Not so easy listening

Det finns en slags musik som egentligen är grymt bra men som inte går att lyssna till; Anna Järvinens debutplatta Jag fick feeling tillhör den kategorin. Hon sjunger fantastiskt, det är schysst arrangerat och det är vackra melodier. Men det kräver att man verkligen lyssnar. Mitt problem är att jag hinner tröttna innan två låtar gått. Så det blir liksom inte lyssnat; har man den som bakgrundsmusik så försvinner den helt. Jag vet inte vad det är hos just Järvinen som gör att fenomenet uppstår. Andra artister, från Sophie Zelmani till Red House Painters via Sigur Rós, klarar av att hålla mig alert.

Synd, egentligen är det en riktigt bra skiva...

Ribbing utan klass

Magdalena Ribbing, för vilken jag för övrigt alltid hyst föga sympati, ger sig in i klassdebatten. Min sympatiindikator gick inte i taket direkt.

A history of sex

Utställningen med ovanstående namn, på Kulturen i Lund, vandaliserades idag (SvD, Sydsvenskan, DN). Jag var på väg att gå och se den igår, men knuffade fram det till nästa vecka. Shouldn't have done that... tack och lov rör det sig om foton, så förhoppningsvis går det att återställa.

Men visst är det kulturskymning att folk inte ska kunna stå ut med lite kukar på bild.

Det enda positiva är väl att konstnären uppnått nåt med det hela; hellre denna reaktion än ingen reaktion alls.

Unser Täglich Brot

Vårt dagliga bröd giv oss idag
Och förlåt oss våra synder...

Den österrikiska filmen Unser Täglich Brot anbefalles. Efter den kan man bara be om syndernas förlåtelse. Hur det går till på slakterier kan vi ju alla räkna ut: blod, inälvor, död och ångest. Men uttrycket i kons ansikte när hon får panik inför elchocken ger en ny dimension till det hela; kycklingarna som kastas ut i backar från ett löpande band och pressas ihop på transportvagnen; laxdammsugaren; besprutningen av paprikan och de oändliga fälten med växthus. Men värst av allt är den tomma blicken hos de som arbetar; om alienationen behövde ansikten så finns de här.

Det här är en viktig film. Jag hoppas verkligen att hela gänget bakom filmen fått sina pengar för jag tänker definitivt bidra till filmens tillgänglighet. Se den, tänk till. Inte ens veganerna är fria från skuld, så förlåt även dem deras synder, ty även de skyldiga äro...

Daugava

Jag har ett kluvet förhållande till Lars Winnerbäck. Å ena sidan är det en av de där artisterna man följt länge: Jag hörde honom som trubadur i Linköping innan han gett ut ens en demo. Hans texter har ibland en förmåga att träffa rakt i solar plexus; vi är väl lika gamla och har växt upp i samma typ av mellanmjölksmiljöer:

Och nyponbuskar, nyponbuskar
Hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag den jag är nu

Samtidigt har han uppenbarligen ett Dylan/Springsteenkomplex som gör att han hamnar i farligt förutsägbara melodier och arrangemang; inte minst live luktar det andraklasspringsteen lång väg. Den musikaliska variationen kunde varit större.

De senaste skivorna har defintivt haft sina höjdpunkter: Över gränsen, Lång väg hem, Hon kommer från främmande vidder, Dom tomma stegen, Mareld -- och inte minst Söndermarken. Daugava, hans senaste, kändes först som en snedträff. Valet att blanda in irländsk folkmusik känns väl sådär fräscht (obs understatement). Men sett till låtarna och till texternas styrka så är det inte alls en dum platta. Farväl Jupiter, Om du lämnade mig nu, Gå på vatten och Jag har väntat på ett regn är riktigt bra grejer. Ibland känns det nästan som på Flamman... a long time ago som en del av de tre musketörerna...

DVB

För er som liksom jag hoppas på att det trots ett kolsvart läge kommer ordna sig till det bättre för Burmas folk: spana in DVB.

PS kl 8.43 på morgonen: Mörkt var ordet.

Rika barn leka bäst

Radiohead utmanar... ja, vadå?, med sitt nya skivsläpp (DN). Sina plånböcker? Våra samveten? Hm. Jag lär i alla fall hänga på downloadknappen.

Härom veckan rapporterades det att den legala nedladdningen förlorar mark jämfört med den illegala. Och det är kanske inte så konstigt: Illegal nedladdning av musik ger en bättre produkt (ingen DRM och man kan se till att ladda ner musiken i vettiga rippningar) till lägre pris (noll). I parallellfallet filmer är det till och med så att man kan få en bättre produkt: inga störande reklamtrailers man måste hoppa förbi och ingen fånig "Piracy is a crime"-jingel -- som man däremot får om man lagligen hyr eller köper filmen. Då blir man upplyst om brottshandlingen och implicit anklagad för att vara pirat. (Däremot är många filmer uselt rippade, i uselt format, ett gott skäl att hyra imho. Att köpa fysiska cd-skivor är också en annan sak, där får man en bättre produkt i form av vettigt ljud.)

Om man jämför med fenomenet freeware (när det gäller programvara) så kanske det är Radioheads melodi som gäller framöver: Betala enligt samvetet för det du gillar tillräckligt mycket. Sedan får artisterna snällt ge sig ut på turné om de vill tjäna mer. Jag är inte helt säker på att detta vore en förlust för musiken som konstform.