Knappast någon som jobbar i högskolevärlden lär bli förvånad över den undersökning från Högskoleverket som DN rapporterar om idag. Lärare jobbar "7-dagarsveckor" och offrar sin fritid (eller forskningstid) för att upprätthålla kvaliteten i undervisningen. Det finns (tack och lov) en professionell stolthet i att göra ett bra jobb; ett problem är att den i långa loppet drabbar den enskilda individen. Lojalitet får betala för brister i resurser.
Problemet brukar vanligen anges vara resursbrist, och visst ligger det något i det. En annan syn på det är att resurserna är alldeles tillräckliga, problemet är att vi överutbildar. Kanske har satsar vi i vårt land med ynka nio miljoner invånare tillräckligt med resurser på utbildning. Problemet är att vi försöker utbilda för många med de resurserna. Som alltför lite smör på en alltför stor smörgås, som en berömd hobbit en gång uttryckte det.
Oavsett orsakerna så finns det en handlingsväg som är underutnyttjad. Vi som lärarkollektiv kan göra motstånd. Om alla lade ner den tid de fick betalt för (man har normalt ett beting i sin tjänst på x antal timmar per år, för varje undervisningsinsats man gör - föreläser, håller seminarium, har kursansvar, etc - får man betalt i y antal timmar) och intet därutöver är jag säker på att ett tryck "nerifrån", från studenterna, skulle uppstå. Man vill (troligen) inte investera tre-fyra år av sitt liv i dålig kvalitet. Om studenterna och deras organisationer vaknar till kan det kanske bli ett annat ljud i skällan. Men så länge vi lärare låter oss förledas av vår yrkesstolthet kommer vi att fortsätta exploateras.
Jag gillar ordet "kunskapsproletär". Delvis för att jag (troligen) är den som myntat det. Men också för att det sätter fingret på att exploatering inte är något som bara gäller så kallade lågstatusyrken eller hörde 1800-talet till. Där industrialismen exploaterade genom managementtekniker exploaterar kunskapssamhället genom lojalitet. Disciplinens former förändras, men dess effekter består. Och behovet av motstånd på kollektiv nivå kvarstår.
torsdag 29 maj 2008
måndag 26 maj 2008
Don't buy it!
Don’t buy it!
The Don’t buy it initiative means this: Until December 25th 2008, you vow not to buy any things (material products) for yourself. Instead, use what you already have. It is probably enough.
The basic rule of the Don’t buy it initiative is simple:
Don’t buy it.
Exceptions:
* Food and drink. This is a biological need. Buy it. Other things needed to get by in everyday life are also OK (hygiene products, medications, electricity, etc).
* Repairs. If things break, try to repair them. In order to do this, you may need to buy things. Also, maintenance may be necessary.
* Replacements. Things may break down and not be possible to repair. Things may get lost. Things may get stolen. Your dog may eat you last pair of shoes. If it is something vital, replace it. Go for second hand if possible. But first, check if you already have anything else that can do the job.
About the initiative:
Motives for this may vary. There are environmental, political, existential, and other reasons. The main point is to try out a way of life less dependent on material consumption.
This does not mean the end of consumption. It means a temporary stop to buying things. If you feel the need to spend money, treat yourself to a concert. Or invite your friends for dinner. The Don’t buy it initiative concerns material products. If you absolutely have to buy a thing, give someone special a gift.
This does not mean asceticism. It does not mean living in the forest on what Mother Nature has to offer. It simply means getting by with what you had yesterday. It worked then and it will probably work today.
In a consumer society, not buying it is probably the ultimate revolutionary act.
The Don’t buy it initiative means this: Until December 25th 2008, you vow not to buy any things (material products) for yourself. Instead, use what you already have. It is probably enough.
The basic rule of the Don’t buy it initiative is simple:
Don’t buy it.
Exceptions:
* Food and drink. This is a biological need. Buy it. Other things needed to get by in everyday life are also OK (hygiene products, medications, electricity, etc).
* Repairs. If things break, try to repair them. In order to do this, you may need to buy things. Also, maintenance may be necessary.
* Replacements. Things may break down and not be possible to repair. Things may get lost. Things may get stolen. Your dog may eat you last pair of shoes. If it is something vital, replace it. Go for second hand if possible. But first, check if you already have anything else that can do the job.
About the initiative:
Motives for this may vary. There are environmental, political, existential, and other reasons. The main point is to try out a way of life less dependent on material consumption.
This does not mean the end of consumption. It means a temporary stop to buying things. If you feel the need to spend money, treat yourself to a concert. Or invite your friends for dinner. The Don’t buy it initiative concerns material products. If you absolutely have to buy a thing, give someone special a gift.
