Så otroligt kul att Emma Johansson lyckades bärga ett silver i damernas linjelopp i OS! Jag sitter fortfarande med lite skakningar efter adrenalinet. Det är sällan jag går igång på det sättet när det gäller sport, men detta var ett lysande spännande lopp.
Vad som emellertid intresserar mig nu är hur detta kommer påverka cykelrapporteringen i svenska medier. Cykelsporten brukar ju behandlas styvmoderligt, milt sagt. De enda stora rubrikerna brukar handla om doping, annars är det bara korta TT-klipp; i princip aldrig något mer ingående. Jämför nån gång Berlingske Tidende med en svenska blaska under Tour de France...
Men nu har vi fått en ung, vacker och (säger Vacchi) trevlig silvermedaljör. Så nu kanske även svensk machosportjournalistik kan få upp intresset för cykel på allvar?
SvD
DN
Aftonbladet
Expressen
söndag 10 augusti 2008
fredag 25 juli 2008
The good samaritan law?!
Så kom den då till slut. Drygt tio år efter att en av historiens bästa tv-serier, Seinfeld, avslutats med ett lysande dubbelavsnitt, där huvudpersonerna hamnar i fängelse för att de med berått mod (och några väl valda punchlines) bevittnat en bilstöld. Nu är den här: The good samaritan law, svensk version (DN).
Vi får förstås hoppas att nån civilkuragelag inte kommer att bli av. Och det finns ju vettiga röster.
Vad som är lustigast i sammanhanget är att en sådan lag, paradoxalt nog, skulle underminera själva idén med civilkurage...
Vi får förstås hoppas att nån civilkuragelag inte kommer att bli av. Och det finns ju vettiga röster.
Vad som är lustigast i sammanhanget är att en sådan lag, paradoxalt nog, skulle underminera själva idén med civilkurage...
onsdag 23 juli 2008
Mjölken ja, men sen då...?
Selecta har inte äkta mjölk i påsen, visar det sig... Men allvarligt, det är ju bara en bråkdel av vad man häller i sig från deras automater. Resten då? Vad är det för en mörk sörja som kommer ut ur apparaterna? Det man fyller på med ser ut som kaffe, luktar kaffe - men sedan genomgår det en metafysisk process, tranformeras till typ mull, innan vattnet forceras igenom. Resultatet? Ja, det är förklaringen till att statistiken säger att svenskar dricker så mycket kaffe. Vi dricker kopp efter kopp efter kopp i jakt på den rätta varan. Men vi jagar förgäves; vi dricker mullvatten. Varmt mullvatten. Och vi fortsätter göra det i jakt på Kaffe. Och håller såväl statistik som BNP uppe. Allt för kollektivet. Och för Selecta.
fredag 13 juni 2008
Told ya!
Och till sist skola även de blinda kunna se. Det är dags, svenska folk! Vakna, stig ut ur ruset och kliv ut i den bistra verkligheten. Länge har ni vilat i dvalan, invaggade i en trygghet av begrepp från er barndom. Men nu är det äntligen dags, öppna dörren till rymdskeppet, kliv ut.
Vakna, du svenske konsument, och släpp nostalgin till femöreskolor och tioörestuggummin, till ett Jenka betalt med den sista slanten i den trasiga jeansfickan. Inse att även den gamla trotjänaren femtioöringen är på väg att dö ut. Ärligt talat, och som sagt, ett mynt som inte ens går att använda i P-automater har inget existensberättigande.
(DN)
Vakna, du svenske konsument, och släpp nostalgin till femöreskolor och tioörestuggummin, till ett Jenka betalt med den sista slanten i den trasiga jeansfickan. Inse att även den gamla trotjänaren femtioöringen är på väg att dö ut. Ärligt talat, och som sagt, ett mynt som inte ens går att använda i P-automater har inget existensberättigande.
(DN)
söndag 1 juni 2008
Freak show
I
Jag håller just nu på att läsa en bok av vår svenska upptäcksresande Sten Bergman, Stenålder och grön urskog. Det är fascinerande att se hur mötet med "den andre" gestaltade sig för femtio år sedan, men framför allt är det intressant att se hur det gestaltas i text. Man hade inte kunnat publicera det idag, direkt. Inte PK om man säger så. Den består av en kontinuerlig utvärdering av "den andre" utifrån Bergmans egna (vita, väst, etc) värderingar. Ganska lärorikt, på nåt sätt.
II
Blev häromdagen uppmuntrad av ungarna att kolla upp ett YouTubeklipp som de fått se hemma hos en kompis: "Din mamma". Jag hade inte riktigt lika roligt som ungarna och försökte på klassiskt moraltantsmanér förklara att det kanske inte egentligen är jättekul att garva läppen av sig åt andra människor som ser "fula" ut.
