Lagom?

"Lagom" används inte sällan som ett slags reflexivt invektiv i Sverige. Vi är "landet Lagom" där allting är precis i mitten, där inget får avvika från lagomheten; jantelagen styr oss. Idag i DN refereras en internationell attitydundersökning (VOICE Insight nr 1, 2007) där det visar sig att svenskar (föga förvånande) skiljer från de flesta andra länder i synen på t.ex. kvinnligt/manligt (t.ex. avseende ledares duglighet), vi tycks vara nöjda med våra liv och vårt inflytande över dem (i form av självförverkligande). Nu kan ju denna slags undersökningar starkt ifrågasättas på ett metodmässigt plan, men låt oss anta att denna i alla fall ger en indikation, och ta Bi Puranens sammanfattning på allvar: "Om man väger ihop synen på religion, arbete, manligt och kvinnligt så är Sverige det mest extrema landet".

Vad som då framstår som intressant, i lagomperspektivet, är DNs rubriksättning: "Glöm lagom - se så ovanliga vi är" står det. Här ligger det något intressant. "Lagom" är alltså det vi inte är om vi ligger i extremerna i undersökningen. "Lagom" likställs alltså i princip med ett medelvärde. Och här tror jag att "lagom som invektiv" får sin förklaring. Om "lagom" är ett medelvärde så är det knappast något eftersträvansvärt. "Lagomhet" blir då lika med en grå, tråkig massa. Men det är ju inte det som lagom betyder. Lagom betyder just – lagom. Att det inte är för mycket eller för lite. Och här handlar det plötsligt inte om ett medelvärde utan om en värdering. Jag tycker till exempel inte att Sverige i nuläget är lagom jämställt – och det skulle knappast bli bättre om vi rörde oss mot undersökningens medelvärde. Snarare tvärtom.

Vi borde tillåta oss att vara lite mer lagom; lagom är ju i alla fall bäst.