This does not mean asceticism. It does not mean living in the forest on what Mother Nature has to offer. It simply means getting by with what you had yesterday. It worked then and it will probably work today.
In a consumer society, not buying it is probably the ultimate revolutionary act.
söndag 25 maj 2008
Don't buy it! (version 0.9)
Detta är ett draft. I morgon börjar jag sprida den över Nätet. Nu är det revolution på gång!
----
Se inlägg den 26:e istället!
----
Se inlägg den 26:e istället!
fredag 23 maj 2008
Klart att man blir besviken
SvD rapporterar om ett företag som erbjuder en "livsprognos", dvs man knappar in sitt personnummer och, om jag förstår det rätt, svarar på några frågor. Och så får man reda på när man kommer dö.
Nu verkar ju företaget köra med usla affärsmetoder, så vi kan dissa det bara på den grunden. Men annars är det en rätt intressant affärsidé. Den är också ganska morbid, men det morbida är intressant.
Jag menar, tänk dig ett reklamationsärende.
- Eh ja hej, jo det är Johan här, ringer och vill klaga lite.
- Jaså? Det var ju tråkigt, vad gäller saken?
- Jo det är så här, er tjänst sade att jag skulle dö i december 2027, men jag trillade ner för en kaj igår och drunknade, och, ja... Alltså, jag vill ha pengarna tillbaka.
- Ok, det ska väl gå att ordna. Tecknade du den ex-
- Vänta lite... ska bara... ser ett ljus här... ska bara... gå lite ditåt... [Lägger ifrån sig luren. Steg hörs avlägsna sig.] Vad... vackert...
- Hallåå? hallååå?
Eller:
- Eh ja hej, jo det är Johan här, ringer och vill klaga lite.
- Jaså? Det var ju tråkigt, vad gäller saken?
- Jo det är så här, er tjänst sade att jag skulle dö i december 2027, men nu är det februari -28 och jag är fortfarande i livet!
- Mhm. Och problemet är?
- Jo men liksom ni hade ju sagt att...
- Och du har ett problem med det?
- Eh nej, men ändå, liksom...
- Tycker du att vi på något sätt ska åtgärda situationen? [Lyfter en annan lur.]
- Öh, nej tack... Eh... det var nog inget... Hejdå!
Alternativt:
- Eh ja hej, jo det är Johan här, ringer och vill klaga lite.
- Jaså? Det var ju tråkigt, vad gäller saken?
- Jo det är så här, er tjänst sade att jag skulle dö i december 2027, men nu är det februari -28 och jag är fortfarande i livet!
- Jaha, ja det var ju synd. Ska se vad... Vänta lite... [Pratar i annan telefon.] Så nu ska det vara avklarat.
- ???
[Det ringer på dörren hos Johan.]
- Eh vänta lite, det ringer på dörren.
- Jag vet.
[Johan lägger ifrån sig luren, går iväg. Några sekunder senare:]
- BLAM BLAM BLAM!
Alla affärsidéer är förstås inte bra, men till skillnad från domedagssekter verkar denna ligga ganska bra till ur ett rent retoriskt perspektiv. De kan ju knappast förlora. Eller?
Nu verkar ju företaget köra med usla affärsmetoder, så vi kan dissa det bara på den grunden. Men annars är det en rätt intressant affärsidé. Den är också ganska morbid, men det morbida är intressant.
Jag menar, tänk dig ett reklamationsärende.
- Eh ja hej, jo det är Johan här, ringer och vill klaga lite.
- Jaså? Det var ju tråkigt, vad gäller saken?
- Jo det är så här, er tjänst sade att jag skulle dö i december 2027, men jag trillade ner för en kaj igår och drunknade, och, ja... Alltså, jag vill ha pengarna tillbaka.
- Ok, det ska väl gå att ordna. Tecknade du den ex-
- Vänta lite... ska bara... ser ett ljus här... ska bara... gå lite ditåt... [Lägger ifrån sig luren. Steg hörs avlägsna sig.] Vad... vackert...
- Hallåå? hallååå?
Eller:
- Eh ja hej, jo det är Johan här, ringer och vill klaga lite.
- Jaså? Det var ju tråkigt, vad gäller saken?
- Jo det är så här, er tjänst sade att jag skulle dö i december 2027, men nu är det februari -28 och jag är fortfarande i livet!
- Mhm. Och problemet är?
- Jo men liksom ni hade ju sagt att...
- Och du har ett problem med det?
- Eh nej, men ändå, liksom...
- Tycker du att vi på något sätt ska åtgärda situationen? [Lyfter en annan lur.]