Som om jag inte själv gjorde samma sak när jag var liten.
III
Samma dag sitter jag och wappar och hittar till ett inslag om en nyupptäckt indianstam på Aftonbladets hemsida (nätversion; se även DN, SvD). Och plötsligt kommer jag på mig själv att jag sitter lika fast i träsket som Sten Bergman och mina barn. Helikoptern som flyger över den "primitiva" byn, "infödingar" som försöker skjuta mot den med pil och båge, kanske tror de att det är onda gudar?, vetskapen om att de inte känner till "vår" värld.
Impulsen att vara nyfiken på den andre framstår som generisk, den finns alltid där. Och intressant nog tycks den vara svår att disciplinera. I själv impulsen ligger den primitiva fascinationen - för det "primitiva", för det "fula" - och det disciplinerade och politiskt korrekta svaret kommer först efteråt.
På något sätt är det trots allt skönt att denna primära nyfikenhet fortfarande finns hos oss. Barnets nyfikenhet har ännu inte drivits ut ur vår kropp.
Jag håller just nu på att läsa en bok av vår svenska upptäcksresande Sten Bergman, Stenålder och grön urskog. Det är fascinerande att se hur mötet med "den andre" gestaltade sig för femtio år sedan, men framför allt är det intressant att se hur det gestaltas i text. Man hade inte kunnat publicera det idag, direkt. Inte PK om man säger så. Den består av en kontinuerlig utvärdering av "den andre" utifrån Bergmans egna (vita, väst, etc) värderingar. Ganska lärorikt, på nåt sätt.
II
Blev häromdagen uppmuntrad av ungarna att kolla upp ett YouTubeklipp som de fått se hemma hos en kompis: "Din mamma". Jag hade inte riktigt lika roligt som ungarna och försökte på klassiskt moraltantsmanér förklara att det kanske inte egentligen är jättekul att garva läppen av sig åt andra människor som ser "fula" ut.
Som om jag inte själv gjorde samma sak när jag var liten.
III
Samma dag sitter jag och wappar och hittar till ett inslag om en nyupptäckt indianstam på Aftonbladets hemsida (nätversion; se även DN, SvD). Och plötsligt kommer jag på mig själv att jag sitter lika fast i träsket som Sten Bergman och mina barn. Helikoptern som flyger över den "primitiva" byn, "infödingar" som försöker skjuta mot den med pil och båge, kanske tror de att det är onda gudar?, vetskapen om att de inte känner till "vår" värld.
Impulsen att vara nyfiken på den andre framstår som generisk, den finns alltid där. Och intressant nog tycks den vara svår att disciplinera. I själv impulsen ligger den primitiva fascinationen - för det "primitiva", för det "fula" - och det disciplinerade och politiskt korrekta svaret kommer först efteråt.
På något sätt är det trots allt skönt att denna primära nyfikenhet fortfarande finns hos oss. Barnets nyfikenhet har ännu inte drivits ut ur vår kropp.
torsdag 29 maj 2008
Surprise, surprise
Knappast någon som jobbar i högskolevärlden lär bli förvånad över den undersökning från Högskoleverket som DN rapporterar om idag. Lärare jobbar "7-dagarsveckor" och offrar sin fritid (eller forskningstid) för att upprätthålla kvaliteten i undervisningen. Det finns (tack och lov) en professionell stolthet i att göra ett bra jobb; ett problem är att den i långa loppet drabbar den enskilda individen. Lojalitet får betala för brister i resurser.
Problemet brukar vanligen anges vara resursbrist, och visst ligger det något i det. En annan syn på det är att resurserna är alldeles tillräckliga, problemet är att vi överutbildar. Kanske har satsar vi i vårt land med ynka nio miljoner invånare tillräckligt med resurser på utbildning. Problemet är att vi försöker utbilda för många med de resurserna. Som alltför lite smör på en alltför stor smörgås, som en berömd hobbit en gång uttryckte det.
Oavsett orsakerna så finns det en handlingsväg som är underutnyttjad. Vi som lärarkollektiv kan göra motstånd. Om alla lade ner den tid de fick betalt för (man har normalt ett beting i sin tjänst på x antal timmar per år, för varje undervisningsinsats man gör - föreläser, håller seminarium, har kursansvar, etc - får man betalt i y antal timmar) och intet därutöver är jag säker på att ett tryck "nerifrån", från studenterna, skulle uppstå. Man vill (troligen) inte investera tre-fyra år av sitt liv i dålig kvalitet. Om studenterna och deras organisationer vaknar till kan det kanske bli ett annat ljud i skällan. Men så länge vi lärare låter oss förledas av vår yrkesstolthet kommer vi att fortsätta exploateras.
