag 22 mars 2008
Idrott och samhällsordning
I DN intervjuas Stefan Lindeberg, Sveriges OS-general. Det hela gäller hur idrottarna i den svenska OS-truppen ska förhålla sig till media och politik nu under OS i det inte helt angenäma politiska klimatet -- den Perssonska stabiliteten, om ni minns -- i Kina. Intressant att notera är hur idrotten framställs som en helt politiskt fri arena av Lindeberg. Idrotten skulle knappast överlevt, menar Lindeberg, om den varit ett politiskt medel. "Jag tror inte att idrotten eller OS hade överlevt om de hade använts i sådana syften" citeras han. Idrotten är alltså en politiskt neutral arena; det är en deskriptiv utsaga, inte en normativ. (Man funderar kort över ömsesidiga OS-bojkotter mellan USA och Sovjet under 80-talet eller Hitlers propaganda under Berlin-OS -36...)
Lindeberg säger förstås det han måste säga. Men det är intressant att man betraktar idrotten som politiskt neutral -- jag tror nämligen att Lindebergs åsikt i detta fall stöds av flera. Kanske inte "gemene man", de flesta ser nog det politiska elementet. Men det är såklart ett bekvämt betraktelsesätt för de starka ekonomiska intressen som ligger bakom idrotten; tänk bara vilken fantastisk exponering Nike, Adidas, Reebok m fl får på en enorm marknad, tänk hur all världens tv-tittare ger reklamintäkter till bolagen som betalat dyra pengar för sina licenser... Så det är klart att det finns kommersiella fördelar med att se idrotten som apolitisk.
Det idrottsliga utbytet fullföljs "oavsett politisk ideologi i arrangörslandet" säger Lindeberg vidare.
The show must go on alltså, även om tibetaner eller andra förtrycks av en totalitär regim. Och bakom the show ligger stålarna såklart. Det borde vara uppenbart även för Lindeberg att idrotten lika lite är politiskt neutral som den är kommersiellt neutral. Och det är det såklart. Men den offentliga diskursen borde inte låta honom komma undan med standardsvaret i SOK:s mediaguide.
PS
Oj, vad jag har väntat på en chans att sno den rubriken! :)
Lindeberg säger förstås det han måste säga. Men det är intressant att man betraktar idrotten som politiskt neutral -- jag tror nämligen att Lindebergs åsikt i detta fall stöds av flera. Kanske inte "gemene man", de flesta ser nog det politiska elementet. Men det är såklart ett bekvämt betraktelsesätt för de starka ekonomiska intressen som ligger bakom idrotten; tänk bara vilken fantastisk exponering Nike, Adidas, Reebok m fl får på en enorm marknad, tänk hur all världens tv-tittare ger reklamintäkter till bolagen som betalat dyra pengar för sina licenser... Så det är klart att det finns kommersiella fördelar med att se idrotten som apolitisk.
Det idrottsliga utbytet fullföljs "oavsett politisk ideologi i arrangörslandet" säger Lindeberg vidare.
The show must go on alltså, även om tibetaner eller andra förtrycks av en totalitär regim. Och bakom the show ligger stålarna såklart. Det borde vara uppenbart även för Lindeberg att idrotten lika lite är politiskt neutral som den är kommersiellt neutral. Och det är det såklart. Men den offentliga diskursen borde inte låta honom komma undan med standardsvaret i SOK:s mediaguide.
PS
Oj, vad jag har väntat på en chans att sno den rubriken! :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