- Öh, nej tack... Eh... det var nog inget... Hejdå!
Alternativt:
- Eh ja hej, jo det är Johan här, ringer och vill klaga lite.
- Jaså? Det var ju tråkigt, vad gäller saken?
- Jo det är så här, er tjänst sade att jag skulle dö i december 2027, men nu är det februari -28 och jag är fortfarande i livet!
- Jaha, ja det var ju synd. Ska se vad... Vänta lite... [Pratar i annan telefon.] Så nu ska det vara avklarat.
- ???
[Det ringer på dörren hos Johan.]
- Eh vänta lite, det ringer på dörren.
- Jag vet.
[Johan lägger ifrån sig luren, går iväg. Några sekunder senare:]
- BLAM BLAM BLAM!
Alla affärsidéer är förstås inte bra, men till skillnad från domedagssekter verkar denna ligga ganska bra till ur ett rent retoriskt perspektiv. De kan ju knappast förlora. Eller?
Uteblivet jubileum
Jaha, så kan det gå.
Jag hade liksom laddat upp för att fira bloggens ettårsdag. Tårta, bullar, saft, you know the deal. Men missade den helt. Mitt första inlägg gjordes den 4 maj förra året, jag har missat med över två veckor. Det summerar lite mitt liv det senaste året också. Kanske inte missen, det har varit några hits också, men tidsaspekten. Jag har känt som om jag legat två veckor efter, konstant. Så på nåt underligt vis kan nog detta ändå ses som ett ettårsjubileum.
Jag noterar att jag skrev en hel del om Giro D'Italia denna tid förra året. Det har jag inte gjort i år. Kanske borde ha gjort det, det har faktiskt varit ett riktigt bra Giro hittills. Och i morgon kommer de upp i bergen. Och, surfa in på CykelNytt och kolla in banprofilen för måndagens individuella bergstempo. Maxlutning 24 % - på grus! Imponerande! Den eftermiddagen bokar jag in redan nu.
I mitt första inlägg hade jag planer på att vända ut och in på mig själv och berätta om varför jag bloggar. Det blev inte av. Nu ett år senare kommer jag inte heller att göra det. Jag bloggar för att jag vill (fast av inläggsfrekvensen att döma har jag inte haft viljan så ofta på sistone). Så är det med den saken. Och jag tänker inte ge bloggen nån profil heller. Jag sjunger som jag vill.
Vi får se om jag klarar av att fira tvåårsjubileum om ett år. Nu ska jag ta en bit av den virtuella tårtan. Grattis!
Jag hade liksom laddat upp för att fira bloggens ettårsdag. Tårta, bullar, saft, you know the deal. Men missade den helt. Mitt första inlägg gjordes den 4 maj förra året, jag har missat med över två veckor. Det summerar lite mitt liv det senaste året också. Kanske inte missen, det har varit några hits också, men tidsaspekten. Jag har känt som om jag legat två veckor efter, konstant. Så på nåt underligt vis kan nog detta ändå ses som ett ettårsjubileum.
Jag noterar att jag skrev en hel del om Giro D'Italia denna tid förra året. Det har jag inte gjort i år. Kanske borde ha gjort det, det har faktiskt varit ett riktigt bra Giro hittills. Och i morgon kommer de upp i bergen. Och, surfa in på CykelNytt och kolla in banprofilen för måndagens individuella bergstempo. Maxlutning 24 % - på grus! Imponerande! Den eftermiddagen bokar jag in redan nu.
I mitt första inlägg hade jag planer på att vända ut och in på mig själv och berätta om varför jag bloggar. Det blev inte av. Nu ett år senare kommer jag inte heller att göra det. Jag bloggar för att jag vill (fast av inläggsfrekvensen att döma har jag inte haft viljan så ofta på sistone). Så är det med den saken. Och jag tänker inte ge bloggen nån profil heller. Jag sjunger som jag vill.
Vi får se om jag klarar av att fira tvåårsjubileum om ett år. Nu ska jag ta en bit av den virtuella tårtan. Grattis!
torsdag 22 maj 2008
Scarlett inside
En av de vackraste filmscener jag beskådat är avslutningen i Lost in translation, med de för publiken ohörbara, av Bill Murray i Scarlett Johanssons öra viskade, avslutande orden. Det finns en magi i den scenen som är inbäddad i foto, skådespeleri och inte minst The Jesus and Mary Chains "Just like honey" som svävar ödsligt ovanför.
