Sorry fans, jag har varit lite out of tune ett tag, men semestern har börjat och nu blir det lite färre blogginlägg... Sommarstuga med uppkopplingshastighet som man kan mäta i baud och sedan fjälltur... Men först kom Vätternrundan.
En superfin runda sett till vädret, nästan lika gott som förra året om än lite mer vind (dessvärre). Svinkall start kl 2.22 i Motala och en ganska lugn tur ner till Jönköping. Där drog jag ifrån bror, men vid depåstoppet i Fagerhult kom han ikapp mig igen. Därifrån stack vi tillsammans med gänget Ultegra Boys (som vi f.ö. körde ihop med på Ringsjön runt också), men brorsan blev avhakad efter några km. Jag hängde med halvvägs upp till Karlsborg, sista biten dit gick jag mest för egen maskin. I Karlsborg stannade jag och tankade vätska, och råkade kolla på klockan. Insåg att det var 9 mil och tre timmar kvar till 13.22 - en chans att gå under 11 timmar. Jag bestämde mig för att göra ett försök. Efter Karlsborg blev det mest smärta. Jag hittade tidvis bra klungor att köra med, ffa ett gäng på tre som jag körde med från Olshammar till Hammarsundets depå. Konstaterade där att tiden höll (vilket jag inte trodde) så jag satte högsta fart mot mål. När det var ca en mil kvar började jag tvivla, men samtidigt var jag inte säker på att vi kommit iväg exakt 2.22, kanske hade vi varit lite sena till start? Så jag tänke att om vi varit sena fanns det fortfarande en chans. Jag spurtade sista 5 km, allt för en bra tid. Passerade mållinjen, kedjan hoppade när jag skulle av cykeln så jag höll på att ramla in i publiken. jag visste att jag skulle vara nöjd med ett bra lopp, men fick av logistiken (tack pappa och mamma!) först rapport om att jag missat tiden med 2 minuter. Känsla: nöjd men ändå lite bitter. Jag har aldrig varit så slut i mitt liv. En timme senare fick jag dock reda på att den officiella sluttiden varit 11 timmar blankt! Min klocka gick före och pappa hade stannat klockan vid målfållans slut, inte ingången, där tiden ska stannas. Gotte!
Nu är frågan: vad blir egentligen bättre av att köra rundan igen nästa år...?
PS
Nej, jag gillar egentligen inte fetstil, men den här gången var jag värd det :-)
söndag 17 juni 2007
måndag 11 juni 2007
Mer Rufus
Rufus Wainwright ska göra en opera (Sydsvenskan). Och jag som trodde att det var det han gjort hela tiden...
fredag 8 juni 2007
The other life-form
"They themselves are the sacrifice. They're the idol and the altar and the flame."
-- H.J.
-- H.J.
torsdag 7 juni 2007
Ris till Riis
onsdag 6 juni 2007
Lagom?
"Lagom" används inte sällan som ett slags reflexivt invektiv i Sverige. Vi är "landet Lagom" där allting är precis i mitten, där inget får avvika från lagomheten; jantelagen styr oss. Idag i DN refereras en internationell attitydundersökning (VOICE Insight nr 1, 2007) där det visar sig att svenskar (föga förvånande) skiljer från de flesta andra länder i synen på t.ex. kvinnligt/manligt (t.ex. avseende ledares duglighet), vi tycks vara nöjda med våra liv och vårt inflytande över dem (i form av självförverkligande). Nu kan ju denna slags undersökningar starkt ifrågasättas på ett metodmässigt plan, men låt oss anta att denna i alla fall ger en indikation, och ta Bi Puranens sammanfattning på allvar: "Om man väger ihop synen på religion, arbete, manligt och kvinnligt så är Sverige det mest extrema landet".
Vad som då framstår som intressant, i lagomperspektivet, är DNs rubriksättning: "Glöm lagom - se så ovanliga vi är" står det. Här ligger det något intressant. "Lagom" är alltså det vi inte är om vi ligger i extremerna i undersökningen. "Lagom" likställs alltså i princip med ett medelvärde. Och här tror jag att "lagom som invektiv" får sin förklaring. Om "lagom" är ett medelvärde så är det knappast något eftersträvansvärt. "Lagomhet" blir då lika med en grå, tråkig massa. Men det är ju inte det som lagom betyder. Lagom betyder just – lagom. Att det inte är för mycket eller för lite. Och här handlar det plötsligt inte om ett medelvärde utan om en värdering. Jag tycker till exempel inte att Sverige i nuläget är lagom jämställt – och det skulle knappast bli bättre om vi rörde oss mot undersökningens medelvärde. Snarare tvärtom.
Vi borde tillåta oss att vara lite mer lagom; lagom är ju i alla fall bäst.
Vad som då framstår som intressant, i lagomperspektivet, är DNs rubriksättning: "Glöm lagom - se så ovanliga vi är" står det. Här ligger det något intressant. "Lagom" är alltså det vi inte är om vi ligger i extremerna i undersökningen. "Lagom" likställs alltså i princip med ett medelvärde. Och här tror jag att "lagom som invektiv" får sin förklaring. Om "lagom" är ett medelvärde så är det knappast något eftersträvansvärt. "Lagomhet" blir då lika med en grå, tråkig massa. Men det är ju inte det som lagom betyder. Lagom betyder just – lagom. Att det inte är för mycket eller för lite. Och här handlar det plötsligt inte om ett medelvärde utan om en värdering. Jag tycker till exempel inte att Sverige i nuläget är lagom jämställt – och det skulle knappast bli bättre om vi rörde oss mot undersökningens medelvärde. Snarare tvärtom.
Vi borde tillåta oss att vara lite mer lagom; lagom är ju i alla fall bäst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)