Jag gillar ordet "kunskapsproletär". Delvis för att jag (troligen) är den som myntat det. Men också för att det sätter fingret på att exploatering inte är något som bara gäller så kallade lågstatusyrken eller hörde 1800-talet till. Där industrialismen exploaterade genom managementtekniker exploaterar kunskapssamhället genom lojalitet. Disciplinens former förändras, men dess effekter består. Och behovet av motstånd på kollektiv nivå kvarstår.
Problemet brukar vanligen anges vara resursbrist, och visst ligger det något i det. En annan syn på det är att resurserna är alldeles tillräckliga, problemet är att vi överutbildar. Kanske har satsar vi i vårt land med ynka nio miljoner invånare tillräckligt med resurser på utbildning. Problemet är att vi försöker utbilda för många med de resurserna. Som alltför lite smör på en alltför stor smörgås, som en berömd hobbit en gång uttryckte det.
Oavsett orsakerna så finns det en handlingsväg som är underutnyttjad. Vi som lärarkollektiv kan göra motstånd. Om alla lade ner den tid de fick betalt för (man har normalt ett beting i sin tjänst på x antal timmar per år, för varje undervisningsinsats man gör - föreläser, håller seminarium, har kursansvar, etc - får man betalt i y antal timmar) och intet därutöver är jag säker på att ett tryck "nerifrån", från studenterna, skulle uppstå. Man vill (troligen) inte investera tre-fyra år av sitt liv i dålig kvalitet. Om studenterna och deras organisationer vaknar till kan det kanske bli ett annat ljud i skällan. Men så länge vi lärare låter oss förledas av vår yrkesstolthet kommer vi att fortsätta exploateras.
Jag gillar ordet "kunskapsproletär". Delvis för att jag (troligen) är den som myntat det. Men också för att det sätter fingret på att exploatering inte är något som bara gäller så kallade lågstatusyrken eller hörde 1800-talet till. Där industrialismen exploaterade genom managementtekniker exploaterar kunskapssamhället genom lojalitet. Disciplinens former förändras, men dess effekter består. Och behovet av motstånd på kollektiv nivå kvarstår.
måndag 26 maj 2008
Don't buy it!
Don’t buy it!
The Don’t buy it initiative means this: Until December 25th 2008, you vow not to buy any things (material products) for yourself. Instead, use what you already have. It is probably enough.
The basic rule of the Don’t buy it initiative is simple:
Don’t buy it.
Exceptions:
* Food and drink. This is a biological need. Buy it. Other things needed to get by in everyday life are also OK (hygiene products, medications, electricity, etc).
* Repairs. If things break, try to repair them. In order to do this, you may need to buy things. Also, maintenance may be necessary.
* Replacements. Things may break down and not be possible to repair. Things may get lost. Things may get stolen. Your dog may eat you last pair of shoes. If it is something vital, replace it. Go for second hand if possible. But first, check if you already have anything else that can do the job.
About the initiative:
Motives for this may vary. There are environmental, political, existential, and other reasons. The main point is to try out a way of life less dependent on material consumption.
This does not mean the end of consumption. It means a temporary stop to buying things. If you feel the need to spend money, treat yourself to a concert. Or invite your friends for dinner. The Don’t buy it initiative concerns material products. If you absolutely have to buy a thing, give someone special a gift.
This does not mean asceticism. It does not mean living in the forest on what Mother Nature has to offer. It simply means getting by with what you had yesterday. It worked then and it will probably work today.
In a consumer society, not buying it is probably the ultimate revolutionary act.
The Don’t buy it initiative means this: Until December 25th 2008, you vow not to buy any things (material products) for yourself. Instead, use what you already have. It is probably enough.
The basic rule of the Don’t buy it initiative is simple:
Don’t buy it.
Exceptions:
* Food and drink. This is a biological need. Buy it. Other things needed to get by in everyday life are also OK (hygiene products, medications, electricity, etc).
* Repairs. If things break, try to repair them. In order to do this, you may need to buy things. Also, maintenance may be necessary.
* Replacements. Things may break down and not be possible to repair. Things may get lost. Things may get stolen. Your dog may eat you last pair of shoes. If it is something vital, replace it. Go for second hand if possible. But first, check if you already have anything else that can do the job.
About the initiative:
Motives for this may vary. There are environmental, political, existential, and other reasons. The main point is to try out a way of life less dependent on material consumption.
This does not mean the end of consumption. It means a temporary stop to buying things. If you feel the need to spend money, treat yourself to a concert. Or invite your friends for dinner. The Don’t buy it initiative concerns material products. If you absolutely have to buy a thing, give someone special a gift.
This does not mean asceticism. It does not mean living in the forest on what Mother Nature has to offer. It simply means getting by with what you had yesterday. It worked then and it will probably work today.
In a consumer society, not buying it is probably the ultimate revolutionary act.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