Det går inte att låta bli att få den scenen i huvudet när man lyssnar på Scarlett Johanssons debutskiva, stämningen är densamma. Tio Tom Waits-covers, backup av David Bowie och Johanssons lätt hesa, släpiga röst. Suntoryröst? När hon gör "I don't wanna grow up" är det en ensam tonåring som tar ett försenat krumelurpiller snarare än Tom Waits bråkiga bångstyriga lortunge. Det blir polerat, smooth, snarare än det aviga och lätt burleska som vi lärt oss älska hos Waits. Men det blir bra. "Green grass" ska vi bara inte tala om...
För oss som fortfarande har nittiotalets indiepop i blodådrorna är det bekant. Svävande Mercury Rev-toner, lite Bad Seeds-orglar, gitarrer från Ride. Och lite Waitskt gung. The Raveonettes Lust Lust Lust från förra året, nu det här; inte dead on arrival, men the 90's revival...?
Det är en sån här skiva där man på något sätt hoppas att artisten inte fortsätter, att det bara blir denna och inget mer. Jakob Hellman-konceptet. Inte för att det inte går att göra bättre, för det gör det säkert. Men för att det inte behöver bli bättre.
Recensioner:
DN
SvD
Expressen
Sydsvenskan
Det går inte att låta bli att få den scenen i huvudet när man lyssnar på Scarlett Johanssons debutskiva, stämningen är densamma. Tio Tom Waits-covers, backup av David Bowie och Johanssons lätt hesa, släpiga röst. Suntoryröst? När hon gör "I don't wanna grow up" är det en ensam tonåring som tar ett försenat krumelurpiller snarare än Tom Waits bråkiga bångstyriga lortunge. Det blir polerat, smooth, snarare än det aviga och lätt burleska som vi lärt oss älska hos Waits. Men det blir bra. "Green grass" ska vi bara inte tala om...
För oss som fortfarande har nittiotalets indiepop i blodådrorna är det bekant. Svävande Mercury Rev-toner, lite Bad Seeds-orglar, gitarrer från Ride. Och lite Waitskt gung. The Raveonettes Lust Lust Lust från förra året, nu det här; inte dead on arrival, men the 90's revival...?
Det är en sån här skiva där man på något sätt hoppas att artisten inte fortsätter, att det bara blir denna och inget mer. Jakob Hellman-konceptet. Inte för att det inte går att göra bättre, för det gör det säkert. Men för att det inte behöver bli bättre.
Recensioner:
DN
SvD
Expressen
Sydsvenskan
torsdag 15 maj 2008
Spelvåld
Orvar Säfström gör idag slarvsylta av en (som vanligt) moralpanikande kd:are. Argumenten känns igen: Det är spel som skapar våldsverkande barn och ungdomar. Det handlar naturligtvis inte om sådana saker som samhällsklimat i stort eller uppväxt eller skola eller... På min tid var det rollspelen som stod i fokus. Plus W.A.S.P. Om man lyssnade på hårdrock blev man satanist och våldsam. Om man spelade Drakar & Demoner, och senare KULT, så blev man också satanist (eller i alla fall ockultist) och drog ut på stan med svärd i hand och hade ihjäl folk. (Då var det dessutom (s) som var på förbudsstigen, kan vi i marginalen notera.)
Det är som om spelförbudsmaffian inte är kapabla att se skillnaden mellan fiktion och verklighet. Den är förvisso en tunn linje ibland (hej Baudrillard), men till vardags är gränsen ganska lätt att dra. För oss som förstått att den finns, vill säga.
Samtidigt, i en annan del av stan:
Mattias Ek tackar Tre kronor för den "brutala festen" efter att de hamnat i slagsmål med Ryssland; Magnus Nyström kallar det för en rock'n'roll-match och tycker att det är bra att Tre Kronor är "elakast i VM". Vidare:
"Tre Kronor var aggressiva, tuffa, elaka...okej, lite småfula också, kanske.
Men det här är ishockey.
Det ska smälla."
Hockeyretoriken är fylld av krigare och tuffingar och elakingar - som samtidigt är hjältar. (Det finns förstås en slags poesi i detta, som Barthes säkert skulle klarat ut åt oss.) Våldsförhärligandet dominerar. Hockey är en våldssport, det är en del av spelet, heter det. Tack och lov verkar hockeyfansen klara av att hålla isär verkligheten utanför isen och verkligheten på isen.
Detsamma gäller inte riktigt fotboll. Finns det något spel som orsakat fler våldsbrott? Här kan vi snacka om att gränsen mellan spelets fiktion och vardagens verklighet upplöses i fansens medvetande. Fansen lever fotboll; läs bara Nick Hornbys "Fever Pitch"...
Men fotboll har blivit finkultur; hockeyn hamnar säkert där också snart. Och då håller sig moralpanikerna borta.
Det är nämligen skillnad på spel och spel. Vissa kan man få moralpanik över, andra inte. Paradoxalt nog tycks paniken, om den nu nödvändigtvis ska slå till, alltid slå åt fel håll...
PS ett par dagar senare:
Ramlade över en artikel om riskuppfattningar och trafikbeteendeintentioner. Det verkar som om nyheter och musikvideos ska ställas i fokus, i alla fall framför våldsfilmer. Vore kul om de kunnat testa mot GTA IV också ;)
Abstract:
This study explored the relationship between adolescents' viewing of specific television genres (action movies, news and music videos) and the intention to take risks in traffic. Participants were 2194 adolescent boys and girls who completed a questionnaire on television viewing, risk perception and the intention to speed and drive after consuming alcohol. As hypothesized, more news viewing was associated with a higher perceived risk of drunk driving and speeding. More music video viewing, on the other hand, was negatively associated with the assessment of the dangers of speeding and driving under the influence of alcohol. Girls regarded speeding and drunk driving as more dangerous than boys did. Contrary to our hypotheses, action movie viewing did not make a significant contribution to our models. Both news and music video viewing were indirectly, via risk perception, related to the intention to drive risky. The more dangerous a particular behavior was perceived to be, the less likely respondents intended to exhibit this behavior in the future.
Referens:
Beullens, K. & van den Bulck, J. (2008) News, music videos and action movie exposure and adolescents' intentions to take risks in traffic. Accident Analysis and Prevention 40(1), 349-356.
Det är som om spelförbudsmaffian inte är kapabla att se skillnaden mellan fiktion och verklighet. Den är förvisso en tunn linje ibland (hej Baudrillard), men till vardags är gränsen ganska lätt att dra. För oss som förstått att den finns, vill säga.
Samtidigt, i en annan del av stan:
Mattias Ek tackar Tre kronor för den "brutala festen" efter att de hamnat i slagsmål med Ryssland; Magnus Nyström kallar det för en rock'n'roll-match och tycker att det är bra att Tre Kronor är "elakast i VM". Vidare:
"Tre Kronor var aggressiva, tuffa, elaka...okej, lite småfula också, kanske.
Men det här är ishockey.
Det ska smälla."
Hockeyretoriken är fylld av krigare och tuffingar och elakingar - som samtidigt är hjältar. (Det finns förstås en slags poesi i detta, som Barthes säkert skulle klarat ut åt oss.) Våldsförhärligandet dominerar. Hockey är en våldssport, det är en del av spelet, heter det. Tack och lov verkar hockeyfansen klara av att hålla isär verkligheten utanför isen och verkligheten på isen.
Detsamma gäller inte riktigt fotboll. Finns det något spel som orsakat fler våldsbrott? Här kan vi snacka om att gränsen mellan spelets fiktion och vardagens verklighet upplöses i fansens medvetande. Fansen lever fotboll; läs bara Nick Hornbys "Fever Pitch"...
Men fotboll har blivit finkultur; hockeyn hamnar säkert där också snart. Och då håller sig moralpanikerna borta.
Det är nämligen skillnad på spel och spel. Vissa kan man få moralpanik över, andra inte. Paradoxalt nog tycks paniken, om den nu nödvändigtvis ska slå till, alltid slå åt fel håll...
PS ett par dagar senare:
Ramlade över en artikel om riskuppfattningar och trafikbeteendeintentioner. Det verkar som om nyheter och musikvideos ska ställas i fokus, i alla fall framför våldsfilmer. Vore kul om de kunnat testa mot GTA IV också ;)
Abstract:
This study explored the relationship between adolescents' viewing of specific television genres (action movies, news and music videos) and the intention to take risks in traffic. Participants were 2194 adolescent boys and girls who completed a questionnaire on television viewing, risk perception and the intention to speed and drive after consuming alcohol. As hypothesized, more news viewing was associated with a higher perceived risk of drunk driving and speeding. More music video viewing, on the other hand, was negatively associated with the assessment of the dangers of speeding and driving under the influence of alcohol. Girls regarded speeding and drunk driving as more dangerous than boys did. Contrary to our hypotheses, action movie viewing did not make a significant contribution to our models. Both news and music video viewing were indirectly, via risk perception, related to the intention to drive risky. The more dangerous a particular behavior was perceived to be, the less likely respondents intended to exhibit this behavior in the future.
Referens:
Beullens, K. & van den Bulck, J. (2008) News, music videos and action movie exposure and adolescents' intentions to take risks in traffic. Accident Analysis and Prevention 40(1), 349-356.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
